Browsing Category

Stroke

SISTA INLÄGGET FÖR MADE BY MARY

Idag skriver jag det sista inlägget för Made by Mary. Det sista textinlägget och det sista videoinlägget. 5 år och 8 månader har gått sen jag startade bloggen och det har sannerligen varit en resa. Aldrig hade jag väl trott att en Stroke skulle leda till att jag startade bloggen, som i sin tur förde mig vidare till ett liv på landet nära naturen. Med ett karriärbyte från kontorsjobb till jobb som frilansande fotograf och receptkreatör, med många nya vänner och minst lika många nya upplevelser och erfarenheter. 

Att komma hit och att landa i att säga ”tack och hej” till Made by Mary, är inget jag gjort i en handvändning. Det har tagit 2 år att komma fram till den här punkten och att på ett kortfattat sätt förklara varför jag lämnar Made by Mary bakom mig är inte helt enkelt. För hur förklarar och sammanfattar man två år av utveckling, erfarenheter, tankar och intryck? 

Jag gjorde ett försök i videon nedan. Jag talar från hjärtat och glömde bort minst hälften jag ville säga, men här är den; mitt sista videoinlägg och sista inlägg för Made by Mary. För er som hellre läser än tittar på video kommer en sammanfattning i text, i så fall är det bara att läsa vidare. <3 

Först vill jag börja med att tacka dig som följt med och stöttat, gillat, kommenterat, mailat eller på annat sätt gett kärlek och positivitet till mig; oavsett om det är ända från start eller under en dag. Jag har aldrig tagit det för givet och jag kommer aldrig ta det för givet heller. TUSEN TACK! 

Anledningarna till att jag valt att släppa Made by Mary är många, men de viktigaste är dessa 4 (helt utan inbördes rangordning) som jag baserat mitt beslut på: 

Made by Mary känns inte längre som jag. Made by Mary som bloggen och identitet skapade jag några månader efter min Stroke. Även om det var många förändringar på gång, både med fokus, vänskaper, livsmål och boendesituation så var jag ändå en helt annan person. Det är så mycket som ändrats för mig och jag känner inte att made by mary längre är jag. Det som är en starkt bidragande faktor är att jag fortfarande, trots att jag inte bakar särskilt ofta, ses som en bakblogg. Jag förstår att det blivit så, speciellt eftersom det var där jag startade och eftersom det är som bakblogg jag fått mina matbloggspriser. Jag länkas till som en bakblogg via andras blogginlägg och Instagraminlägg och även om det är gulligt och jag är superglad för det, så vill jag inte längre ses som en bakblogg. För mig har mitt matintresse förändrats och utvecklats och jag känner mig därför redo att lämna Made by Mary och ta steget ut i något nytt! 

I våras blev jag sjuk, ja ni kan läsa om det HÄR. Till det kommer att jag redan från början är ganska sjuk och när det här nya placerades uppe på min redan ganska gedigna sjukdomsbild blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Kanske var det den knuffen eller det steget jag behövde få vad vet jag, eftersom jag ändå tänkt tankarna om förändring under flera års tid. 

När jag kom hem från sjukhuset orkade jag knappt gå till ödehusen där vi slänger soporna. Förvisso är det 6-700 meter dit men för en frisk person är 1,4 kilometers promenad inga konstigheter. Jag är faktiskt bara 38 år gammal, inte 88, och att maktlöst se på när min hälsa försämrats, sjukdom efter sjukdom, har tagit ut sin rätt både fysiskt och mentalt. Jag kände att ”det väl ändå inte kan vara så här livet ska se ut”. Jag hade ständigt kraftig yrsel som slukade all min ork med hull och hår, mitt hjärta bankade i bröstet och pulsen var hög.  Med en puls på 100-110 i viloläge tynar orken snabbt bort och inte mycket mer fanns kvar än att sitta lugnt och stilla med tankarna om livet. Några dagar in fick jag ett nytt besked; hjärtläkaren hade tittat på mitt EKG och var lite fundersam, han ville kolla om jag möjligen led av hjärtsvikt…  

Jag pratar eller skriver inte om alla mina sjukdomar och skador här på bloggen. Inte för att jag skäms eller tycker att det känns jobbigt, för så känner jag inte. Men min blogg handlar inte om mina sjukdomar, även om dom är ständigt närvarande i mitt ”riktiga liv”. Dessutom blir det lätt att andra människor, i sin välvilja att visa att dom bryr sig, fastnar i ett ”tycka synd om”-perspektiv, vilket bara lägger mer tyngd på mina axlar. För jag vill inte att man ska tycka synd om mig, det gör att jag känner mig som ett offer. Jag känner mig maktlös och svag och som att mitt liv inte är värt lika mycket som friska människor liv. Det är inte intentionen hos andra människor när jag berättar, det vet jag, men det är ändå känslan som stannar kvar hos mig. Istället vill jag ju inspirera andra, att visa att det går att ta sig vidare till ett bra och värdigt liv trots sjukdomar och motgångar. Jag vill inspirera andra att kämpa vidare, att tro på sig själva, och då är känslan av att det är synd om mig inget som gynnar mig eller ger mig energi. Men jag vill att ni ska förstå varför jag gör den här förändringen. Varför jag väljer att byta namn och gå vidare mot nya mål, så därför tänkte jag ändå dela med mig av de största och mest ”framträdande” sjukdomarna och skadorna.

Jag har en hjärnskada av min lillhjärns-Stroke som jag fick på grund av ett medfött missbildat blodkärl, jag har en pisksnärtskada (Whiplash) i nacken på grund av en karusellolycka. Jag har Diabetes typ 1, jag har Hypotyreos, jag har skjutit laser i ögonen för att inte bli blind, jag har utgjutning i båda axellederna (vätska i lederna), jag har 4 mag-/tarmsjukdomar eller ”tillstånd”; IBS, Enzymbrist, Gastro pares (förlamning i magsäcken) och en auto immun sjukdom som gör att magsäcken tömmer innehållet till tarmen för snabbt (vilket komplicerar min diabetes). Jag har nedsatt känsel i huden på höger sida av kroppen, en fotskada som gör det svårare för mig att gå…och så..lite ”annt smått” som vi kan lämna till en annan gång. 

Det enda jag vill är att vara frisk. Frisk och stark och pigg. Under månaderna som gått och det senaste åren, har jag kämpat mot att bli friskare och starkare men man kan säga att min kraftiga yrsel i våras satte lite käppar i hjulet. Och det för oss tillbaka till hjärtsvikts-proverna. Dom visade ingen hjärtsvikt men mitt problem kvarstår ändå. Mitt hjärta slår inte lika kraftigt och min puls är hög men utan förklaring. ”Genetiskt” mumlar läkarna och bläddrar i sina papper, och jag, ja jag fortsätter att vara andfådd och trött…. 

Men jag vägrar att acceptera att det är så här jag ska må. Så jag har lagt allt åt sidan och tränat. Tränat, tränat, tränat och tränat lite till, för yrsel är inget som blir bättre av att man vilar, inte en hög puls heller. Jag har promenerat, styrketränat, mediterat, yogat, vilat och tränat. Fokuserat och lagt allt åt sidan utom det allra viktigaste. Tackat nej till allt från roliga uppdrag till intervjuer och allt för många gånger upprepat orden ”tack, det låter jätteroligt men tyvärr jag kan inte” och bokat av roliga event och resor. För det enda som betyder något är hälsan. Under månaderna som gått har jag också landat i att jag måste skapa mig en jobbsituation som gör att min hälsa förbättras. En jobbsituation, en blogg och ett yrke, som gör att jag blir starkare och friskare. Och det är också det jag ska försöka göra nu. I våras skrev jag att ”Hälsa” skulle bli mitt ”one little word” under 2017 och Universum tog mig verkligen på orden. Därför känner jag nu att det är dags för ett nytt kapitel. En ny blogg, där jag ömsar skin och lämnar det gamla bakom mig. Där jag fokuserar på allt som jag mår bra av som mitt riktiga liv faktiskt innehåller. På grön hälsosam mat, på hälsotips som mindfulness och bra yogaövningar för att landa efter en stressig dag. Om att gå ut i skogen för lite naturterapi, om dagsvandringar, om att odla och äta säsongsbaserad mat…om allt det gröna i mitt liv. Kanske visar jag framgångsbilder, kanske inte, men att min blogg framöver kommer handlar om allt som är hälsosamt och grönt är det enda jag med säkerhet kan garantera. Och kanske, kanske att jag en dag kan vara stark nog att jobba som yogalärare om jag skulle vilja. Läkare som opererat min handled sa till mig att jag aldrig kommer kunna yoga ”normalt”, men jag vill inte acceptera det och kommer göra allt jag kan för att motbevisa honom… 

Den tredje anledningen handlar om att jag känt en slags urvattning. Som att jag är lite här, lite där. Jag är och petar lite överallt men saknar fokus även fast jag är en ganska nischad blogg. Det är lätt att tro att man, bara för att man har ett hyfsat inarbetat varumärke ska vilja vidga sig, utöka och göra mer och bredare. Men jag vill göra precis tvärt om. Jag vill nischa mig mer, men på mitt eget sätt. Jag vill skala ner och fokusera mer på den gröna nisch jag älskar mest av allt. Och istället för att vidga och göra mer, så vill jag göra det jag gör ännu bättre. Därför känns det rätt att gå vidare från Made by Mary. Lämna det bakom mig och så att säga göra ett avstamp i det gröna och sätta tydligt ramverk för vad bloggen kommer handla om. 

Och den fjärde och sista anledningen handlar om hur jag jobbat så här långt. Den handlar om TID. Jag förstår till fullo att andra inte förstår hur lång tid det tar att matblogga men sanningen är att det för de allra flesta tar  v a n s i n n i g t  mycket tid. Speciellt om receptinläggen ska ha  4, 5, 6 eller fler bilder. Vi pratar om att ett inlägg, från att jag skapar receptet, handlar, kanske provlagar, lagar upp för fotografering, fotar alla bilderna, stylar om, fotar mer, stylar ännu en gång, fotar fler bilder och så redigerar, skriver inlägget och trycker på ”publicera”, tar 1-2 dagar. 1-2 dagar för ett inlägg är ingen bra process och jag har brottats länge med att skapa mer ork, ett bättre flöde och en bättre process men sanningen är att det inte gått särskilt bra. Jag har länge varit fast i att jag måste publicera många receptbilder och jag har slutligen landat i att det inte går. Det är helt orimligt att ett inlägg tar så lång tid. Dessutom har jag på sistone börjat känna att det känns krystat och stelt och jag kan inte längre arbeta så. Därför lämnar jag även detta bakom mig och satsar på att fota 1 (möjligen 2) bilder per receptinlägg. Det här, tillsammans med hälsosamma och enkla recept,  kommer förhoppningsvis frigöra mer tid för fler recept, för videoinlägg, för e-böcker eller vad än annat jag kan skapa för bloggen och för er. 

Så idag säger jag hej då till Made by Mary och ett stort varmt välkommen till ”All things green”. Här kommer jag skriva om grön, hälsosam mat. Om naturen och odlingarna. Om vandringar i skogen, om hälsa och välmående och hållbarhet. Helt enkelt om allt det goda och underbart gröna som inspirerar mig och får mig att må bättre! 

Puss & Kram /Maria

 

DÖDEN VÄNTAR INTE PÅ NÅGON – OM ATT INTE PASSA IN I NORMEN

_j4a9474

Klockan är 00:51, det är 1 Februari 2017 och jag sitter i ett nedsläckt rum på det stora universitetssjukhuset. Det är alldeles tyst, allt som hörs är klockan i mitt rum som vibrerar dovt varje gång minutvisaren flyttar sig ett snäpp.  I går låg jag på akuten och stirrade på den mjukt svepande sekundvisaren som liksom smekte urtavlan, varv efter varv efter varv. Minutvisaren i akutrummet vibrerade på samma dova sätt och var 5:e sekund visslade det till ute i korridoren. Något larmade på någon, eller om det var tvärt om. Det är oklart för vad, varför eller på vem, men klockan fortsatte ringa. Som en mjuk tågvissla från ett tåg som spårat ur och hamnat helt fel, som förvirrat sig ända bort till en sjukhuskorridor i mellansverige. 

Mina ben dinglar över sängkanten och världen känns bara upp och ner, igen. Det är svårt att mota bort tankarna om min egen dödlighet när varje samtal med sjukhuspersonalen för mig tillbaka till Stroken 2011. Det är skiktröntgen, magnetröntgen, små hjärtformade tabletter – blodförtunnande, infektionsprover, EKG och AKUT-test för att kolla om jag har en ny Stroke. Jag är trött, så trött. Trött på alla undersökningar men så klart främst på att jag haft kraftig yrsel i en dryg vecka. 

Jag tror att jag suttit och stirrat framför mig i ungefär 1,5 timma när sjuksköterskan knackar på dörren och undrar om jag har problem att sova. Jag klistrar på en min som svarar att det ”inte är någon fara” och ”jag är stark”. Men inom mig tänker jag att döden inte väntar på någon. Den bryr sig inte om deadlines, att du borde tvätta fönstren och att skjortorna hänger ostrukna i garderoben. Stroke bryr sig inte om coola jobbuppdrag eller att du inte bloggat på en vecka.  Utmattning väntar inte på något. Hälsan väntar inte på någon. Den avvaktar lite i utkanten men när tålamodet tryter slår den ner som en hök. Den lyssnar inte på något eller någon, den kör på, kör över och drar med sig allt i sin väg. Och det finns inget man kan göra för att säga ”nej nej stopp, vänta lite nu, jag ska bara…” 

”JAG ÄR INTE ALFONS ÅBERG”, fullkomligen vrålar min Hälsa till mig, ”DU KAN VÄNTA!”, och jag inser att jag väntat alldeles för länge.  

Det skaver i ryggen, den där glest knäppta sjukhussärken som dessutom är en halv storlek för liten.  De urtvättade mjukisbyxorna med ”60-80 kg S/M” tryckt på låret vilar slappt på höften och riskerar att glida ner till fotknölarna vid minsta lilla rörelse. Mina blodkärl är söndertrasade, de har spruckit av den alldeles för grova nålen som dom stuckit mig med upprepade gånger. Den grova nålen är som är ett måste för alla de avancerade undersökningarna jag genomgår. Samtidigt trasar de sönder och ärrar mina blodkärl som bara blir sämre och sämre för varje gång. ”Jaha, nu sprack den på en gång”; suckar sjuksköterskan, och syftar på mina tunna blodkärl.

 

”Att erkänna att kapaciteten sjunkit på grund av hälsan är för förlorare, för de utanför, för dom svaga. Och jag vill inte erkänna mig svag, inte klassas som ”inte lika produktiv”, inte lika stark, inte lika bra eller lika mycket värd.” 

 

Och jag tänker att jag tagit livet och hälsan för givet. Igen. Inte velat erkänna mig svag, att inte passa in.  ”Vad fan är det för fel på mig!”, har jag lust att skrika… 

Egentligen har jag mått sämre och sämre under en ganska lång period, men försökt kämpa vidare ändå.  För i vårt samhälle är man inget värd om man inte producerar till 100%. Gärna 150% eller som en före detta chef på ett av Sveriges större företag en gång sa när vi  blev b e o r d r a d e  övertid; ”nu kör vi, rakt in i kaklet bara” trots att majoriteten av arbetskåren egentligen var i stort behov av vila. Och jag undrade redan då vad sjutton det var frågan om. 

Att erkänna att kapaciteten sjunkit på grund av hälsan, eller av vilken annan anledning som helst, är för förlorare. För de utanför, för dom svaga och lata. Det är så samhället ser på de som står utanför. Och jag vill inte kategorisera mig som svag, inte klassas som ”inte lika produktiv”, inte lika stark, inte lika bra eller lika mycket värd. Och där blir svaret på ”varför gör jag såhär” ganska enkel. För att jag vägrar gå med på att jag, och VI,  skulle vara mindre värda, mer lata,  för att vi inte passar in den snäva norm som definierar vad som gäller i arbetslivet. Jag vägrar gå med på det, och därför har jag svårt att prata om det, erkänna att jag inte passar in. Men sanningen är att jag inte passar in, och jag måste acceptera det och omforma det till att betyda något positivt. 

Däremot vägrar jag gå med på att jag är svag eller sämre för att jag behöver arbeta i en annan takt och på ett annat sätt än det som definieras som normen. ”Jag är inte svag”, har jag lust att ropa,  ”jag är en förbannad tillgång!”  Jag tänker på Underbara Claras inlägg från något år tillbaka om att inte passa in i normen. Att ramarna för framgång, arbetstider och allt där emellan är så snäva och att jag måste sluta försöka passa in och mäta mitt värde och förmåga efter normen. 

Normen som baseras på ramar som någon annan satt upp, regler som någon annan dikterat. Men det är mitt liv, mina ramar, min hälsa och hälsan, ja den väntar ju som bekant inte på något eller någon. Men bara för att min hälsa, min kropp och mitt hjärna inte passar in i den snäva ramen för vad som anses vara normalt, betyder inte det att jag inte är en tillgång. Jag kämpar ständigt för att skapa så gynnsamma förhållanden som jag bara kan, för just mig och min hälsa. Arbetslivet där ute är nämligen på tok för snävt för att acceptera minsta snedsteg utanför ramarna. Och gör jag inte det jag gör idag, vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra… 

Just nu är jag tacksam. Mitt i yrsel och blodförtunnande och magnetkameror är jag tacksam. För att livet tog i från tårna och daskade till mig RAKT i ansiktet! Påminde mig om att jag måste stanna upp, boka av, göra omprioriteringar och skala ner. Inte slarva med vila och tid ute i naturen. Inte slarva med bra mat och tid för rekreation.  

Jag måste stå upp rakryggad med allt det som jag är, acceptera och erkänna att jag inte passar in i normen och därmed även vägra att acceptera epitetet ”sämre” för att jag går utanför det ”alla andra” gör. Hälsa var mitt ”one word” som skulle vägleda mig under 2017 och Universum, ja Universum tog mig på orden minsann. Det är dags att lägga normen åt sidan och skapa mina egna ramar för vad jag mäktar med, skapa mina egna optimala arbetsförhållanden och låta allt annat falla på plats utifrån det. Hur det då än blir med allt; blogg, företagande och livet i övrigt, så har jag i alla fall satt min hälsa först. Och det är ett beslut jag aldrig kan vara ånga eller vara missnöjd med. 

Jag vill avsluta med det här citatet; 

 

”Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.”

Clara Lidström

Det kommer bli en del förändringar för mig framöver, oavsett vad provsvaren visar. Ni märker dom nog inte så mycket, mer än att blogginläggen kommer ännu mera från hjärtat. Vi syns på andra sidan… 

BOOSTANDE VINTERJUICE MED HALLON RÖDBETA & CAYENNEPEPPAR + ATT DESIGNA SITT EGET DRÖMLIV

_j4a0582_s
Igår var ingen vanlig måndag. Istället för att fota, filma, skapa och laga mat spenderade jag dagen med att ta hand om mig själv, både utifrån och inifrån. När jag för 5 år sedan började omvärdera mitt liv och allt jag fyllde mina dagar med, efter att jag blivit allvarligt sjuk,  tog det inte lång tid att inse att jag inte ville jobba så pass långa arbetsdagar som jag gjorde då. Jag ville inte stressa och må dåligt för någon annan och jag kände inte att mycket pengar på banken och shoppa massa prylar var det jag värderade högst. 

Det jag däremot kände var ett behov av tid. TID. Ett så vansinnigt lyxigt begrepp, för hur många av oss känner att vi har tid över? Tid att ta hand om sig själv. Tid eller ens möjlighet att om man behöver, vara ledig en vardag mitt i veckan. Tid att gå ut i skogen på en långpromenad före lunch, tid (och ork) att göra ”pour over” kaffe bara för att det känns lite lyxigare och lite mer ”mindful” än att sätta på kaffekokaren. Tid för lugnt och ro. 

Och när jag valde bort vissa saker i mitt liv, när jag sa nej till allt det som kommer med karriär och pengar, så sa jag också Ja till något annat. Till just tid. Missförstå mig inte, jag jobbar. Hårt och tidvis även långa dagar, men jag bestämmer själv vilka dagar som är långa och jag har designat mitt liv så att det ska finnas luckor och utrymme för att göra något helt annat om jag känner att min kropp och/eller själ behöver det. 

Som att ta ett långt samtal med en god vän för att hen eller jag behöver det, att ”unna sig” en lång promenad i det vackra vädret eller att ta en helt ledig dag och stänga ner tv, dator, sociala medier och jobb. Så igår hade jag förvisso med mig kameran när jag gjorde min juice men i övrigt var jag helt nedkopplad från allt det där jag vanligtvis sysslar med. 

Jag tog en promenad i dimman, satt framför brasan och läste lite i en bok jag börjat läsa alldeles nyligen, jag gjorde ett lugnt yogapass och låg länge och mediterade framför brasan, jag tog en lång dusch, tog hand om mina lite trötta fötter, gjorde rispappersrullar med mango- & jordnötssås, drack mängder med vatten och även min utrensande uppiggande/utrensande/antiinflammatoriska juice med hallon, apelsin, rödbeta och cayennepeppar. 

Och det går faktiskt att ha det så här i livet, man måste bara säga nej till vissa saker så att man kan säga ja till andra. Viss är det enklare när man är egen och bestämmer över sina egna tider, men när utgifterna inte är lika stora, när man slutat shoppa för att man är uttråkad eller ”vill köpa något snygg” fast man egentligen inte behöver. Då finns det heller inte samma behov för pengar. Man kan spara mer, vara ledig mer, inte stressa lika mycket.  Då finns det utrymme för att ta en vanligt ”tråkig måndag” och göra det till en underbart boostande och själavårdande dag.  

Jag förstår att resan från där man är idag, om man inte är nöjd, tills ett liv där de finns utrymme att vara ledig mer, andas lättare och vara mindre stressad kan kännas lång. Men det är möjligt. Det kan ta tid och kräva engagemang för att att designa livet utanför ramarna av vad samhället annars dikterar. Men det går, jag vet att det går eftersom jag gjort det själv.

Jag hoppas att jag kan inspirera er där ute att våga ta steget, att fundera på vad som verkligen är viktigt och att designa era liv som ni vill, efter era förutsättningar. Dela gärna med er av era egna drömmar och om ni har frågor, tveka inte att ställa dem, så ska jag svara så gott jag kan! Kram och ha en under bar tisdag!

Här kommer så klart receptet!  

BOOSTANDE UTRENSANDE & ANTIINFLAMMATORISK JUICE
Portioner 2
En god och fräsch juice med rödbeta, apelsin, hallon & cayennepeppar som verkar både uppiggande, utrensande och antiinflammatoriskt.
Skriv ut
Ingredienser
  1. 2 små rödbetor
  2. 5 apelsiner
  3. 150 gram hallon
  4. 1 krm cayenneppear
Instruktioner
  1. Juica rödbetorna samt apelsinerna i en råsaftCentrifug. Blanda med hallonen och mixa till en slät juice. Rör därefter ner cayennepeppar och häll upp på flaska eller glas. Drick inom 20 minuter!
Noteringar
  1. Om man inte har en råsaftcentrifug går det bra att pressa ut saften från apelsinerna för hand samt att finriva rödbetan. Tag då bara en liten rödbeta eftersom smaken av rödbetan blir avsevärt mkt mer "jordig" när alla fibrer är med. Juice blir mer lik en smoothie men god ändå. Söta upp den med lite agavesirap om du tycker att smaken är för syrlig och/eller jordig.
All things green http://allthingsgreen.nu/

NÄR LIVET GER DIG EN UTMANING


Förra året, ungefär mellan den 20-30 maj, låg jag bara på sjukhuset uppkopplad till diverse monitorer och annan övervakning eftersom jag fått en Stroke.  När man som en ung människa mitt i livet drabbas av en Stroke så ställer det allt på ända. Man kan säga att man blir lite omskakad…minst sagt.  

Även fast jag var totalt utmattad när jag kom hem från sjukhuset så gick det inte många timmar innan jag bad mannen hämta mina stora ritblock och en svart tuschpenna. Jag kände en sådan enorm stark känsla inom mig, en slags kraft som jag inte kunde stå emot, jag var bara tvungen att se över mitt liv.
P Å  E N  G Å N G!

Jag började instinktivt skriva ner allt som gör, och gjorde, mig lycklig. Bland annat skrev jag: havet, landet, plocka svamp, skratta med vänner, dricka vin i solnedgången, segla, vänskap, god mat, stora middagar, baka, resa osv. 

När jag var klar satt jag länge och stirrade på listan, för i mitt inre pågick ett slags kaos där jag gick igenom alla aspekter av livet och ställde dem mot min lista. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag levde mitt liv helt fel. 

Din lista kanske skulle bli lite mer spretig än min, min var väldigt tydlig med vilken väg jag skulle gå och vad jag behövde ändra på för att verkligen leva mitt liv och ingen annans. Att agera utifrån vem jag är och vill vara och inte utifrån andras förväntning på mig. Men när man blir riktigt omskakad är det också lättare att saker urkristalliserar sig från alla måsten och borden som samhället skapar åt oss.

Idag har vi kommit en bra bit, jag och M, för att ändra livet till hur jag, men även han, vill leva det. Många har höjt på ögonbrynen när vi berättat om våra planer, men det gör inget. Kanske kommer vissa val som en chock för människor runt omkring oss men för oss är det inget konstigta alls, även om det är en tvärvändning mot hur vårt liv såg ut innan min stroke. 

Ibland fungerar livet just så, som i citatet från Paulo Coelho:

”When we least expect it, life sets us a challenge to test our courage and willingness to change.
At such a moment, there is no point in pretending that nothing has happened or in saying that we are not ready.
The challenge will not wait. Life does not look back.”

Jag är stolt över min Stroke, ja visst låter den konstigt. Men jag är det. Jag är stolt, jag överlevde! Jag vägrar att låta dåliga saker ta över mitt liv och hur jag vill må & leva. Jag ser det positiva i allt som händer, för det finns alltid något positivt av det som sker i livet, även det mest fruktansvärda. OM man tar lärdom av det dåliga som händer och inte fortsätter som förr. Jag har fortfarande kvar ”ärr” av skadan, men på ett sätt älskar jag mina ärr. De ger mig livsglädje och en slags stolhet att veta att jag faktiskt överlevt. För att överleva handlar inte bara om att inte dö, det handlar om att se det positiva i allt som händer och att inte låta det hemska och dåliga i livet bryta ner dig. Att vara positiv och vägra låta dig nedslås.

Se med stolhet på ärren du har, de visar att du levt, kanske mer än någon annan du känner.

Jag hoppas innerligt att även du spenderar din dag med det du älskar absolut mest, att du fyller ditt liv med det du älskar mest..även om livet också innehåller sådant man tycker mindre bra om.
Men kärnan i livet, just den ska i alla fall innehålla det du i hjärtat mår bra av.

 *** ”Vita non est vivere sed valere vita est” ***

(Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv)

Idag har jag bytt jobb, skaffat ett extrajobb, är mitt i husköp, har börjat blogga, ägnar mig åt att skriva, måla och vara mer ute i naturen. Jag har  investerat i en ”proffs”-kamera och lagt ner mycket tid på att bli en bättre fotograf och även lärt mig själv att redigera i Photoshop. Jag umgås mer med de jag verkligen känner ger tillbaka och som får mitt hjärta att bli varmt och fyllt med kärlek. Några vänner har ”fallit bort” men alla mina livsval har gjort att jag istället mött massor av nya människor och fått ett helt nytt nätverk och nya bekanta och nya härligt inspirerande vänner. Jag skrattar och jag är lycklig och jag vet inte hur lång tid det hade tagit mig att komma hit om jag inte fått min Stroke.

ATT MÖTA DÖDEN – ATT FÅ EN STROKE


”Mono No Aware”
 Körsbärsträd har stor betydelse i den Japanska kulturen och när körsbärsträden blommar i Japan firas det högtidligt varje år. För Japanerna symboliserar körsbärsblomman bland annat livets kortvariga skönhet eftersom de otroligt vackra blommorna har en så kort blomningstid. De har länge symboliserat dödlighet, förgänglighet och skörhet samt förknippats med begreppet ”Mono no aware” som betyder ungefär att alla ting är kortvariga och man ska vara rädd om allt så länge det varar. Skulle vi uppskatta livet om det varade för evigt, skulle vi älska våra nära och kära på samma sätt om de aldrig togs ifrån oss? Det vackra i livet ligger således i att det faktiskt inte varar för evigt. En vissnande blomma besitter därför större skönhet än en i full blom.  

Jag älskar körsbärsblommor.
De påminner mig om att inte ta livet för givet och göra det mesta av varje dag som jag får.
Gör det du också! 
Ta tag i alla dina nyårslöften, dina mål och dina drömmar medan du har tid och ork. Skjut inte på framtiden, det du kan göra idag. Fortsätta inte jobba vidare på ett jobb du hatar, umgås inte med människor som behandlar dig eller andra illa, ge dig själv all den uppmärksamhet och kärlek du är värd och gör det idag! Låt 2012 vara början på allt det du drömt om!

Att möta döden 2011-05-20 17:30

Klockan 17.30 den 20 maj 2011 förändrades mitt liv. Allt som jag tog för givet försvann och mitt universum var inte längre detsamma. Solen sken fortfarande på den blå himlen, luften kändes mjuk och varm och fåglarna kvittrade. Föga anade jag att jag skulle spendera de nästkommande dagarna på sjukhusets intensivvårdsavdelning uppkopplad till sladdar och hjärtmonitorer. Inte heller hade jag en endaste tanke på att hela sommaren skulle tas ifrån mig, att jag skulle tvingas ligga ner, vila och sova merparten av tiden för att min kropp, själ och min hjärna skulle återhämta sig. När alla andra spenderade sköna dagar utomhus, tog promenader och drack vin på uteserveringar spenderade jag min tid inomhus, där det var svalt, långt bort från sol, skratt och ansträngande aktiviteter med mig själv, den läkande sömnen och min man som enda sällskap.

Den 20 maj var en fredag och jag befann mig på mitt jobb, den enda på min avdelning som var kvar sent. Det var som vilken vanlig dag som helst. Det var vår, jag hade precis kommit hem från en resa med min kärlek där vi firat våran 5-års dag. Livet lekte och jag längtade så innerligt till helgen då jag skulle träffa min bästaste av vänner. Jag längtade efter hennes smittande skratt och glada leende, vi hade så otroligt mycket att prata om eftersom det var ett tag sedan vi sågs. Hon och hennes man var på väg ner till oss för ett besök med sina nyfödda guldklimpar till tvillingtjejer, mina guddöttrar. Jag kände mig pigg även om jag var lite sliten efter arbetsveckan som varit och precis när jag som bäst satt och funderade på om det ändå inte var dags att ta helg förlorade jag all kontroll över tid och rum. Känslan kan närmaste beskrivas som om någon slagit till mig i huvudet med ett basebollträ.  Livet snurrade, hjärtat klappade fortare, det flimrade för ögonen och jag grabbade krampaktigt fast i skrivbordskanten. Yrseln kom från ingenstans och jag satt där, helt hjälplös under de långa sekunderna då jag inte hade någon som helst kontakt med verkligheten. Hur många sekunder som förflöt vet jag inte, kanske var de 10, kanske var de 30 sekunder, kanske var det ännu längre tid som förflöt. När verkligheten kom tillbaka till mig och mitt hjärta återigen hade landat på sitt rätta ställe satt jag ett tag och stirrade på datorskärmen. Vad var det där? Vad var det som pågick? Jag kände mig lätt illamående och trött men föga anade jag vad som skulle hända härnäst. Att det var dags att slita sig från jobbet var det ingen tvekan om så jag packade ihop mina tillhörigheter, stängde av datorn och drog mig mot tunnelbanan.

På väg ut stötte jag på en kollega från en annan avdelning och vi slog följe. Hon pratade och skrattade och jag gjorde mitt bästa för att hänga med. Jag kände mig yr och konstigt och hade en obehagskänsla som jag inte riktigt kände igen. Människor pratade och skrattade högt på tunnelbanan men trots detta kände jag mig på något konstigt sätt distanserad och förvirrad. Jag märkte att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på vad min kollega sa men bortförklarade det hela med att jag nog bara var trött efter arbetsdagen. Jag steg av på min hållplats och tog mig upp i det köpcenter där jag skulle möta upp min sambo för att handla lite mat inför helgens besök. Han var inte där ännu så jag bestämde mig för att promenera omkring lite i Åhléns, lukta på parfymer och undersöka om det kanske fanns några nya kokböcker jag ännu inte anförskaffat till mitt bibliotek. Jag hade knappt hunnit dit förens hela min värld fick slagsida. Det var som om jag befann mig på en psykedelisk finlandsbåt med svår sjögång. Hela min värld lutade åt vänster, jag hade svårt att stå och tvingades ner på knä mitt bland folk.

Ingen la märke till mig där jag stod på knä mot väggen och människorna passerade förbi mig i vad jag uppfattade som en rasande fart. De blev till suddiga figurer och min värld var i det ögonblicket alldeles tyst. I den positionen stod jag tills den kraftigaste yrseln avtog, skakandes, illamående. Jag reste mig upp med tårar i ögonen och darriga ben samtidigt som jag krampaktigt höll fast i min enda livlina, min mobiltelefon. Min sambo svarade snabbt att jag nog gjorde bäst att åka hem och jag instämde svagt. Jag hade svårt att gå rakt och i ärlighetens namn kan jag inte förklara hur jag tog mig till bussen. Jag snubblade på mina fötter och jag hade en mycket besynnerlig känsla av att någon eller något liksom drog mig åt vänster. Som om den skulle sitta ett jättelikt gummiband kring min midja som konstant drog i mig, som fick mig att gå i konstiga bågar. Varför lutade hela min värld åt vänster? Att det kunde vara något allvarligt slog mig inte och jag ringde varken 112 eller tog en taxi till akuten.

Väl hemma satte jag mig för att vila i soffan, jag mådde sämre och sämre och kände hur jag kallsvettades och mådde illa. Vårluften var frisk och fläktade skönt och jag satte mig i skuggan på balkongen för att vila. På det sättet blev jag sittande hela kvällen. Magnus fick städa, tvätta och fixa. Inte en enda gång förstod vi att något allvarligt hänt. Jag kunde prata, jag kunde sitta upp och jag andades. Dessutom, min bästaste av bästa vänner var ju på väg till Stockholm. Inte ville väl jag åka till närakuten och sitta där och glo hela helgen, för alla vet ju hur länge man får sitta där. Nej, några sådana turer hade jag varken lust eller ork med, speciellt inte den här helgen. Vad det än var så kunde det väl vänta tills måndagen och ett vanligt besök hos husläkaren.

På lördagsmorgonen mådde jag fortfarande som en påse skit och bestämde mig ändå för att ringa sjukvårdsupplysningen. Trots deras påtryckningar att åka till akuten stannade jag hemma. Varför? Ja, det vet jag inte. ”Men kan jag inte bara åka till närakuten”, sa jag bedjande till sjuksköterskan på andra sidan luren. ”No can do, icke, det går inte, lyssna nu på mig” tramsade hon på. ”Vem orkar sitta på akuten nu det kommer ju ta for ever”, muttrade jag, ”varför kan jag inte åka till närakuten igen”? ”De tar inte emot sådana fall, du bör verkligen åka till akuten”, sa sjuksköterskan bestämt. ”Mmmm…….jajaja..aaa..tack för hjälpen då”, mumlade jag och la på telefonluren. Jag åkte aldrig till akuten. Istället stannade jag hemma och väntade på mitt efterlängtade besök. Jag uppträdde så normalt jag kunde och det faktum att jag snubblade fram verkade inte vara något jag personligen lade någon större vikt vid. Men jag lovade mig själv, att mådde jag så här på söndagen…då skulle jag ta en tripp förbi akuten.

Söndagen kom men jag mådde inte bättre, snarare tvärt om. Jag var på dåligt humör och kände mig risig. Mannen skulle iväg på en snabb golfrunda och jag satt kvar hemma och glodde stumt framför mig. Timmarna gick och min fysiska status blev sämre och sämre. När sambon kom hem hade jag bestämt mig. Sjuk eller inte, det här gick inte. Jag hade säkert bara sådana där kristaller i örat som gör vem som helst snurrig men att gå till jobbet i det skick jag var, det var det inte tal om. 

Och någonstans där inne gnagde den där oron. Jag kände långt där inne i mitt hjärta att det var något fel, jag ville vara inte veta vad…. 

När jag kom in på akuten gick det rätt fort. Jag blev inlagd, de kollade kristaller i örat och mumlade många långa meningar över olika journaler och provsvar. De stack mig i armarna, de stack igen och igen tills det inte gick att sticka mer för att mina blodkärl var så söndertrasade. De la in mig på en avdelning för övervakning och det diskuterades vilt om jag kanske ändå inte skulle genomgå en magnetröntgen. De misstänkte än det enda än det andra. ”Men hon är ju så ung….inte skulle väl hon kunna”. ”Mmm, men vi tar nog en magnetröntgen ändå, bara för säkerhets skull..det kommer inte vara något”, sa hon..en av de där vitklädda med kallt stetoskop och ännu kallare händer.

Min sambo kom, han gick och jag rullades in på undersökningen. Jag kom ut och rullades tillbaka in i mitt kalla rum, med ljusgula väggar och slitna lakan. Det var tyst i korridoren och det enda som hördes var pipet från larmet som gick då och då. Kvinnan jag delade rum med beskrev utförligt för mig hur hon förmodligen snart skulle dö. Hon hade cancer och det hade hennes man också. Det gjorde ont i maggropen och den där obehagskänslan kröp som en svart dimma närmare och närmare mitt hjärta. Jag skulle ringa mannen ”om det var något”. Men de där samtalen de ringer man ju aldrig, för det är ju aldrig ”något”.

Kanske skulle jag anat oråd när överläkaren kom in genom dörren men jag skänkte inte den detaljen en tanke just då. Hon frågade hur det var och jag började gråta. Jag grät för att jag var så rädd att de inte skulle hitta något förklarade jag för henne medan jag hulkade. För tänk om jag måste må sådär resten av livet, att inte kunna gå rakt, att snubbla fram, att få yrselattacker som paralyserar. Jag har ett jobb att gå till för guds skull! Ja, iaf när jag mår bättre. Men hur ska jag kunna må bättre om ni inte hittar något. Men jag skulle kanske inte oroat mig för att de inte skulle hittat något.

”Du har fått en hjärninfarkt”, sa hon med ledsna ögon och allvar i blicken. En infarkt..i hjärnan? Ursäkta? ”Vi kommer lägga in dig intensivvårdsavdelningen”. Efter det minns jag inte så mycket. Hon pratade, det vet jag för hennes läppar rörde sig. Jag ringde det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle ringa och jag svalde tabletter som jag fick tilldelade mig.  Jag åt inget, jag sa inget och jag drack inget.  Just då och där, ja då tystnade allt och mitt universum slutade att snurra.

Det var för 8 månader sedan.