Browsing Category

Slow living

EN SNÖIG VINTERDAG

Det har varit så otroligt vackert här de senaste dagarna. Tunga stora flingor har dalat ner för himlen och lagt sig som ett mjukt täcke över världen. Jag har passat på att vara ute så mkt det går; skotta snö, hänga upp fröbollar till fåglarna, göra snölyktor och lite allt där emellan. Här är en liten film om en typisk vanlig ovanlig dag här i Lilla Sundby. 

Soppan jag äter i filmen är DENNA (klickbar länk) , jag har endast haft lite mindre vatten för att göra den tjockare och en variant mellan soppa och gryta. Underbart god är den oavsett. 

Hoppas ni alla haft en underbar start på julmånaden! 

MIN LILLA BY

Här är den; min lilla by och mitt lilla paradis.  Nedan finns en liten film från när jag filmar från samma promenad om jag också fotat från. Klipp från byn där jag bor, snödimman och mina polare hönsen som gärna strosar mitt på”gågatan” ovan.  För er som vill se filmen är det bara att klicka på ”spela” och för er som hellre vill se på bilder så är det bara scrolla vidare. 

Så det är alltså här i kring jag bor, går mina promenader, vandrar vidare ut i skogen eller pratar med hönorna. För att vara helt ärligt är det här mest ”på ena sidan”. Jag bor lite ”mitt emellan” några ”klungor med hus” och valde att hålla mig vid de hus och det område som är närmast. Byn består egentligen en samling mindre byar eller ”klungor med hus” och ligger lite utspritt. När vädret är lite mer gynnsamt, eller jag har tillgång till bil, vore det så klart jättemysigt att få visa er mer från mitt lilla paradis. 

Mitt absolut favorithus är detta lilla torp. Jag vill liksom bara gå fram och nypa det i kinden och säga ”gulle gull”, ja alltså, ni fattar säkert vad jag menar. Det har något oskyldigt över sig och har definitivt stått på en här platsen och i den här byn väldigt väldigt länge. Till det här lilla torpet hör även detta timmerhus/timmerlada. 

Det bästa jag vet är att komma promenerandes mitt på vägen, ja för på den här stora ”huvudleden” så kommer det som ni kanske förstår inte sådär väldans massa trafik, och träffa på hönorna när de är ute och strosar. Och precis just när jag filmade detta så kom dom ut och kuttrade, ville hänga lite, prata och kolla om jag kanske kunde ha lite mat i fickorna. Jag fnissar lite åt bilden för jag lyckades fånga dem tillsammans när de alla står på ett ben. Det är ju som ni förstår lite kallt (i filmen får ni även se hönshuset som de kan hänga i om de vill vara inomhus).

Givetvis har jag inte fotat vartendaste hus i byn, det hade känts lite väl påträngande, men för att ni ska få ett ungefärligt hum om hur det känns och ser ut så har jag försökt få med mig några gobitar ”här och där”. 

Huset ovan ligger så fint till, på en liten höjd med ladan nedanför. Det som inte syns på bilden är den härliga utsikten som sträcker kilometervis framåt åt höger. Böljande kullar, åkrar och så skogen som ramar in allt så fint. Nästa sommar måste jag nästan försöka få med de vackra linfälten/linodlingarna på bild. De skiner så vackert i sin blåa skrud och är så härlig färgklick mot sädesslagens ljusbeiga toner och rapsens gyllengula blommor. 

Och här, ja här bor ju jag, och det känner ni nog igen vid det här laget. Med fri sikt framåt över bondens åkrar och skogen tryggt och stabilt i ”ryggen”. Och såhär ser det även ut på min ”bakgård”, med granar, tallar och lövträd som liksom tornar upp sig mot himlen. 

Och det är här jag hänger, filmar, fotar och njuter av lantlivet i största allmänhet. 

Och om ni undrar vad jag tår och glor på är det detta; de magiskt vackra iskristallerna runt varje trädgren, som vassa taggar av is som ramar in varje liten detalj i naturen. Vintern kan verkligen  konsten att smycka trädgrenar och grässtrån in i minsta detalj. 

Min absolut närmsta granne är ödehusen som består av ett stort boningshus, en hög med uthus och vedbodar och så några lador i klunga där jag har mina soptunnor. 

Här i boningshuset är det ingen som bor, och mitt hjärta blir lite ledsen varje gång jag går förbi. Tänk om det kunde flytta in någon som verkligen tog hand om huset och gården, någon som var duktig på byggnadsvård och renoverade det i gammal stil. Som gav kärlek och liv åt den här lilla pärlan. För här finns på sommaren även bärbuskar och rabarber i överflöd, som att det bara står och väntar på att någon ska komma dit och flytta in. 

Min absolut närmsta granne bor i det här lilla fina torpet på bilden nedan. Becke och Gittan är dom bästa grannar man kan önska sig; hjälpsamma, snälla och varma. Deras hus ligger så vackert inbäddad i skogskanten. Faktiskt så föddes Becke i vår lillstuga, det lilla torpet som ni ser på bild ibland. Han kan verkligen mycket om den här bygden, om vem och hur och när någon eller något gjort eller hänt. Det är så mysigt att sitta och lyssna på över en kopp kaffe. Det ger större mening och förståelse med att bo här, mer djup och kärlek till den lilla by och det lilla samhälle som är mitt hem. 

 

DET BÖRJAR NÄRMA SIG VINTER

Det börjar närma sig vinter. Frostflingorna ligger som ett vitt täcke över marken på morgonen, det ångar intensivt från från munnen vid minsta andetag och när solen går upp borta vid trädtopparna på höjden på andra sidan åkern silas strålarna genom den mjuka dimman. 

Allt känns skirt och ömtåligt och lika snabbt som det börjar är det över. Men jag älskar de där få minuterna varje morgon när världen håller andan. När de enda som jag hör är naturen som liksom pratar med mig genom löv som rasslar ner från träden, grenar som knäcks under mina skor och fåglarna som kvittrar. Just idag både filmade och fotade jag och jag hamnade därför inte på bild själv, däremot på filmen som kommer på YouTube på söndag

Jag pysslar mycket med det nu, YouTube alltså. Det känns som rätt kommunikationsform för mig, rörlig bild och musik i ett. Det gör mig glad att pyssla med och även om jag har ganska få prenumeranter så blir jag lycklig av att visa er mitt lilla universum och paradis på jorden. 

Med en morgon som den här, en alldeles krispig morgon när vintern är på väg, är en perfekt dag att spela in en vlogg. Det tar ett tag att klippa så jag måste ha några dagar mellan att jag spelar in tills den ska publiceras, speciellt med ett internet så segt och långsamt som vårat. Det blir lite recept, och mycket lantliv framöver. Lite mat och mycket av allt annat som mitt liv egentligen består av och som jag älskar så mycket. Jag vet inte längre om jag är ledsen eller om det känns skönt, som en ny början. Det känns lite förvirrande just nu om jag ska vara ärlig. 

Men jag delar bara med mig från hjärtat, jag har bestämt att det får bli så, utan att tänka eller analysera. Nu får nu helt plötsligt hänga med på det som är mest ”mig”, vilket känns helt fantastiskt och lite skrämmande på en och samma gång. I morse var en sån morgon när jag bara önskar att ni alla kunde vara här, när jag önskar att jag lyckades fotografera mig själv i motljuset och den dimmiga åkern. 

Men det får bli mer av det framöver. Jag har nämligen ett mål! För mig som så sällan fotograferar mig själv, har jag lovat att öva på det varje vecka. Minst ett självporträtt eller bild på mig själv varje vecka, för man blir banne mig inte bättre om man inte övar! Det ska bli kul, vinterlandskap, självporträtt, renoveringar, lantliv och YouTube! Det blir kanske en spännade vinter ändå… 

EN DAG I MITT LIV

I fredags spelade jag in en helt ”vanlig” dag i mitt liv, om det nu finns något sådant när man lever som jag gör. Från en långsam lite sömnig morgon framför brasan till utomhusmiddag över öppen eld. Det känns roligt med film, det går inte att redigera och lägga tillrätta på samma sätt som bilder, därför passar det mig perfekt. Jag hoppas att ni tycker om att hänga lite med mig borta på Youtube också. 

Om ni önskar någon speciell film är det bara att hojta, flera önskningar på filminnehåll har jag fått via Instagram Stories där jag också hänger en hel del nu för tiden. Jag älskar min lilla by och mitt ganska enkla okomplicerade liv här ute och för mig är film ett så mkt enklare sätt att dela med mig av det. 

Kram på er! 

ATT VÅGA PAUSA OCH KOPPLA NER I EN VÄRLD DÄR DU ALLTID MÅSTE VARA NÄRVARANDE

Att våga pausa och koppla ner, att våga ta steget och inte uppdatera sociala medier hela tiden fast min inkomst är beroende av dess fortsatta existens, är inget enkelt val. Att sitta ute och njuta av en vacker soluppgång, att yoga i morgonsolen, att vandra i skogen medan dimman och solstrålarna letar sig fram mellan träden UTAN att uppdatera sociala medier eller fotografera är en utamaning. 

Det är lätt att det bara blir snack det där om mindfulness, om vikten av att lyssna inåt och att leva ”slow living”. För när företaget man driver grundar sig på att ständigt uppdatera sociala medier, är varje vackert ögonblick i livet en möjlighet att uppdatera och få nya kunder.  

När FOMO (fear of missing out) och kravet på att uppdatera är ständigt närvarande i livet känns varje vacker soluppgång, varje dimmig morgon, varje härligt söndagshäng, varje snygg dukning eller nybäddad säng som en möjlighet att skapa något till mina sociala kanaler. FOMO får mig också att titta på vad andra gör, klicka mig vidare, scrolla i en oändlig tillgång på nya intryck och inspiration. Jag har länge känt att det inte finns någon annan väg, något annat val. För vad är mitt företag utan dem? Ingenting? Vem är jag utan mitt företag…? 

När jag i början av året blev sjuk, mer djupgående och omfattande än jag förklarat här, bestämde jag mig att det fick vara nog nu. Jag bytte namn, annonserade för er att bloggen kommer ta en annan riktning och så valde jag att ta en paus. Det var ett viktigt steg och markering för bloggen att byta namn och ändra design, men det viktiga ligger så klart inte i namnbytet.

Det viktiga är så klart att vara ledig och ta hand om kropp och själ ”på riktigt”. Inte bara en ”jag är ledig en vecka fast jag jobbar egentligen”. Jag ville och behövde vara H E L T OCH  H U N D R A P R O C E N T I G T  ledig, något som få bloggare och egenföretagare faktiskt är. Något jag faktiskt inte varit på 6 år. Att bara njuta av en solnedgång för att den är vacker, inte dokumentera och dela. Att bara vara i nuet, utan tankar på inlägg eller uppdatering, känns så ovanligt i min bransch att det knappt förekommer. 

 Jag behövde våga pausa och koppla ner i en värld, i ett universum, i ett liv där nästan allt numera kretsar kring närvaro online. Och det är det som är både det vackra, underbara och härliga, men samtidigt det frånkopplade, ensamma och uttröttande. 

Det är lätt att det bara blir snack det där om mindfulness, om vikten av att lyssna inåt, att leva ”slow living”, för när företaget man driver grundar sig på att ständigt uppdatera sociala medier, är varje vackert ögonblick i livet en möjlighet att uppdatera och få nya kunder.  För gör jag inte det riskerar jag att bli inaktuell, oviktig och nerprioriterad av allt från följare till algoritmer. Men för mig känns det viktigt att faktiskt välja att lyssna inåt, inte bara snacka om slow living och mindfulness. Det är lätt att ”talk the talk” men då ska man också ”walk the walk”. Jag vill inte inspirera till ett enklare och mer närvarande liv i text utan även i handling. Jag ville inte snacka snacket men sen jaga vidare i den ständiga jakten på likes, kommentarer och nya följare. 

Jag behövde våga pausa och koppla ner i en värld, i ett universum, och i ett liv där nästan allt numera kretsar kring närvaro online. Men det är otroligt läskigt, för till och med i privatlivet sker majoriteten av kommunikationen numera genom digitala medier av olika slag. Att ta upp telefonen och ringa, att ha riktigt samtal, hör i mitt liv numera till ovanligheterna. Det smsas, skickas bilder, snackas på Facebook, via meddelande funktionen på Instagram och i slutna forum och grupper…online. Och det är det som är både det vackra, underbara och härliga, men samtidigt det frånkopplade, ensamma och uttröttande. 

Jag måste våga vara ledig, på riktigt. Jag måste våga koppla ner och lita på att ni som tycker om mig och det jag gör, är kvar när jag kommer tillbaka. 

Att jobba som digital nomad, med möjlighet att arbeta nästan vart som helst i världen, är för min känsliga kreatörssjäl bitvis ganska tungt och tärande.  Att alltid tvingas vara uppkopplad och uppdatera, i en värld som hela tiden manar till jämförelse kring vem som får mest ”likes”, kommentarer och följare tär på det kreativa i min själ. Det är något jag själv valt och då måste jag också själv ta ansvar och hantera det på ett sätt jag mår bra av. 

Det pågår mycket diskussion om Instagrams algoritmer. Hur kommer man runt dem, varför tappar man följare och hur kan vi som arbetar digitalt tillsammans stötta varandra för att så att säga ”komma runt algoritmen”. Det stöts och blöts och jag har under de senaste året känt mig allt mer urvattnad. Det kreativa inom mig dör när jag börjar jaga följare, när jag börjar anpassa mig efter algoritmer och likes. Det kreativa i mig dör helt när jag bjuds in i grupper vars enda syfte är att gilla varandras bilder för att dansa en hetsig gilla-mig-dans med Instagrams Algoritm. 

Så jag vägrar. Jag säger nej och tack och det får vara bra. Jag måste lita på att det jag är duktig på är det som gör att jag får följare på Instagram. För om jag lägger all min energi på annat, en hetsig jakt jag inte vill vara en del av, och dessutom aldrig är ledig, kommer min låga att brinna ut helt.  Om all energi läggs på att jaga likes och följare finns där inget kvar för det jag älskar mest; dvs. att skapa. Jag måste våga vara ledig, på riktigt och lita på att de som gillar det jag gör hittar till mig tillslut ändå. Jag måste våga koppla ner och lita på att ni som tycker om mig och det jag gör, är kvar när jag kommer tillbaka. 

ÄPPELSMÖR MED KANEL, CITRON & KRYDDNEJLIKA

Nu är äppelsäsongen verkligen igång och även om det på många håll i Sverige verkar vara dålig skörd av äpplen så har vi haft mer tur med våra äpplen. Inte dignar det som förra året, men tillräckligt för att vi ska kunna kunna laga några burkar äppelmos, äppelsmör och äppelchips

Det här receptet kommer från kokbok ”Made by Marys Gröna Frukost” och är en riktig favorit. Det går utmärkt att minska mängden socker men tänk på att socker också har en konserverande effekt och att det kan påverka hållbarheten. Men med rena fingrar, kastruller, verktyg och desinficerade burkar burkar man komma långt! 

Här kommer receptet, lycka till med äppelkokandet! Ps. det kommer dofta ljuvligt i köket… 

”Äppelsmör är för mig synonymt med slow food, för det tar verkligen sin lilla tid! Men det är väl spenderad tid som ger lugn åt själen, en känsla som faktiskt återkommer när jag brer äppelsmöret på smörgåsen. Och det är skönt att unna mig själv den känslan på morgonen! Smöret, ja, det är äpplen som kokats länge med äppelcidervinäger, kryddor och socker tills allt som återstår är en len och tjock äppelpuré som doftar ljuvligt av kryddnejlika och kanel.”

 

ÄPPELSMÖR

Ger 4 mindre burkar.

Ingredienser:
2 kg äpplen, gärna smakrika Cox Orange eller liknande
5 dl vatten
2,5 dl äppelcidervinäger
Socker, hälften så mycket socker som äppelpuré (t ex 5 dl äppelpuré = 2,5 dl strösocker)
2 tsk malen kanel
0,5 tsk malen kryddnejlika
Saft och zest av 1 citron

Instruktioner:
Skär varje äpple i 4-6 delar, låt skal och kärnhus vara kvar. Koka upp i en stor kastrull tillsammans med vatten och äppelcidervinäger. Koka tills äpplena är mjuka, i 20-30 minuter. Passera genom en äppelvagga eller en finmaskig sil, ta hjälp av baksidan av en sked.

Mät upp hälften så mycket strösocker som äppelpuré och blanda i en kastrull, tillsätt kryddor och citron. Låt sjuda på svag värme, rör i botten på kastrullen då och då så att det inte bränner fast. Sjud tills äppelsmöret har mörknat i färgen och fått en len och krämig konsistens, cirka 2 timmar. Häll upp på väl rengjorda och steriliserade burkar, förvara i kylskåp. 
 

”Appel butter is synonymous with slow food, because it sure does take some time to prepare and cook. But it’s time well spent that gives the soul some well needed tranquility. And that feeling somehow reappears every time I eat the apple butter. The apple butter is an Amish recipe and consists of apples that’s ben simmering in apple spices, lemon juice and sugar until all that is left is a thick, creamy and smooth apple pure. This is a luxury and almost a dessert on top of some nana ice cream but also super delicious to a hearty vegan stew ´.” 

APPLE BUTTER

gives: 4 smaller jars

Ingredients:
4,4 pounds apples
about 2 cups of water vatten
1 cup apple cider vinegar
granulated sugar or brown sugar, half as much sugar as apple puré (2 cups of apple pure = 1 cup of sugar)
2 tsp ground cinnamon 
0,5 tsp ground clove
Juice and zest of 1 lemon 

Instructions:
Cut every apple in 4-6 pieces, don’t remove peel and kernels. Bring apples to a boil together water and apple cider vinegar. Boil until apples are soft, 20-30 minutes. Press through a fine sieve, use a big ladle or spoon. Throw away what left in the sieve. 

Add the apple puree, sugar, lemon (juice + zest) and spices in a big pot.  Simmer on low heat for at least two hours, stir regularly with a spoon to assure that nothing sticks to the bottom of the pot. The apple butter is done when the color is darker and it has a smooth and creamy consistency. Pour the apple butter into well cleaned and sterilized jars, keep in refrigerator.

 

 

EN GLIMT AV SOMMAR – I DET ENKLA BOR DET VACKRA

Sommaren, åh vad jag älskar sommaren! För mig är det en tid att bara vara.  En tid på året som innebär att jag inte tänker lika mycket på alla måsten. Att jag ”måste blogga, måste jobba, måste städa, måste tvätta”. Tempot saktar ner, livet saktar ner. Det enkla livet här ute blir ännu enklare, men samtidigt ännu bättre och vackrare. För i det enkla bor också det vackra. 

I det där stillsamma och lilla finns kärnan i vad livet handlar om. I det lilla kan man finna skönhet och stillsamhet som ger näring åt själen. Det är lätt att glömma bort att det mesta i livet inte händer i det storslagna och bombastiska. Att det finns så mycket skönhet och glädje i de små detaljerna. Jag glömmer det själv lätt, för vi matas ständigt med information att livet ska vara storslaget precis hela tiden. Åk hit, köp det här, allt blir bättre med…ja you name it. Men att bara vara och upptäcka det som finns här och nu, att inte sträva framåt, uppåt, bortåt kräver ibland lite övning. I det enkla, i det lilla, bor det så mycket vackert. 

Kvällssolens varma strålar som mjukt silas genom buskrosornas täta bladverk, doften av nybryggt kaffe, ljudet av smattrande sommarregn mot fönsterblecket, nytvättade lakan mot huden, smaken av solvarma tomater direkt från busken, dimmiga morgnar och ljusa kvällar… Vad är dina mindre storslagna sommarminnen, det där enkla och stillsamma men ändå vackra? Det vore så kul att veta! 

Det här är några av mina små ögonblick från sommaren 2017, mina små ögonblick av närvaro och tacksamhet. Några ögonblick från det enkla livet, där jag finner mig själv och får kontakt med det innersta i mitt hjärta.

Spetsgardiner mot ett öppet fönster, doften av sommar och en ljummen bris som letar sig genom rummet…

Att äta egenodlade grönsaker, att gå direkt till landet och plocka sallad, dill, potatis, morötter och rovor. Att äta mangold och sockerärtor och känna den fuktiga jorden mot mina händer… 

Att fylla köksbänk, kyl och frys med allt vad naturen har att erbjuda och att titta ut genom köksfönstret och se böljande åkrar och gröna ängar… 

Kvällssolen i köksträdgården…

Sommarblommor på ängen och ljudet av humlor och bin som vimsigt surrar runt och letar nektar…

Att stå under vår vackra klätterros och dofta på nyutslagna blommor, känna solens strålar mot huden och förundras över att jag bor just här…

Känslan när mörka regnmoln motas bort av solen och huden knottras av välbehag när kall hud möter varma solstrålar…

Skönheten som finns på ängarna när allt blommat färdigt; där frökapslar står och väntar att på nytt spridas i jorden inför nästa säsong, förväntansfullt, tålmodigt…

Solrosornas prakt runt vår köksträdgård, ståtliga men ensamma…

Närheten till naturen, på alla sätt som går. I det lilla och det stora. Exempelvis i den gröna vårtbitaren som stillsamt bidade sin tid på utsidan av vårt vardagsrumsfönster…

Och det vackra i livet som existerar i de små detaljerna. Som en tänd lampa när kvällarna blir allt mörkare…

 

ATT HA BOTT ETT ÅR PÅ LANDET – ATT FÖLJA SINA DRÖMMAR

Jag har bott här i ett år nu, jag har bott ett år på landet. För ett år sen rullade jag och kärleken in med flyttbilen, hörde syrenens blommor rassla lite mot bilfönstret i passagen vid ödehuset och såg hundkexen sträcka ut sig på båda sidor om den smala vägen som leder upp till vårt hus. För ett år sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle trivas, vilka problem eller utmaningar vi tillsammans skulle ställas inför eller exakt vad som skulle hända. Men jag kände ingen oro, ingen rädsla eller förbehåll, bara glädje av att få lämna storstan och en känsla av att äntligen ha hittat hem. 

Det har varit ett år där vattnet frusit, där vi upptäckt att syllarna under huset är ruttna, ett år där vi börjat odla ekologiska grönsaker och det blåst så att grenar knäckts av på stora lönnträdet.  Ett år då jag suttit på farstutrappan med vilda fjärilar på handen medan morgondimman dansat i soluppgången, ett år där jag fått kärlek och värme från grannar som ännu inte känner mig och där jag gråtit tårar av tacksamhet för att jag äntligen bor där jag mår bra i själen. Ett år av bålgetingar och dans i regnet, ett år fyllt av upplevelser, sorg och en massa glädje! 

Och nu kantas vårt hem återigen av grönskande åkrar och lövbeklädda träd. Granarna och tallarna får plötsligt sällskap och skapar en lummigt och inbjudande grönska som liksom inramar vårt lilla paradis. Förra sommaren njöt vi bara, gjorde precis ingenting med hus eller trädgård förutom lätt beskärning av gamla grenar. I år börjar arbetet, men det är ett välkommet arbete som innebär avkoppling från surfande och jobb, från stress och vardag.

Men det är fint på något sätt, skönt till och med, att skapa och vårda. Att göra det till vårt eget på något sätt. Våra förändringar på huset handlar mest om att vårda det som inte mår bra. Som är ruttet, vattenskadat, dåligt isolerat eller på annat sätt i behov av kärlek och omtanke. 

Vi har rensat fruktansvärt mycket ogräs i rabatterna och nu blommar de i all sin prakt, ja i alla fall delar av den. På många sätt är det skönt med trädgårdsarbete, det kan ha en väldigt meditativ påverkan på mitt sinne. Jag vet inte hur många timmar som förflöt utan att jag tittade på mobilen när jag tidigt i våras stod med räfsan och kratta och jobbade från morgon till kväll.

Det känns faktiskt inget annat än fullkomligt magiskt att stå och titta i trädgården just nu. Att med egna ögon se att det vi slitit med gett resultat. Att stå i skuggan av äppelträdet och känna solens strålar som tittar fram mellan grenverket då och då när det rör sig i vinden. Då är det precis så här suddigt och lummigt som bara en sommareftermiddag kan bjuda in till och jag somnar gärna i skuggan av äppelträdet. Till ljudet av fåglarna som kvittrar,  till stillheten och tystnaden.

  

I ladan har det flyttat in en blåmes-familj och en av de små fågelungarna vägrar att stanna kvar i boet. Hen är väl precis mellan att fortfarande vara liten fågelunge och flyttklar och under veckan har vi flera gånger räddat den från säker undergång. Eftersom den är alldeles för liten för att klara sig mot eventuella rovdjursattacker  här ute och inte heller inte kan mer än glidflyga ner från boet har vi försökt att rädda den ett antal gånger. Den stannar och får mat av vad jag antar är mamman men så fort det verkar bli tråkigt glidflyger eller hoppar den ner mot marken. En kväll när det var dag för sista kvällspromenaden med hundarna hittade vi den hängandes upp och ner i vår Rhododendron. När vi (med handskar) lyfte tillbaka den, la den sig äntligen tillrätta för att sova i boet och vi tänkte att vi lyckats. Men ack så vi bedrog oss, döm om min förvåning när den bara dagen efter  var nere och traskade omkring som om den inte hade några bekymmer i världen. Men, tillslut måste naturen ha sin gång och kanske är den mer flyttklar än sina syskon.

Även om vintern är vacker och jag har fått se otroligt spektakulära vinterlandskap med helt magisk dimma och snöfall som tagna ur en saga, så är det alltid lite speciellt med våren och sommaren. Att sitta i tystnad på farstutrappan med en kopp kaffe och titta på morgondimman eller höra regnet smattra på taket. Kanske låter det som landsbygdsromantik i sin falskaste form, men det är det inte. Det är precis det jag gör utan skönmålning eller krusiduller. För det är det jag mår bra av och det jag längtat efter och naturen här ute är magiskt helt på egen hand, faktiskt utan att jag behöver skönmåla eller förstärka ett endaste dugg.

Jag tror att lyckan bor i tacksamhet för de små sakerna i livet; en kopp kaffe på farstutrappen, nyskördade grönsaker från egna odlingarna, en vacker regnbåge, doften av syren och nytvättade lakan…

 

Och när dimman drar sig bort och regnet upphör, när det börjar spricka upp och det plötsligt uppenbarar sig den mest underbara regnbåge över Skogstibble och Lilla Sundby, då känner jag att lyckan bor precis här.  Jag tror att lyckan bor i tacksamhet för de små sakerna i livet; en kopp kaffe på farstutrappen, nyskördade grönsaker från egna odlingarna, en vacker regnbåge, doften av syren och nytvättade lakan…

Och jag längtar så efter att mer av allt det som ger mig lycka, på ett personligt plan. Att få visa omgivningarna här omkring, för det finns så mycket vackert jag inte ens börjat upptäcka eller visat för er. Det här är en liten ”sneak peak” av mina favoritplatser när det kommer till kortare turer; Trolltrappan, dit vi vandrade tillsammans på vår Bröllopsdag. 

Och kvällarna här ute  bjuder som vanligt ofta på magi, magi som jag har svårt att få med på kamera. Det är så mycket maffigare och storartat på riktigt, att se himlen omvandlas till något från en akvarellmålning. Och jag inser att det har gått ett år av livet och jag längtar verkligen att få uppleva ännu en sommar här ute i mitt paradis.

NÅGRA EFTER LÄNGTADE VÅRTECKEN – LIVET PÅ LANDET I LILLA SUNDBY

Vilka dagar det varit. Det har varit ljus och mörker, sorg och glädje, kärlek och ondska, förvirring och klarhet. Bloggens planer, som från början handlade om odlingsfilm från vår planerade köksträdgård, blev istället ett planlöst vandrande i trädgården. Jag fotade lite här och lite där men det kändes varken intressant eller roligt.  Tydliga planer om produktivitet utbyttes mot många koppar kaffe och ännu fler chokladbollar. Kärleken kom hem och vi satt längre och pratade, något vi gjorde genom hela helgen. Kaffe, djupa samtal och chokladbollar kom att bli helgens röda tråd. 

Men när jag, först idag, satte mig ner med bilderna i kameran blev det så tydligt alltihopa, vad jag så planlöst fotograferat genom hela helgen. Ljuset och vårtecken av alla möjliga slag. Hoppet som kommer av spirande knoppar i syrenbusken och glädjen av att se att pionerna överlevt vinterns köld. Motljus, fikapauser utomhus och odlingsplaner, svenska flaggan som först vajade halvvägs upp på stången för att sedan på söndagen hissas upp helt, som en symbol för kärlek och omtanke människor emellan. 

Och det kändes först meningslöst att dela med mig av mina vårbilder men mitt i all förtvivlan kände jag hopp. Hopp om att det kommer ljusare tider, lättare hjärtan, gemenskap och värme. Och ser ni hur solen står precis bakom den svenska flaggan (på den övre flaggbilden) och liksom skjuter sina strålar rakt igenom den, som att inget i världen kan stoppa det ljus och den kärlek som finns i Sverige och i världen. Naturen hjälpte mig verkligen på traven den här gången, att öppna upp hjärtat för ljuset och hoppet och därför kändes det meningsfullt att dela med mig av vårens ankomst här ute i Lilla Sundby. 

Det jag verkligen saknat under vintern är de underbara och ljusa mornarna här ute. Soluppgångarna och solnedgångarna här ute ger mig alltid både hopp och lugn i hela själen och 9 utav 10 gånger är de klara och ljusa, vad som än sker under dagen. Det må regna på kvällen eller under dagen, men solen strålar nästan alltid mot Lilla Sundby under den första morgontimman. 

Något som blir tydligt när man lever så nära naturens skiftningar är solens position på himlen. Under vintern går den upp långt till höger i bilden och stiger ovanför trädtopparna först en bra bit in på förmiddagen. Men nu när våren är i antågande möts jag av en strålande sol, rakt mot vår farstutrappa, redan vid 6-tiden. Det är som att mötas med glädje och värme varje gång jag öppnar ytterdörren för att gå ut med hundarna. Som en glädjeinjektion rakt i hjärtat! 

Vårsolen ligger rakt mot vårt hus och värmer upp allt från  husfasad, vårblommor till frusna fingrar. Jag älskar det där lite rödguldiga ljuset som snuddar hustaken och letar sig neråt mot gräsmattan. Det är magiskt att bara ställa sig utomhus, gärna någonstans där det är lä, och blunda. Insupa ljuset och solen och tanka D-vitamin innan dagen börjar. 

Det är inte bara utomhus som morgonsolen skiner. Strålarna letar sig in i varje litet skrymsle i farstun och vårt kök och det är skönt att ligga på den provisoriska sängen och bara njuta. Ja, den står här eftersom vi just nu renoverar övervåningen. Men även renoveringskaos för något gott med sig! 

Även skogen är förändrad. Där det tidigare var många lager snö är det nu barmark. Solen ligger inte längre lågt bakom horisonten utan når istället in mellan grenarna och skapar vackra mönster i mossan. 

Vi har varit ute på upptåg tillsammans,  jag, Märta & Doris. Märta har visat sig vara en riktig ”utomhushund” som aldrig vill gå in. Full i f*n är hon också fast ändå lydig för att vara en så ung valp. Orädd och galen och trotsar gärna både tyngdlagen och allmänt ”folk(hund?)vett”.  

Just nu växer här både tussilago, tulpaner och krokus i både trädgård och dikeskanter. Snödroppar varvas med syrenknoppar och på marken sticker det upp små mörkrosa knoppar som påminner om pionernas färgsprakande prakt. 

Vi har passat på att syna cyklarna inför våren (är däcken pumpade och sadeln fastskruvad?), rensat trädgården från löv och allt möjligt ”gammalt bös” (som min kärlek skulle säga), förberett där vi tänkt odla lite grönsaker i vår kommande köksträdgård och så har vi så klart passat på att fika. Vårfika med kaffe och chokladbollar ute i solen känns som obligatorisk sysselsättning under en solig helg. 

När man inte har ett bord…eller några utemöbler..använder man istället ödselsäckar och en skottkärra. Man tager vad man haver för att få möjlighet att fika utomhus i vårsolen! 

Dessutom har vi passat på att promenerat längst med åkrarna nu när det äntligen torkat upp lite. Det är skönt att bara gå utan mål, bara vandra omkring med vinden i håret och fågelkvitter i öronen.  

Och så har vi beskurit äppelträden något som visade sig vara en rätt så komplicerad uppgift när det gäller gamla äppelträd som inte beskurits på många år. Vi började för någon vecka sedan och avslutade äntligen det hela i helgen. Okej, jag ljuger. Vi har faktiskt ett pyttelitet päronträd kvar, men det är så litet att det känns som en liten tulpan i jämförelse med våra stora gamla äppelträd. 

Som avslutning på helgen bjöds vi på en vackert rosa-strimmad himmel. En helg som innehöll precis ingenting och allting i världen på en och samma gång. Ljus och mörker, glädje och sorg, kaffe och chokladbollar, nyhetsrapporteringar och en tyst minut, kramar och djupa samtal, valpmys och promenader, styrka och mod, odlingsplaner och vårtecken. Livet i både sitt ljuvaste och mörkaste ögonblick på en och samma gång. 

DÖDEN VÄNTAR INTE PÅ NÅGON – OM ATT INTE PASSA IN I NORMEN

_j4a9474

Klockan är 00:51, det är 1 Februari 2017 och jag sitter i ett nedsläckt rum på det stora universitetssjukhuset. Det är alldeles tyst, allt som hörs är klockan i mitt rum som vibrerar dovt varje gång minutvisaren flyttar sig ett snäpp.  I går låg jag på akuten och stirrade på den mjukt svepande sekundvisaren som liksom smekte urtavlan, varv efter varv efter varv. Minutvisaren i akutrummet vibrerade på samma dova sätt och var 5:e sekund visslade det till ute i korridoren. Något larmade på någon, eller om det var tvärt om. Det är oklart för vad, varför eller på vem, men klockan fortsatte ringa. Som en mjuk tågvissla från ett tåg som spårat ur och hamnat helt fel, som förvirrat sig ända bort till en sjukhuskorridor i mellansverige. 

Mina ben dinglar över sängkanten och världen känns bara upp och ner, igen. Det är svårt att mota bort tankarna om min egen dödlighet när varje samtal med sjukhuspersonalen för mig tillbaka till Stroken 2011. Det är skiktröntgen, magnetröntgen, små hjärtformade tabletter – blodförtunnande, infektionsprover, EKG och AKUT-test för att kolla om jag har en ny Stroke. Jag är trött, så trött. Trött på alla undersökningar men så klart främst på att jag haft kraftig yrsel i en dryg vecka. 

Jag tror att jag suttit och stirrat framför mig i ungefär 1,5 timma när sjuksköterskan knackar på dörren och undrar om jag har problem att sova. Jag klistrar på en min som svarar att det ”inte är någon fara” och ”jag är stark”. Men inom mig tänker jag att döden inte väntar på någon. Den bryr sig inte om deadlines, att du borde tvätta fönstren och att skjortorna hänger ostrukna i garderoben. Stroke bryr sig inte om coola jobbuppdrag eller att du inte bloggat på en vecka.  Utmattning väntar inte på något. Hälsan väntar inte på någon. Den avvaktar lite i utkanten men när tålamodet tryter slår den ner som en hök. Den lyssnar inte på något eller någon, den kör på, kör över och drar med sig allt i sin väg. Och det finns inget man kan göra för att säga ”nej nej stopp, vänta lite nu, jag ska bara…” 

”JAG ÄR INTE ALFONS ÅBERG”, fullkomligen vrålar min Hälsa till mig, ”DU KAN VÄNTA!”, och jag inser att jag väntat alldeles för länge.  

Det skaver i ryggen, den där glest knäppta sjukhussärken som dessutom är en halv storlek för liten.  De urtvättade mjukisbyxorna med ”60-80 kg S/M” tryckt på låret vilar slappt på höften och riskerar att glida ner till fotknölarna vid minsta lilla rörelse. Mina blodkärl är söndertrasade, de har spruckit av den alldeles för grova nålen som dom stuckit mig med upprepade gånger. Den grova nålen är som är ett måste för alla de avancerade undersökningarna jag genomgår. Samtidigt trasar de sönder och ärrar mina blodkärl som bara blir sämre och sämre för varje gång. ”Jaha, nu sprack den på en gång”; suckar sjuksköterskan, och syftar på mina tunna blodkärl.

 

”Att erkänna att kapaciteten sjunkit på grund av hälsan är för förlorare, för de utanför, för dom svaga. Och jag vill inte erkänna mig svag, inte klassas som ”inte lika produktiv”, inte lika stark, inte lika bra eller lika mycket värd.” 

 

Och jag tänker att jag tagit livet och hälsan för givet. Igen. Inte velat erkänna mig svag, att inte passa in.  ”Vad fan är det för fel på mig!”, har jag lust att skrika… 

Egentligen har jag mått sämre och sämre under en ganska lång period, men försökt kämpa vidare ändå.  För i vårt samhälle är man inget värd om man inte producerar till 100%. Gärna 150% eller som en före detta chef på ett av Sveriges större företag en gång sa när vi  blev b e o r d r a d e  övertid; ”nu kör vi, rakt in i kaklet bara” trots att majoriteten av arbetskåren egentligen var i stort behov av vila. Och jag undrade redan då vad sjutton det var frågan om. 

Att erkänna att kapaciteten sjunkit på grund av hälsan, eller av vilken annan anledning som helst, är för förlorare. För de utanför, för dom svaga och lata. Det är så samhället ser på de som står utanför. Och jag vill inte kategorisera mig som svag, inte klassas som ”inte lika produktiv”, inte lika stark, inte lika bra eller lika mycket värd. Och där blir svaret på ”varför gör jag såhär” ganska enkel. För att jag vägrar gå med på att jag, och VI,  skulle vara mindre värda, mer lata,  för att vi inte passar in den snäva norm som definierar vad som gäller i arbetslivet. Jag vägrar gå med på det, och därför har jag svårt att prata om det, erkänna att jag inte passar in. Men sanningen är att jag inte passar in, och jag måste acceptera det och omforma det till att betyda något positivt. 

Däremot vägrar jag gå med på att jag är svag eller sämre för att jag behöver arbeta i en annan takt och på ett annat sätt än det som definieras som normen. ”Jag är inte svag”, har jag lust att ropa,  ”jag är en förbannad tillgång!”  Jag tänker på Underbara Claras inlägg från något år tillbaka om att inte passa in i normen. Att ramarna för framgång, arbetstider och allt där emellan är så snäva och att jag måste sluta försöka passa in och mäta mitt värde och förmåga efter normen. 

Normen som baseras på ramar som någon annan satt upp, regler som någon annan dikterat. Men det är mitt liv, mina ramar, min hälsa och hälsan, ja den väntar ju som bekant inte på något eller någon. Men bara för att min hälsa, min kropp och mitt hjärna inte passar in i den snäva ramen för vad som anses vara normalt, betyder inte det att jag inte är en tillgång. Jag kämpar ständigt för att skapa så gynnsamma förhållanden som jag bara kan, för just mig och min hälsa. Arbetslivet där ute är nämligen på tok för snävt för att acceptera minsta snedsteg utanför ramarna. Och gör jag inte det jag gör idag, vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra… 

Just nu är jag tacksam. Mitt i yrsel och blodförtunnande och magnetkameror är jag tacksam. För att livet tog i från tårna och daskade till mig RAKT i ansiktet! Påminde mig om att jag måste stanna upp, boka av, göra omprioriteringar och skala ner. Inte slarva med vila och tid ute i naturen. Inte slarva med bra mat och tid för rekreation.  

Jag måste stå upp rakryggad med allt det som jag är, acceptera och erkänna att jag inte passar in i normen och därmed även vägra att acceptera epitetet ”sämre” för att jag går utanför det ”alla andra” gör. Hälsa var mitt ”one word” som skulle vägleda mig under 2017 och Universum, ja Universum tog mig på orden minsann. Det är dags att lägga normen åt sidan och skapa mina egna ramar för vad jag mäktar med, skapa mina egna optimala arbetsförhållanden och låta allt annat falla på plats utifrån det. Hur det då än blir med allt; blogg, företagande och livet i övrigt, så har jag i alla fall satt min hälsa först. Och det är ett beslut jag aldrig kan vara ånga eller vara missnöjd med. 

Jag vill avsluta med det här citatet; 

 

”Jag känner förtvivlan när jag tänker på alla människor som på grund av att de inte ryms i våra snäva ramar betraktas som ett problem. Som en tråkig siffra i statistiken – istället för en tillgång. Om vi har ramar där mängder av människor faller utanför kanske vi måste ändra på våra ramar? Inte envisas med samma struktur och samtidigt förvänta oss ett nytt resultat.”

Clara Lidström

Det kommer bli en del förändringar för mig framöver, oavsett vad provsvaren visar. Ni märker dom nog inte så mycket, mer än att blogginläggen kommer ännu mera från hjärtat. Vi syns på andra sidan…