Browsing Category

Livet på landet

ATT HA BOTT ETT ÅR PÅ LANDET – ATT FÖLJA SINA DRÖMMAR

Jag har bott här i ett år nu, jag har bott ett år på landet. För ett år sen rullade jag och kärleken in med flyttbilen, hörde syrenens blommor rassla lite mot bilfönstret i passagen vid ödehuset och såg hundkexen sträcka ut sig på båda sidor om den smala vägen som leder upp till vårt hus. För ett år sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle trivas, vilka problem eller utmaningar vi tillsammans skulle ställas inför eller exakt vad som skulle hända. Men jag kände ingen oro, ingen rädsla eller förbehåll, bara glädje av att få lämna storstan och en känsla av att äntligen ha hittat hem. 

Det har varit ett år där vattnet frusit, där vi upptäckt att syllarna under huset är ruttna, ett år där vi börjat odla ekologiska grönsaker och det blåst så att grenar knäckts av på stora lönnträdet.  Ett år då jag suttit på farstutrappan med vilda fjärilar på handen medan morgondimman dansat i soluppgången, ett år där jag fått kärlek och värme från grannar som ännu inte känner mig och där jag gråtit tårar av tacksamhet för att jag äntligen bor där jag mår bra i själen. Ett år av bålgetingar och dans i regnet, ett år fyllt av upplevelser, sorg och en massa glädje! 

Och nu kantas vårt hem återigen av grönskande åkrar och lövbeklädda träd. Granarna och tallarna får plötsligt sällskap och skapar en lummigt och inbjudande grönska som liksom inramar vårt lilla paradis. Förra sommaren njöt vi bara, gjorde precis ingenting med hus eller trädgård förutom lätt beskärning av gamla grenar. I år börjar arbetet, men det är ett välkommet arbete som innebär avkoppling från surfande och jobb, från stress och vardag.

Men det är fint på något sätt, skönt till och med, att skapa och vårda. Att göra det till vårt eget på något sätt. Våra förändringar på huset handlar mest om att vårda det som inte mår bra. Som är ruttet, vattenskadat, dåligt isolerat eller på annat sätt i behov av kärlek och omtanke. 

Vi har rensat fruktansvärt mycket ogräs i rabatterna och nu blommar de i all sin prakt, ja i alla fall delar av den. På många sätt är det skönt med trädgårdsarbete, det kan ha en väldigt meditativ påverkan på mitt sinne. Jag vet inte hur många timmar som förflöt utan att jag tittade på mobilen när jag tidigt i våras stod med räfsan och kratta och jobbade från morgon till kväll.

Det känns faktiskt inget annat än fullkomligt magiskt att stå och titta i trädgården just nu. Att med egna ögon se att det vi slitit med gett resultat. Att stå i skuggan av äppelträdet och känna solens strålar som tittar fram mellan grenverket då och då när det rör sig i vinden. Då är det precis så här suddigt och lummigt som bara en sommareftermiddag kan bjuda in till och jag somnar gärna i skuggan av äppelträdet. Till ljudet av fåglarna som kvittrar,  till stillheten och tystnaden.

  

I ladan har det flyttat in en blåmes-familj och en av de små fågelungarna vägrar att stanna kvar i boet. Hen är väl precis mellan att fortfarande vara liten fågelunge och flyttklar och under veckan har vi flera gånger räddat den från säker undergång. Eftersom den är alldeles för liten för att klara sig mot eventuella rovdjursattacker  här ute och inte heller inte kan mer än glidflyga ner från boet har vi försökt att rädda den ett antal gånger. Den stannar och får mat av vad jag antar är mamman men så fort det verkar bli tråkigt glidflyger eller hoppar den ner mot marken. En kväll när det var dag för sista kvällspromenaden med hundarna hittade vi den hängandes upp och ner i vår Rhododendron. När vi (med handskar) lyfte tillbaka den, la den sig äntligen tillrätta för att sova i boet och vi tänkte att vi lyckats. Men ack så vi bedrog oss, döm om min förvåning när den bara dagen efter  var nere och traskade omkring som om den inte hade några bekymmer i världen. Men, tillslut måste naturen ha sin gång och kanske är den mer flyttklar än sina syskon.

Även om vintern är vacker och jag har fått se otroligt spektakulära vinterlandskap med helt magisk dimma och snöfall som tagna ur en saga, så är det alltid lite speciellt med våren och sommaren. Att sitta i tystnad på farstutrappan med en kopp kaffe och titta på morgondimman eller höra regnet smattra på taket. Kanske låter det som landsbygdsromantik i sin falskaste form, men det är det inte. Det är precis det jag gör utan skönmålning eller krusiduller. För det är det jag mår bra av och det jag längtat efter och naturen här ute är magiskt helt på egen hand, faktiskt utan att jag behöver skönmåla eller förstärka ett endaste dugg.

Jag tror att lyckan bor i tacksamhet för de små sakerna i livet; en kopp kaffe på farstutrappen, nyskördade grönsaker från egna odlingarna, en vacker regnbåge, doften av syren och nytvättade lakan…

 

Och när dimman drar sig bort och regnet upphör, när det börjar spricka upp och det plötsligt uppenbarar sig den mest underbara regnbåge över Skogstibble och Lilla Sundby, då känner jag att lyckan bor precis här.  Jag tror att lyckan bor i tacksamhet för de små sakerna i livet; en kopp kaffe på farstutrappen, nyskördade grönsaker från egna odlingarna, en vacker regnbåge, doften av syren och nytvättade lakan…

Och jag längtar så efter att mer av allt det som ger mig lycka, på ett personligt plan. Att få visa omgivningarna här omkring, för det finns så mycket vackert jag inte ens börjat upptäcka eller visat för er. Det här är en liten ”sneak peak” av mina favoritplatser när det kommer till kortare turer; Trolltrappan, dit vi vandrade tillsammans på vår Bröllopsdag. 

Och kvällarna här ute  bjuder som vanligt ofta på magi, magi som jag har svårt att få med på kamera. Det är så mycket maffigare och storartat på riktigt, att se himlen omvandlas till något från en akvarellmålning. Och jag inser att det har gått ett år av livet och jag längtar verkligen att få uppleva ännu en sommar här ute i mitt paradis.

DET ÄR HÄR JAG BOR + RENOVERINGSPLANER

_J4A3229

Onsdag, en vanlig vardag mitt i veckan. Att det kan kännas så skönt att bara vara hemma och göra alla såna där vanliga vardagssysslor. Först vill jag bara tacka alla som skrivit så fint i mitt senaste inlägg, mail, Instagramkommentarer och meddelanden samt alla varma hälsningar på Facebook. Från djupet av mitt hjärta, tack! Jag är hemma nu och kommer berätta mer om vad som hände, och hur det är med min hälsa, i ett senare inlägg. 

Idag vill jag istället visa er lite mer tydligt hur jag bor. Ofta tar jag bara bilder från vissa vinklar, de som är enklast att fota och kanske även de jag tycker är vackrast. Jag kan förstå att det är svårt att få sig en uppfattning när man aldrig varit här, och därför tänkte jag bjussa på lite nya vinklar, ”vad som är vad” och berätta vad som händer här hemma på vår ”lilla gård” och vad vi planerar i renoveringsväg här under året! 

_J4A3135

Det här är så som ni är van att se vårt lilla Paradis och här går jag ofta och fotar. Det är vägen som leder upp till vårt hus och också vår väg som vi ansvarar för och tar hand om. Det vill säga, om den rasar är det vi som måste fixa problemet. 

_J4A3103

När jag står på trappan nedanför vår ytterdörr är det här en del av min utsikt. Solen går upp här, på sommaren långt åt vänster i bilden men nu under vintern, nästan lite bakom taket på lillstugan. 

_J4A3191

Går man ut genom dörren och ner mot gärdesgården och stannar till precis utanför vår tomt ser man också vart vägen utanför oss fortsätter; bort bakom lillstugan och rakt upp i skogen. Skogen bakom oss är alldeles underbart, ingen skogsdunge precis, utan en ”riktig skog” fylld av blåbär och lingon, och när det är rätt förhållanden även svamp! 

_J4A3187

Och traskar man rakt ut i åkern, så som man ju kan göra när det inte växer något där, så ser man vårt hus från en helt annan vinkel. Lillstugan, vårt boningshus, snett bakom den stallet eller ladan (beroende på vad man vill kalla det, tidigare ägare hade hästar där varför vi kallar det stallet) och så vebon längst till höger i bild. 

Husets framsida är inget jag är speciellt förtjust i, men våra planer är att förändra det under 2017. Ursprungligen har det suttit dubbeldörrar vid entrén och utbyggnaden ovanför dörren var istället en balkong vilket vi så att säga ”ska bygga tillbaka”. Här ser man också att huset är utbyggt till vänster, något som gör att vi har plats för en liten ”gästalkov”, stort sovrum samt kontor/studio på övervåningen. Håller man för utbyggnaden på huset med pekfingret kan man nästan se hur huset sett ut en gång i tiden. 

_J4A3182

Många är de morgnar när jag gått på vägen som leder till och från vårt hus och sett solens strålar silas genom träden nedan, det är så vansinnigt vackert att jag bara måste fota varje gång. Exempelvis HÄR

_J4A3193_J4A3199

Och här är vårt stall, eller lada, ja jag vet inte vad vi ska kalla det. Den röda träbyggnaden är sen gammalt, medan den vita har byggts till senare. Där hade tidigare ägare som sagt hästar, men eftersom vi inte har varken tid, pengar eller möjligheter att ha hästar hemma (fast oj, hisnande tanke <3 , vad underbart det skulle vara!) håller vi på att iordningställa stallet att fungera som verkstad. I den gamla delen av stallet finns även bastu, som vi dock inte utnyttjar, och majoriteten av den gamla delen kommer på lång sikt byggas om till något slags skafferi och förvaring. Förvaring för sådant som vi odlar, inläggningar, sylt, bär och även svamp. 

_J4A3315

Ju längre bort på vår väg man vandrar, ju närmare våra grannar kommer man. Och grannarna, ja det vill säga ödehusen, är väldigt vackra där de står i all sin ensamhet. 

_J4A3309

Speciellt gillar jag det mindre av husen, det har en så vackert slitet fasad och gardinerna som fortfarande hänger där vittnar om ett annat liv, och en annan tid.  

_J4A3280 _J4A3213 _J4A3289

Bakom ödehusen finns det gamla lador och det är också där vi slänger våra sopor, fulare ”sopstation” kan man ju ha, om jag säger så. Att det är 1,4 km tur och retur bekymrar mig inte det minsta, det är en skön promenad som gör att vi kommer ut, även om det kan kännas lite träligt när det regnar i sidled. 

_J4A3229_J4A3293 _J4A3301

Och det är något med gamla falu-målade fasader och slitna dörrar som liksom berör mig på djupet… 

_J4A3233_J4A3232

Fortsätter man vidare så kommer man ut på den här lilla vägen och passerar förbi en av mina ”favoritruckel” som jag fotat både en och två gånger. Gissningsvis har det varit någon typ av förråd och förvaring och det står där det står, vindpinat och lutande men så vackert i all sin enkelhet.   

_J4A3243

Traskar man vidare så börjar man närma sig vår postlåda, ja den är nämligen 2,6 kilometer från huset (tur och retur). Postlådan är ungefär där vid det som ser ut som lada utan tak, vilket det också är, eftersom ladan rasat in. Att hämta posten innebär alltså en liten skön promenad, något som hundarna både älskar och hatar, lite beroende på väder. 

_J4A3242

Och här stod jag idag, för alla bilderna är från idag, och tittade ut över åkrarna. Det borta där det blänker, alldeles nedanför skogskanten, ligger vårt paradis. Åkermarken har för vansinnigt många år sen varit sjöbotten och det finns fortfarande små vattenhål och vass som vittnar om historien. 

_J4A3271

Något av det finaste att bo här, förutom tystnaden och naturen, är grannarna. Jag har bara mött och pratat med alldeles fantastiska, varma och öppna människor. Då och då kommer det någon och promenerar förbi vårt hus och är jag ute i trädgården eller promenerar själv stannar dom alltid och byter några ord.  Närmast oss, förutom ödehusen, bor Becke & Gittan (ja om ni läser nu kära grannar får ni ursäkta eventuella stavfel). Så hjälpsamma och varma att det är svårt att få det bättre, något som gör att det känns tryggt att bo på ute landet fast vi knappt känner en enda själ här ute. Behöver man startkablar, hjälp att slå gräset, en traktor, hjälp att få igång vattnet som frusit eller kanske en svets ja, då vet man vart man ska vända sig. <3 

_J4A3268

Något annat jag uppskattar enormt och som finns precis ”runt knuten” (förutom naturen) är miljön runt omkring. Det är gamla gråa trästockar, gamla spröjsade fönster och lutande ödehus om vartannat. 

_J4A3323

Runt vårt hus går en alldeles magiskt vacker gärdesgård och innanför den, en häck. Häckens vara eller icke vara har debatterats flitigt här hemma sedan vi flyttade in och ännu har vi inte landat i frågan. Det enda vi vet är att vi vill ha det ganska öppet, att se ut från tomten utan något som stör. Samtidigt bidrar häcken till en mjuk ram runt huset, en slags inbjudande lummighet som vi ännu inte kunnat skiljas från. HÄR är ett inlägg när vi klippte vi ner den första gången i somras, det blev en omgång till när den nästan fick stryka med men vi kunde inte bestämma oss så en bit av den, grovt nedklipp, står fortfarande kvar. 

_J4A3331

Och det här, det är lillstugan, som vi kallar den. Den har fått nytt tak, för att förhindra att det regnar in och förfaller helt, men den är ändå i stort behov av renovering både invändigt och utvändigt. Drömmen är att renovera upp den så att den på somrarna kan fungera som gäststuga, men det är tyvärr ett projekt avsevärt mycket längre fram i tiden. 

_J4A3350

Bakom oss har ni, någon gång i alla fall, sett den här vyn. Exempelvis i det HÄR inlägget. Marken bakom oss arrenderar vi, och det har flera ägare innan oss också gjort har vi fått veta.  Även om vi inte använder den till något just nu, är det skönt att ha den där. Ibland drömmer jag om att odla fullskaligt här bakom. Potatis och rotfrukter i mängder, bönor och grönsaker av alla dess slag. Men eftersom vi bara arrenderar och inte äger, får det nog skjutas på framtiden och börjas med i lite mindre skala på tomten. 

_J4A3357

Vandrar man in mot skogen bakom så hittar man det här. Höga tallar och stora lummiga granar. Skogen här bakom är precis så där som jag vill att en skog ska vara. Den är väl omskött och gallrad men är ändå inbjudande och lite…trollsk, i brist på andra ord. HÄR kan man se mer av min favoritplats i skogen och där jag spenderar en hel del tid när vädret är mildare.  

Och står man på ängen bakom oss och vänder sig om, får man också se husets baksida. 

_J4A3345

Nu i vår planerar vi att riva den inglasade terassen ni ser på bilden. Precis bredvid den fanns tidigare en pool som vi gjorde oss av med i höstas och i vår ryker alltså terassen. Både för att den håller på att braka ihop underifrån men också för att vi inte känner att den känns rätt för huset. Huset som är från 30-talet, med en grund som möjligen är äldre, är inte kompis med den här moderna terassen. Kanske att det någon gång i framtiden kan bli en liten punschveranda på baksidan, med vackra fönster och dubbeldörrar ut mot baksidan, drömman kan man ju alltid… 

_J4A3362

Som ni ser bor vi väldigt avskilt och det är precis det vi älskar. Vi har öppna landskap, jag kan andas och det är lugnt och stilla. Jag hör fåglarna kvittra och skogen susa. Någon gång då och då hör jag en bil långt borta på landsvägen eller ett plan som passerar någonstans långt, långt upp bland molnen. Men här är lugnt och rofyllt. Vår lilla paradis på jorden. 

Jag ser fram att spendera många år till här, se hur huset växer fram tillsammans med oss. Det finns en yttre renovering jag och kärleken planerar och smider som jag inte nämnt, som jag håller lite för mig själv. Vårt projekt, jag hoppas vi hinner med, det kliar i fingrarna att börja! Men vilka renoveringar som blir av och inte, ja det vet man aldrig, livet tar ibland (som bekant) oväntade svängar. Men nu vet ni i alla fall vad vi planerar och ni som hänger med på bloggen, ja ni kommer också få hänga med alla renoveringar här ute i vår lilla del av världen. 

Dimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by Mary

EN MAGISKT DIMMIG MORGON

Dimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by MaryIdag vaknade jag till den här magiskt dimmiga morgonen. Utsikten..den är sådär att varken ord eller bild riktigt räcker till, igår var precis lika dan.

Klockan är 05:42 och jag vaknar plötsligt. Jag vet inte varför, för det är ändå några minuter kvar innan klockan ringer, så jag går upp och tittar ut genom hallfönstret när hjärtat nästan stannar. Det är svårt att beskriva hur det känns om man inte är här. Dimman färgas mjuk mjuk persikorosa av solens strålar samtidigt som himlen skymtar blå bakom de mjuka dimslöjorna. Det enda som hörs är tuppen från granngården rakt över fälten, någon kilometer bort. Tidigare i somras hördes fågelkvitter men nu är det mycket tystare, hösten är här.Dimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by MaryDimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by MaryJag fullkomligt river på mig kläder och ramlar ut genom dörren. De gånger jag ger mig på att försöka föreviga magin i kameran vill säga. Idag var en sådan morgon.

Andra gånger, för jag vaknar till den här utsikten iaf hälften av alla mornar i Lilla Sundby, står jag bara med kaffekoppen i handen invirad i en tjock yllekofta och andas. Jag vet! Det låter jätteflummigt och kanske larvigt och som något hitte på. ”Sluta nu Mary! Ingen står väl där och andas med magen!!” Men jag gör faktiskt det.

Dimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by MaryJag är högkänslig, så kanske är det därför jag tar in det i hela min kropp, så pass att jag får gåshud av välbehag. Men jag tror ändå att ni också, ni där ute som inte är högkänsliga eller älskar lantlivet, skulle känna av den där magin om ni var här ute med mig. Det är lite av den där magin som gör att man skiter i hur man ser ut, passar in, har fett hår eller väger några kilo för mycket. Eller vad än det nu kan vara som man fokuserar och stressar över i vardagen. Det är liksom bara här och nu, det är för vackert för att man ska kunna vara någon annan stans i tanken.Dimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by MaryJu varmare det blir, ju mer lättar dimman och ljuset färgas gul-orange-persiko-rosa. Det går fort, på tok för fort för att jag ska hinna med. Och inte kan jag redigera bilderna heller. Det är ingen idé, alla reglage jag drar i gör det bara sämre. Och jag försöker att alltid bara ta fram hur verkligheten är och var, inte redigera till oigenkännlighet. Bara visa hur det var, för det är inte alltid kameran uppfattar allt ögat gör. Men det går inte, så det går mer eller mindre oredigerade från kameran in i datorn och sen ut på bloggen, för de är absolut vackrast så.Dimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by MaryJag önskar er alla en fantastisk måndag, hoppas er måndag startade lika bra som min.Dimma, Magisk natur, Magisk morgon, Morgonpigg, Lilla Sundby, Made by Mary

ÄNGSBLOMMORNA I LILLA SUNDBY

Det blommar i Lilla Sundby. I trädgården, på ängar och i skogsbryn svämmar det över av blommor av olika slag och vilda ängsblommor samsas snällt med allt från rosbuskar och liljor till ormbunkar och ängsgräs. 

När vi i våras köpte vårt hus, Lilla Sundby, visste vi egentligen inte mycket mer än att det omgärdades av åkrar och ängar. Exakt vad som skulle växa upp på fälten var högt oklart och hur trädgården skulle se ut var vi heller inte säkra på eftersom de bilder som fanns var tagna på vintern och hösten/sensommaren. 

Till min stora lycka så är trädgården en underbar prunkande, om än vildvuxet, paradis.

Varje vecka har jag tagit in nya blommor för att pryda vårt hem, det ger så mkt att ställa en bukett rosor eller ängsblommor på köksbordet. Dessutom är det gratis och mycket mer miljövänligt än att köpa blommor från butik. Det här är helt enkelt naturens egen prakt som den så välvilligt bjussar på. 

Vaserna, ja de verkar som bortblåsta i flytten. Men jag, jag tager vad jag haver och alla glasburkar och dricksglas som kommer i min väg riskerar att bli potentiella vaser till allt från ensamma kvistar eller stora ängsbuketter.Dessutom finns det något rofyllt med att plocka blommor på det sättet. Ta mig den tiden, att faktiska bara vara här, mitt i sommaren, utan att stressa vidare någon annanstans. 

VIDEO: ATT FLYTTA UT PÅ LANDET – VÄLKOMMEN TILL LILLA SUNDBY

Lilla Sundby, jag älskade namnet redan innan vi tittat på huset. Lilla Sundby i Skogstibble. Det lät sådär vansinnigt inbjudande och varmt, sådär att man känner sig välkomen redan på avstånd och nästan känner doften av kanelbullar och kaffe borta vid busshållplatsen. 

När vi var här och tittade, ja på visningen alltså, så föll vi pladask. Det var tyst, så vansinnigt tyst, förutom ljudet av alla vårfåglar och suset av vinden. Det doftade skog och gruset knastrade under våra skor. Vi var där redan en timma innan och tittade på avstånd, och sedan först in på visningen. I Lilla Sundby känns det som om det finns tid. Tid för allt det där jag saknar. Ja, jag ska berätta mer om det sen.

Efter visningen satte vi oss i bilen och åkte runt i området, och jag började gråta. Av rädsla, av kärlek och av någon slags lättnad. Rädsla för att någon annan helt enkelt skulle sno det framför näsan på oss. Kärlek för att det var det enda jag kände i hjärtat när vi stod utanför huset och vårvinden slet tag i mitt hår och gjorde oss alldeles omtumlade och rufsiga. Kärlek till huset, till naturen, till vinden och till solen. Kärlek till Lilla Sundby. Och så lättnad, för att det kändes som om vi äntligen hittat vårt hus. Vårt hus. Och fast det inte varit vårt hus för ens precis idag så har jag under hela våren refererat till Lilla Sundby som ”vårt hus”. 

Och nu är vi här. Som av en slump började jag också gråta när vi lämnade vårt första lass med flyttkartonger. För nu har sommaren kommit och kvällssolen sken så fint över vårt nya hem, som för att välkomna oss lite extra och berätta att här, här finns allt det där ni saknas. Här finns det du längtat efter så länge, här finns det tid för er att följa era drömmar. 

Och som jag ju lovat, så vill jag ju bjuda in er lite mer till allt det där andra som händer bakom kulisserna när alla recept skapas. Så här kommer den, min första video om vår flytt till Lilla Sundby.

Följ mig gärna på Youtube och gilla mitt inlägg om du vill se fler vloggar och matlagningsvideos. Och skriv gärna om ni önskar någon speciell Vlogg, kanske något recept eller bakverk eller varför inte något helt annat som du vill att jag gör Vlogg om! 

 

Puss & Kram på er

/Mary