Browsing Category

Följa sina drömmar

KVINNLIGA ÄVENTYRARE: OM LIVSFÖRÄNDRINGAR – FRÅN STAN TILL LANDSBYGD & ATT FÖLJA SINA DRÖMMAR

För några dagar sedan hade jag Angeliqa från ”Vandringsbloggen” här på besök. Hon och friluftsentusiasten Emelie Bröms driven en podcast som heter ”Kvinnliga Äventyrare” där de pratar om vad äventyr egentligen är, hur friluftslivet fungerar och helt enkelt vad som händer när vi kliver utanför dörren och utanför ramarna i livet. 

Vi snackade om min livsresa som jag gjort de senaste 5-6 åren. Hur jag gjorde för att komma hit, varför jag valt att leva som jag gör, vad jag kommer pyssla med nästa år och mina tips för att våga ta steget och följa sina drömmar…var det än må vara! Vi pratar lite om hur det gick till när vi sa upp vår lägenhet utan att ha någon annanstans att bo, för att jag kände att jag inte kunde bo inne i stan en sommar till, det spelade ingen roll om vi fick tälta i skogen flera månader bara vi inte bodde kvar i storstan. HÄR kan du även läsa det inlägget på bloggen. Och sen även hur det kändes när vi äntligen hittade vårt lilla paradis, vilket jag skrivit om HÄR. Och så finns det en liten film om flytten för den som inte sett den och är intresserad, HÄR kan du kika på den. 

Klicka på bilden så kommer ni till podcasten, där finns också mer härliga avsnitt att lyssna på. Angeliqa skrev dessutom ett så härligt blogginlägg om hur det är att besöka mig här ute på landsbygden. HÄR kan ni läsa det. Om lodjur, älgar, dimmiga åkrar och små grusvägar som tar dig fram till mitt röda hus. 

NI KANSKE UNDRAR VART JAG TAGIT VÄGEN… OM ATT FÖLJA MITT HJÄRTA

Idag är det en vecka sedan jag bloggade. Mellan det blogginlägget och det föregående var det tre veckor sedan jag uppdaterade. Ni kanske funderar lite, eller så undrar ni inte alls, men faktum är att bloggtakten är riktigt låg just nu. Anledningen är komplicerad och lång, och jag ska förklara allt så snart jag kan, men just nu får ni nöja er med en kortare förklaring. 

Det är nämligen så att jag omarbetar mitt företag och varumärke. Mycket har hänt senaste tiden, ja de senaste månaderna ska man kanske säga, vilket fått mig att fundera väldigt mycket. Vad vill jag? Vart ska jag? Vad tror jag på? Vad drömmer jag om? Jag har bestämt mig för att verkligen ta tiden och förändra det jag vill ”på riktigt”. När jag startade Made by Mary hade jag en dröm, men min dröm är inte längre densamma. Livet har förändrats. Jag har förändrats. 

Jag har försökt att hitta rätt i det ”befintliga” som är och har varit Made by Mary länge, men det har liksom aldrig riktigt fungerat. Det har mest känts som att plåstra om magen med små Kalle Anka-plåster när jag har ett blödande magsår på insidan. Vilket helt förståeligt inte fungerar särskilt bra. Just nu finns jag i allra störst utsträckning på Instagram Stories, så undrar ni vad 17 jag håller på med, kan ni följa med där. Där passar jag på att vara personlig, dela med mig av mitt liv på landet och tankar kring allt från utseendefixering till prokrastinering, ja alltså att skjuta upp saker och ting. 

Jag hoppas ni står ut dom här veckorna som det tar att förändra det jag måste förändra för att följa mitt hjärta. Min plan är att dela med mig av allt på det mest transparenta viset jag kan, men det vill jag göra först när jag jobbat klart med ”allt här bakom”. Givetvis kommer det publiceras inlägg lite då och då, men jag försöker lägga allt mitt fokus på ”bloggförändringen” just nu, så att jag blir klar och kan fortsätta publicera inlägg här på bloggen. 

Att inse att man bara har ett liv, när det verkligen sjunker in ”på riktigt” så är det svårt att så att säga, stå emot reflexen att följa sitt hjärta. Ibland måste man våga göra förändringar, våga lyssna till sitt inre, även om det tar en ut på små eller stora äventyr. Även om det går emot vad alla andra tycker att man borde göra, även om det innebär att man måste våga lita på att allt kommer ordna sig…även fast man inte riktigt vet om det kommer göra det. 

 

 

 

TRE VINNARE I ADVENTSTÄVLINGEN + INLÄGG UNDER 2017

_j4a1287Då är det äntligen dags att berätta vilka tre tävlande som blev vinnare i adventstävlingen för min kokbok ”Made by Mary’s Gröna Frukost”. Det var så vansinnigt svårt att välja tre vinnare, jag fick be både vänner och kärleken om hjälp med input om vilken fråga som var lite extra bra, intressant eller på annat sätt förtjänade att vinna. Men till slut så hade jag valt ut tre vinnare..

Först vill jag bara säga TACK TACK TACK till ALLA som deltagit. Ni har både gett mig en del nya idéer men även bekräftat att det jag planerar och fokuserar på inför 2017 är exakt det ni vill läsa mer om. Det betyder så mycket för mig, så tusen tack! 

Några inlägg som kommer komma under 2017 är inlägg om entreprenörskap och att våga ta steget att följa sina drömmar.  Hur man får modet att vända om i livet och helt enkelt lyssna på sitt hjärta. Ni är även flera som vill veta mer om hur jag tagit mig från min Stroke och det livet jag hade innan till det liv jag har idag. Ni har efterfrågat tankar och tips om slow living och hur man kan göra mer ekologiska val i vardagen, minimalism och hur det syns i mitt liv i form av mat, inredning och entreprenörskap.  Och det är mkt sådant ni kommer få se under 2017, uppblandat med goda recept och livet här på landet så klart. 

Men, nu till vinnarna i min adventstävling och deras önskerubriker: 

 

LOVISA HEDLUND

”Vilken fin tävling! Något jag är nyfiken på är, vilka komponenter i ditt liv som är nödvändiga för dig för att du ska må bra. Vad du mest av allt uppskattar och för allt i världen inte vill vara utan. Som ”Livsviktigt by Mary”.”

En annorlunda rubrik och går in på det jag tycker är superviktigt; det vill säga att veta vad man behöver för att må bra, för att verka optimalt, klara av att nå sina drömmar och leva ett liv man älskar! I min tolkning av Lovisas rubrik kommer jag dela med mig av det som är viktigt för mig och varför, hur jag tog reda på vad som var viktigast för mig och på vilket sätt jag sedan började implementera detta i mitt liv. Anledningen varför jag tycker att det här är så viktigt är för att detta är en stor anledning, och nyckel, till hur jag tagit mig dit jag är idag. Förhoppningsvis kommer ni som läsare även få tips och inspiration hur ni själva kan gå till väga. Grattis Lovisa, inlägg kommer efter årsskiftet!

 

SOFIA HÄGER

”Åh håller verkligen tummarna! Min ”drömrubrik” för din blogg skulle vara: ”En dag med Mary” eller ”behind the scenen with Mary” för att följa dig en dag. Då du kanske testar något recept, tar bilder till bloggen osv.”

Det är många som önskar olika versioner av jut denna typ av inlägg, en hel dag i bilder, vad jag gör, hur det ser ut att jobba som frilansande fotograf/matstylist och bloggar. Här får man även en inblick i det som många efterfrågat, hur livet som entreprenör ser ut. Sofia var den som först  med att önska detta och jag har därför valt Sofia som en av vinnarna. Grattis Sofia! Inlägg kommer efter årsskiftet! Kanske blir det till och med en vlogg, ja den som lever får se… 😉

 

HANNA

”Jag tror min drömrubrik är ”Det finaste med slow living”. Jag drömmer och tänker mycket på slow living nu och det hade varit så spännande att läsa vad dina ”största insikter”, eller liksom vad du tycker är det finaste med det är.”

Det är många som frågor och undrar vad slow living egentligen är. Det är ett ord som känns lite trendigt och kanske för många förknippat med både positiva och negativa känslor och tankar. Kanske känns det hippie och flumflum, för vem har tid med något som betecknas som ”slow” i en stressig värld som våran. Andra kanske önskar att de visste hur man gör, vad man kan tänka på och vad det egentligen innebär. Vad sjutton är det, egentligen? Finns det någon större mening med det hela eller är det bara något ”före detta akademiker” påstår sig utöva när de säger upp sig och flyttar ut på landet och börjar odla eget och gå barfota i gräset? Grattis Hanna! Inlägg kommer efter årskiftet!

 

NYÅRSLÖFTEN 2015 + ATT FÖLJA SITT HJÄRTA

 
 
Om några dagar har det här året tagit slut och 2015 välkomnar oss med öppna armar. För någon dag sedan satt jag och läste en av mina favoritdikter och lyssnade på en av låtarna jag brukar yoga till och plötsligt hade jag skrivit ett blogginlägg om nyårslöften och pressen att vara perfekt som många i dagens samhälle känner av och som ofta färgar av sig på nyårslöftena för nästkommande år. Jag vill inte översätta texten till svenska, för orden kom inte på svenska just då och när jag fått ur mig allt jag kände och tänkte var det tomt. Så ni får helt enkelt hålla till godo.

Hoppas ni tar med er mycket kärlek in i 2015, kärlek för och om er själva och era medmänniskor. Våga drömma och våga följa era hjärtan. Kärlek till er alla!

Please press play above and read, with Love /Mary

In a couple of days this year has come to an end and 2015 is welcoming us with open arms. I always take a few hours before New Years Eve to contemplate about the year that has passed. Not with regret, not with anger, not with despair or any other negative feeling. But with love for myself and everyone else around me. What have I learned and what positive emotions and knowledge do I want to bring with me in to the next year of my life. I will leave negative emotions, sadness, regret or bad choices (if I have any of those) behind me and now, only love will follow in my footsteps.

What challenges will I choose to embrace, how will I challenge myself when it comes to my work with food and photography, how can I become a better person (not  perfect), a better friend, a better daughter and a better partner to the love of my life. How can I develop in my relationships with other people? What are my goals, hopes and dreams and how will I reach them.  And most importantly; how do I want to feel? What do I want, not what is expected of or from me as a woman or human being in this world. What do my heart and soul truly desire? In short, what truly makes me happy?

Setting goals are, for me, different from giving promises or new years resolutions. That kind of new years resolution is often very precise and puts a lot of negative pressure on myself. Loosing 10 pounds or quit smoking, get a flatter stomach, more defined abs or whatever it is that you wish you could stop with/start with. It’s a promise that seldom comes from a loving place in your heart but from society’s pressure and expectations of who and what to be. To be what we call ”perfect”. Work hard, be fit, be thin (that’s the most important of all), be beautiful, have a perfect and clean home, have a perfect relationship, quit smoking…quit quit quit or start start start. Be perfect and everybody shall love you and you will be happy often seem to be the mantra of today’s society.

But happiness does’t come through buying expensive furniture, being thin or/and fit, looking like the models in the magazines or perfect abs or ass. Happiness is a choice, something that comes from within, and for me, it starts with loving yourself with everything that you are, the good and the bad. The good choices you’ve made in your life and the bad ones. Because you wouldn’t be you without them. Be happy that you have two feet to stand on, legs that carries you wherever you wish to go, eyes to see with, a heart that beats and a family and friends around you. Don’t work out to be ”fit” or ”thin” but move your body because you can and are healthy enough to do so or because it makes you happy! And whatever weight or ass  or abs that comes with that doesn’t matter.

So instead of giving a new years resolution that’s all about outer pressure and appearance, a promise that leaves no room for error and almost always result in feeling bad or at least not good enough for not reaching that perfect abs/ass/weight/whatever, let’s make goals that are about evolving as a human being, thats about being how you want to feel in your heart, that’s about trying our best and about every little positive step counting as reaching that goal. Goals that do not focus on you changing your appearance to be perfect in the eyes of others but goals that’s about loving you as you are.

I set goals to focus more on my yoga because that makes me happy. I do not care if I loose weight or gain weight but that yoga makes my body feel stronger and healthier. I want to spend less time in front of the television and more time with my friends and also to spend more time in nature because that feeds my heart and soul. That kind of goal gives me energy because it doesn’t contain any negative emotion or comes from a place that is all about fitting into some kind of role that I don’t want to play. One day my yoga goal means practicing 1-2 hours of hard core and sweaty yoga and the next day it might mean a slow pace yoga that’s all about relaxation and stretching. This kind of goal gives me energy to keep going, because I never fail at trying my best and it’s hard to fail when my goals are only things that I really want to do in the very core of my soul.

I love this poem, I’ve read it for the first time several years ago jut after my Stroke (2011), and I still love it just as much.  It gave me chills down my spine then and it still does. I love listening to the music in the video and reading it over and over again, letting the meaning of it really sink in. I do hope you dare to dream, dare to hope, dare to leave everything negative behind you and most of all, dare to love yourself just the way you are.

The Invitation

by Oriah Mountain Dreamer

It doesn’t interest me
what you do for a living.
I want to know
what you ache for
and if you dare to dream
of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me
how old you are.
I want to know 
if you will risk 
looking like a fool
for love
for your dream
for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me
what planets are 
squaring your moon…
I want to know
if you have touched
the centre of your own sorrow
if you have been opened
by life’s betrayals
or have become shrivelled and closed
from fear of further pain.

I want to know
if you can sit with pain
mine or your own
without moving to hide it
or fade it
or fix it.

I want to know
if you can be with joy
mine or your own
if you can dance with wildness
and let the ecstasy fill you 
to the tips of your fingers and toes
without cautioning us
to be careful
to be realistic
to remember the limitations
of being human.

It doesn’t interest me
if the story you are telling me
is true.
I want to know if you can
disappoint another
to be true to yourself.
If you can bear
the accusation of betrayal
and not betray your own soul.
If you can be faithless
and therefore trustworthy. 

I want to know if you can see Beauty
even when it is not pretty
every day.
And if you can source your own life
from its presence.

I want to know
if you can live with failure
yours and mine
and still stand at the edge of the lake
and shout to the silver of the full moon,
“Yes.”

It doesn’t interest me
to know where you live
or how much money you have.
I want to know if you can get up
after the night of grief and despair
weary and bruised to the bone
and do what needs to be done
to feed the children.

It doesn’t interest me
who you know
or how you came to be here.
I want to know if you will stand
in the centre of the fire
with me
and not shrink back. 

It doesn’t interest me
where or what or with whom
you have studied.
I want to know 
what sustains you
from the inside
when all else falls away.

I want to know
if you can be alone 
with yourself
and if you truly like
the company you keep
in the empty moments.

  

NÄR LIVET GER DIG EN UTMANING


Förra året, ungefär mellan den 20-30 maj, låg jag bara på sjukhuset uppkopplad till diverse monitorer och annan övervakning eftersom jag fått en Stroke.  När man som en ung människa mitt i livet drabbas av en Stroke så ställer det allt på ända. Man kan säga att man blir lite omskakad…minst sagt.  

Även fast jag var totalt utmattad när jag kom hem från sjukhuset så gick det inte många timmar innan jag bad mannen hämta mina stora ritblock och en svart tuschpenna. Jag kände en sådan enorm stark känsla inom mig, en slags kraft som jag inte kunde stå emot, jag var bara tvungen att se över mitt liv.
P Å  E N  G Å N G!

Jag började instinktivt skriva ner allt som gör, och gjorde, mig lycklig. Bland annat skrev jag: havet, landet, plocka svamp, skratta med vänner, dricka vin i solnedgången, segla, vänskap, god mat, stora middagar, baka, resa osv. 

När jag var klar satt jag länge och stirrade på listan, för i mitt inre pågick ett slags kaos där jag gick igenom alla aspekter av livet och ställde dem mot min lista. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag levde mitt liv helt fel. 

Din lista kanske skulle bli lite mer spretig än min, min var väldigt tydlig med vilken väg jag skulle gå och vad jag behövde ändra på för att verkligen leva mitt liv och ingen annans. Att agera utifrån vem jag är och vill vara och inte utifrån andras förväntning på mig. Men när man blir riktigt omskakad är det också lättare att saker urkristalliserar sig från alla måsten och borden som samhället skapar åt oss.

Idag har vi kommit en bra bit, jag och M, för att ändra livet till hur jag, men även han, vill leva det. Många har höjt på ögonbrynen när vi berättat om våra planer, men det gör inget. Kanske kommer vissa val som en chock för människor runt omkring oss men för oss är det inget konstigta alls, även om det är en tvärvändning mot hur vårt liv såg ut innan min stroke. 

Ibland fungerar livet just så, som i citatet från Paulo Coelho:

”When we least expect it, life sets us a challenge to test our courage and willingness to change.
At such a moment, there is no point in pretending that nothing has happened or in saying that we are not ready.
The challenge will not wait. Life does not look back.”

Jag är stolt över min Stroke, ja visst låter den konstigt. Men jag är det. Jag är stolt, jag överlevde! Jag vägrar att låta dåliga saker ta över mitt liv och hur jag vill må & leva. Jag ser det positiva i allt som händer, för det finns alltid något positivt av det som sker i livet, även det mest fruktansvärda. OM man tar lärdom av det dåliga som händer och inte fortsätter som förr. Jag har fortfarande kvar ”ärr” av skadan, men på ett sätt älskar jag mina ärr. De ger mig livsglädje och en slags stolhet att veta att jag faktiskt överlevt. För att överleva handlar inte bara om att inte dö, det handlar om att se det positiva i allt som händer och att inte låta det hemska och dåliga i livet bryta ner dig. Att vara positiv och vägra låta dig nedslås.

Se med stolhet på ärren du har, de visar att du levt, kanske mer än någon annan du känner.

Jag hoppas innerligt att även du spenderar din dag med det du älskar absolut mest, att du fyller ditt liv med det du älskar mest..även om livet också innehåller sådant man tycker mindre bra om.
Men kärnan i livet, just den ska i alla fall innehålla det du i hjärtat mår bra av.

 *** ”Vita non est vivere sed valere vita est” ***

(Att leva är mer än att bara hålla sig vid liv)

Idag har jag bytt jobb, skaffat ett extrajobb, är mitt i husköp, har börjat blogga, ägnar mig åt att skriva, måla och vara mer ute i naturen. Jag har  investerat i en ”proffs”-kamera och lagt ner mycket tid på att bli en bättre fotograf och även lärt mig själv att redigera i Photoshop. Jag umgås mer med de jag verkligen känner ger tillbaka och som får mitt hjärta att bli varmt och fyllt med kärlek. Några vänner har ”fallit bort” men alla mina livsval har gjort att jag istället mött massor av nya människor och fått ett helt nytt nätverk och nya bekanta och nya härligt inspirerande vänner. Jag skrattar och jag är lycklig och jag vet inte hur lång tid det hade tagit mig att komma hit om jag inte fått min Stroke.

THIS IS YOUR LIFE


Bildkälla

This is your life.

Älska passionerat. Skratta ofta. Döm inte andra. Prata inte skit. Le stort. Ångra inget. Lär dig av dina misstag. Behandla andra med respekt. Hjälp dina medmänniskor. Gläds med andra. Följ dina drömmar. Döm inte dig själv för hårt. 

Kom ihåg att du är underbar precis som du är.

Lev ditt liv..

Med Kärlek/Mary

ATT MÖTA DÖDEN – ATT FÅ EN STROKE


”Mono No Aware”
 Körsbärsträd har stor betydelse i den Japanska kulturen och när körsbärsträden blommar i Japan firas det högtidligt varje år. För Japanerna symboliserar körsbärsblomman bland annat livets kortvariga skönhet eftersom de otroligt vackra blommorna har en så kort blomningstid. De har länge symboliserat dödlighet, förgänglighet och skörhet samt förknippats med begreppet ”Mono no aware” som betyder ungefär att alla ting är kortvariga och man ska vara rädd om allt så länge det varar. Skulle vi uppskatta livet om det varade för evigt, skulle vi älska våra nära och kära på samma sätt om de aldrig togs ifrån oss? Det vackra i livet ligger således i att det faktiskt inte varar för evigt. En vissnande blomma besitter därför större skönhet än en i full blom.  

Jag älskar körsbärsblommor.
De påminner mig om att inte ta livet för givet och göra det mesta av varje dag som jag får.
Gör det du också! 
Ta tag i alla dina nyårslöften, dina mål och dina drömmar medan du har tid och ork. Skjut inte på framtiden, det du kan göra idag. Fortsätta inte jobba vidare på ett jobb du hatar, umgås inte med människor som behandlar dig eller andra illa, ge dig själv all den uppmärksamhet och kärlek du är värd och gör det idag! Låt 2012 vara början på allt det du drömt om!

Att möta döden 2011-05-20 17:30

Klockan 17.30 den 20 maj 2011 förändrades mitt liv. Allt som jag tog för givet försvann och mitt universum var inte längre detsamma. Solen sken fortfarande på den blå himlen, luften kändes mjuk och varm och fåglarna kvittrade. Föga anade jag att jag skulle spendera de nästkommande dagarna på sjukhusets intensivvårdsavdelning uppkopplad till sladdar och hjärtmonitorer. Inte heller hade jag en endaste tanke på att hela sommaren skulle tas ifrån mig, att jag skulle tvingas ligga ner, vila och sova merparten av tiden för att min kropp, själ och min hjärna skulle återhämta sig. När alla andra spenderade sköna dagar utomhus, tog promenader och drack vin på uteserveringar spenderade jag min tid inomhus, där det var svalt, långt bort från sol, skratt och ansträngande aktiviteter med mig själv, den läkande sömnen och min man som enda sällskap.

Den 20 maj var en fredag och jag befann mig på mitt jobb, den enda på min avdelning som var kvar sent. Det var som vilken vanlig dag som helst. Det var vår, jag hade precis kommit hem från en resa med min kärlek där vi firat våran 5-års dag. Livet lekte och jag längtade så innerligt till helgen då jag skulle träffa min bästaste av vänner. Jag längtade efter hennes smittande skratt och glada leende, vi hade så otroligt mycket att prata om eftersom det var ett tag sedan vi sågs. Hon och hennes man var på väg ner till oss för ett besök med sina nyfödda guldklimpar till tvillingtjejer, mina guddöttrar. Jag kände mig pigg även om jag var lite sliten efter arbetsveckan som varit och precis när jag som bäst satt och funderade på om det ändå inte var dags att ta helg förlorade jag all kontroll över tid och rum. Känslan kan närmaste beskrivas som om någon slagit till mig i huvudet med ett basebollträ.  Livet snurrade, hjärtat klappade fortare, det flimrade för ögonen och jag grabbade krampaktigt fast i skrivbordskanten. Yrseln kom från ingenstans och jag satt där, helt hjälplös under de långa sekunderna då jag inte hade någon som helst kontakt med verkligheten. Hur många sekunder som förflöt vet jag inte, kanske var de 10, kanske var de 30 sekunder, kanske var det ännu längre tid som förflöt. När verkligheten kom tillbaka till mig och mitt hjärta återigen hade landat på sitt rätta ställe satt jag ett tag och stirrade på datorskärmen. Vad var det där? Vad var det som pågick? Jag kände mig lätt illamående och trött men föga anade jag vad som skulle hända härnäst. Att det var dags att slita sig från jobbet var det ingen tvekan om så jag packade ihop mina tillhörigheter, stängde av datorn och drog mig mot tunnelbanan.

På väg ut stötte jag på en kollega från en annan avdelning och vi slog följe. Hon pratade och skrattade och jag gjorde mitt bästa för att hänga med. Jag kände mig yr och konstigt och hade en obehagskänsla som jag inte riktigt kände igen. Människor pratade och skrattade högt på tunnelbanan men trots detta kände jag mig på något konstigt sätt distanserad och förvirrad. Jag märkte att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på vad min kollega sa men bortförklarade det hela med att jag nog bara var trött efter arbetsdagen. Jag steg av på min hållplats och tog mig upp i det köpcenter där jag skulle möta upp min sambo för att handla lite mat inför helgens besök. Han var inte där ännu så jag bestämde mig för att promenera omkring lite i Åhléns, lukta på parfymer och undersöka om det kanske fanns några nya kokböcker jag ännu inte anförskaffat till mitt bibliotek. Jag hade knappt hunnit dit förens hela min värld fick slagsida. Det var som om jag befann mig på en psykedelisk finlandsbåt med svår sjögång. Hela min värld lutade åt vänster, jag hade svårt att stå och tvingades ner på knä mitt bland folk.

Ingen la märke till mig där jag stod på knä mot väggen och människorna passerade förbi mig i vad jag uppfattade som en rasande fart. De blev till suddiga figurer och min värld var i det ögonblicket alldeles tyst. I den positionen stod jag tills den kraftigaste yrseln avtog, skakandes, illamående. Jag reste mig upp med tårar i ögonen och darriga ben samtidigt som jag krampaktigt höll fast i min enda livlina, min mobiltelefon. Min sambo svarade snabbt att jag nog gjorde bäst att åka hem och jag instämde svagt. Jag hade svårt att gå rakt och i ärlighetens namn kan jag inte förklara hur jag tog mig till bussen. Jag snubblade på mina fötter och jag hade en mycket besynnerlig känsla av att någon eller något liksom drog mig åt vänster. Som om den skulle sitta ett jättelikt gummiband kring min midja som konstant drog i mig, som fick mig att gå i konstiga bågar. Varför lutade hela min värld åt vänster? Att det kunde vara något allvarligt slog mig inte och jag ringde varken 112 eller tog en taxi till akuten.

Väl hemma satte jag mig för att vila i soffan, jag mådde sämre och sämre och kände hur jag kallsvettades och mådde illa. Vårluften var frisk och fläktade skönt och jag satte mig i skuggan på balkongen för att vila. På det sättet blev jag sittande hela kvällen. Magnus fick städa, tvätta och fixa. Inte en enda gång förstod vi att något allvarligt hänt. Jag kunde prata, jag kunde sitta upp och jag andades. Dessutom, min bästaste av bästa vänner var ju på väg till Stockholm. Inte ville väl jag åka till närakuten och sitta där och glo hela helgen, för alla vet ju hur länge man får sitta där. Nej, några sådana turer hade jag varken lust eller ork med, speciellt inte den här helgen. Vad det än var så kunde det väl vänta tills måndagen och ett vanligt besök hos husläkaren.

På lördagsmorgonen mådde jag fortfarande som en påse skit och bestämde mig ändå för att ringa sjukvårdsupplysningen. Trots deras påtryckningar att åka till akuten stannade jag hemma. Varför? Ja, det vet jag inte. ”Men kan jag inte bara åka till närakuten”, sa jag bedjande till sjuksköterskan på andra sidan luren. ”No can do, icke, det går inte, lyssna nu på mig” tramsade hon på. ”Vem orkar sitta på akuten nu det kommer ju ta for ever”, muttrade jag, ”varför kan jag inte åka till närakuten igen”? ”De tar inte emot sådana fall, du bör verkligen åka till akuten”, sa sjuksköterskan bestämt. ”Mmmm…….jajaja..aaa..tack för hjälpen då”, mumlade jag och la på telefonluren. Jag åkte aldrig till akuten. Istället stannade jag hemma och väntade på mitt efterlängtade besök. Jag uppträdde så normalt jag kunde och det faktum att jag snubblade fram verkade inte vara något jag personligen lade någon större vikt vid. Men jag lovade mig själv, att mådde jag så här på söndagen…då skulle jag ta en tripp förbi akuten.

Söndagen kom men jag mådde inte bättre, snarare tvärt om. Jag var på dåligt humör och kände mig risig. Mannen skulle iväg på en snabb golfrunda och jag satt kvar hemma och glodde stumt framför mig. Timmarna gick och min fysiska status blev sämre och sämre. När sambon kom hem hade jag bestämt mig. Sjuk eller inte, det här gick inte. Jag hade säkert bara sådana där kristaller i örat som gör vem som helst snurrig men att gå till jobbet i det skick jag var, det var det inte tal om. 

Och någonstans där inne gnagde den där oron. Jag kände långt där inne i mitt hjärta att det var något fel, jag ville vara inte veta vad…. 

När jag kom in på akuten gick det rätt fort. Jag blev inlagd, de kollade kristaller i örat och mumlade många långa meningar över olika journaler och provsvar. De stack mig i armarna, de stack igen och igen tills det inte gick att sticka mer för att mina blodkärl var så söndertrasade. De la in mig på en avdelning för övervakning och det diskuterades vilt om jag kanske ändå inte skulle genomgå en magnetröntgen. De misstänkte än det enda än det andra. ”Men hon är ju så ung….inte skulle väl hon kunna”. ”Mmm, men vi tar nog en magnetröntgen ändå, bara för säkerhets skull..det kommer inte vara något”, sa hon..en av de där vitklädda med kallt stetoskop och ännu kallare händer.

Min sambo kom, han gick och jag rullades in på undersökningen. Jag kom ut och rullades tillbaka in i mitt kalla rum, med ljusgula väggar och slitna lakan. Det var tyst i korridoren och det enda som hördes var pipet från larmet som gick då och då. Kvinnan jag delade rum med beskrev utförligt för mig hur hon förmodligen snart skulle dö. Hon hade cancer och det hade hennes man också. Det gjorde ont i maggropen och den där obehagskänslan kröp som en svart dimma närmare och närmare mitt hjärta. Jag skulle ringa mannen ”om det var något”. Men de där samtalen de ringer man ju aldrig, för det är ju aldrig ”något”.

Kanske skulle jag anat oråd när överläkaren kom in genom dörren men jag skänkte inte den detaljen en tanke just då. Hon frågade hur det var och jag började gråta. Jag grät för att jag var så rädd att de inte skulle hitta något förklarade jag för henne medan jag hulkade. För tänk om jag måste må sådär resten av livet, att inte kunna gå rakt, att snubbla fram, att få yrselattacker som paralyserar. Jag har ett jobb att gå till för guds skull! Ja, iaf när jag mår bättre. Men hur ska jag kunna må bättre om ni inte hittar något. Men jag skulle kanske inte oroat mig för att de inte skulle hittat något.

”Du har fått en hjärninfarkt”, sa hon med ledsna ögon och allvar i blicken. En infarkt..i hjärnan? Ursäkta? ”Vi kommer lägga in dig intensivvårdsavdelningen”. Efter det minns jag inte så mycket. Hon pratade, det vet jag för hennes läppar rörde sig. Jag ringde det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle ringa och jag svalde tabletter som jag fick tilldelade mig.  Jag åt inget, jag sa inget och jag drack inget.  Just då och där, ja då tystnade allt och mitt universum slutade att snurra.

Det var för 8 månader sedan.