“To live is the rarest thing in the world. Most people exist, and that is all." - Oscar Wilde

EN FROSTIG MORGON, ATT PLANTERA VITLÖK I KÖKSTRÄDGÅRDEN & ETT KREATIVT PROJEKT

Söndag igen och ny video på Youtube, en liten rutin som jag försöker vänja mig vid. Den här gången tog det mer än ett dygn att ladda upp den på YouTube eftersom jag tydligen haft fel inställningar i kameran. Men nu när jag äntligen förstått vad mitt problem beror på, för jag har haft fasliga export och uppladdningsproblem, så ska det förhoppningsvis gå lättare och enklare.

Den här gången får ni följa med mig i rörligt format under den där frostiga morgonen jag bloggade om precis nyss, att plantera vitlök i köksträdgården och ett kreativt projekt för att inreda min lilla studio/kontor. Jag börjar vänja mig mer och mer att blogga  och vlogga om livet och lantlivet, faktiskt så känns det lite pirrigt i magen. Roligt och spännande även om det också är utmanande för mig. Jag ska så klart inte bara göra vloggar eller videobloggar om vardagslivet, det kommer mer och mer varierande innehåll, men jag behöver vänja mig vid att stå framför kameran och låta det ta sin tid. Och så har jag fått en hel del önkevideos på Instagram Stories som jag så klart ska fokusera på framöver! 🙂 

Berätta gärna vad ni tycker och vad ni vill se framåt (om ni har några önskemål), jag uppskattar era åsikter, tankar och input otroligt mycket! 

Kram på er finisar! 

 

DET BÖRJAR NÄRMA SIG VINTER

Det börjar närma sig vinter. Frostflingorna ligger som ett vitt täcke över marken på morgonen, det ångar intensivt från från munnen vid minsta andetag och när solen går upp borta vid trädtopparna på höjden på andra sidan åkern silas strålarna genom den mjuka dimman. 

Allt känns skirt och ömtåligt och lika snabbt som det börjar är det över. Men jag älskar de där få minuterna varje morgon när världen håller andan. När de enda som jag hör är naturen som liksom pratar med mig genom löv som rasslar ner från träden, grenar som knäcks under mina skor och fåglarna som kvittrar. Just idag både filmade och fotade jag och jag hamnade därför inte på bild själv, däremot på filmen som kommer på YouTube på söndag

Jag pysslar mycket med det nu, YouTube alltså. Det känns som rätt kommunikationsform för mig, rörlig bild och musik i ett. Det gör mig glad att pyssla med och även om jag har ganska få prenumeranter så blir jag lycklig av att visa er mitt lilla universum och paradis på jorden. 

Med en morgon som den här, en alldeles krispig morgon när vintern är på väg, är en perfekt dag att spela in en vlogg. Det tar ett tag att klippa så jag måste ha några dagar mellan att jag spelar in tills den ska publiceras, speciellt med ett internet så segt och långsamt som vårat. Det blir lite recept, och mycket lantliv framöver. Lite mat och mycket av allt annat som mitt liv egentligen består av och som jag älskar så mycket. Jag vet inte längre om jag är ledsen eller om det känns skönt, som en ny början. Det känns lite förvirrande just nu om jag ska vara ärlig. 

Men jag delar bara med mig från hjärtat, jag har bestämt att det får bli så, utan att tänka eller analysera. Nu får nu helt plötsligt hänga med på det som är mest ”mig”, vilket känns helt fantastiskt och lite skrämmande på en och samma gång. I morse var en sån morgon när jag bara önskar att ni alla kunde vara här, när jag önskar att jag lyckades fotografera mig själv i motljuset och den dimmiga åkern. 

Men det får bli mer av det framöver. Jag har nämligen ett mål! För mig som så sällan fotograferar mig själv, har jag lovat att öva på det varje vecka. Minst ett självporträtt eller bild på mig själv varje vecka, för man blir banne mig inte bättre om man inte övar! Det ska bli kul, vinterlandskap, självporträtt, renoveringar, lantliv och YouTube! Det blir kanske en spännade vinter ändå… 

FÖRSTA ÅRET I KÖKSTRÄDGÅRDEN – DET STORA ODLINGSINLÄGGET

I år var andra sommaren här ute i Lilla Sundby men det var det första året vi odlade i vår lilla köksträdgård. Jag har egentligen ingen stor erfarenhet mer än i teorin, jag har läst en del och tittat mycket på odlingsfilmer och läst böcker, men inte odlat så mycket i praktiken. Ja det blev ju inte så när vi bodde i stan.

Men nu när vi äntligen har möjlighet och utrymme så ska här odlas för fullt. Målet är att bygga ut köksträdgården allt eftersom, när vi känner oss redo och har tiden att ta hand om en större odling. Jag drömmer om mer och fler odlingsbäddar men även (kanske främst just nu) om ett orangeri gjort av gamla fönster. Där ska jag sitta och dricka kaffe och pyssla. Kanske har jag ett odlingsbrätte eller tre att sätta ut när det finns plats och plantorna växt till sig.  Kanske odlar jag även sånt som kiwi och vindruvor..ja möjligheterna känns oändliga. I mina drömmar är det mysigt och ombonat, lite vildvuxet och prunkande men ändå strukturerat och välskött. Där kan jag sitta och titta ut över ängarna när det hällregnar men jag ändå vill vara utomhus och känna jorden mellan fingrarna.   

I år började vi vårt köksträdgårdsprojekt med att bygga egna odlingslådor. I sanningens namn kan jag inte säga varför vi gjorde det, för även om det är kul så tar det massor av tid. Projekt ”bygga egna odlingslådor” tror jag började i en tanke om att inte tvingas följa de mått butikerna bestämt, eller så kanske det ligger djupt rotat att inte följa ”systemet” och hur man bör göra enligt någon annan. Sagt och gjort, av oklar anledning byggde vi helt enkelt egna pallkragar/odlingslådor. Vi byggde även ett vindsydd av en träram, tjocka plaströr och odlingsduk. Det blåste nämligen helt vansinnigt mycket i början av våren och vi var rädda att odlingarna helt enkelt skulle blåsa bort eller på annat sätt  förstöras av det hårda vädret.  Det finfina med det, förutom att det skyddar mot både skadeinsekter och blåst samt regn, är att det blir ett väldigt jämnt och behagligt klimat under dukarna. Växterna trivdes som sjutton och frodades något alldeles enormt.  

Odlingarna i år gick väldigt bra, trots att jag som sagt har ganska lite erfarenhet. Det mesta gick riktigt bra, förutom att det vattnades för lite när det började bli varmt och vi var bortresta. Då gick spenat och några salladssorter i blom, dvs. det blev ”stockbildning” vilket man även ser i första bilden i inlägget där spenaten stocklöper. Men det gjorde inte så mycket kände jag. Istället ser jag det som en bra lärdom; åk inte bort i mitten av sommaren om du inte har någon som kan vara vid huset och vakta odlingarna 24/7. 

Något annat som också gick mindre bra var tomaterna. Det var bara en enda sort som klarade sig. Resten blåst helt enkelt sönder av de stormiga vindarna som drog över Lilla Sundby någonstans i början av säsongen. Kvar blev endast dessa grönröda körsbärstomater. De verkade mer tåliga än övriga tomater och växte riktigt bra under sommaren. Tragikomiskt nog kan jag inte hitta påsen med frön och vet därför inte alls vilken sort det var. Nåja, under nästa odlingssäsong funderar jag starkt på att bygga ett miniväxthus där tomaterna står. Kanske av gamla fönster som vi har står på höskullen, det skulle nog bli bra fint mot den gamla ladugårdsväggen. 

Ni är flera som frågat vi vi odlat så här kommer en lista på vad vi odlat samt lite tankar som jag tar med mig till nästa säsong. 

EKOLOGISK ODLING

Jag börjar med att tillägga att vi odlar helt ekologiskt vilket för i alla fall mig innebär att jag jobbar MED naturen och inte MOT den . Det innebär att jag helt enkelt accepterar att ogräs dyker upp, att skadedjur kanske mumsar lite på mina plantor och att jag odlar med biologisk mångfald och miljö som rättesnöre. Bland annat tillför jag näring och gödsel till jorden genom bland annat växtdelar från trädgården som löv och gräs och jag använder mig även av Bokashi. Vi har tur och behöver inte tampas med mördarsniglar, de verkar inte finnas här alls och kål-larverna lyste med sin frånvaro. I år odlade vi nästa inga kålsorter heller, vi får se hur det går nästa år när planen är att odla grönkål, kålrabbi och blomkål…  Men det tar jag när det kommer! 

VAD VI ODLADE

Det första året med köksträdgården odlade vi bland annat tidig sommarpotatis samt 4 sorters morötter (gula, orangea, röda och lila/rosa) som kom i fröpåsar med mixade frön. Potatisen var sådan fin färskpotatis med tunt skal som passar ypperligt under sommarmånaderna. De var dock ingen jättefavorit så nästa år provar vi en ny sort om jag bara hittar lappen med vilka sorter vi satte…

Vi odlade även polkabetor och tre sorters rovor. Betorna blev alldeles ljuvliga, mjuka och sammetslena i konsistensen på ett sätt jag aldrig upplevt med rödbetor eller polkabetor från butiken. Nästa år odlar vi därför både vanliga rödbetor och polkabetor men däremot inga rovor.

Vi odlade mangold i överflöd, hujeda mig säger jag bara, aldrig har jag ätit så mycket mangold. Fordhook Gigant, Bright Lights, Lipstick samt sorten som kallas Rhubarb Chard. När man odlar mangold kommer det mer ju mer man plockar. Mer och mer och mer och mer, i ofantliga mängder. Och fort växer det också! Eller så är jag bara fruktansvärt duktig på att odla mangold. Det var mangold på ledden och på tvären, de användes som wraps, i sallader, i lasagne, i soppor och sallader. Your name it, jag har gjort det..med mangold alltså. OM du ska odla Mangold så säger jag; satsa på Foordhook Gigant. Den är supertålig och stocklöper inte, de andra sorterna är mkt känsligare och ger mindre (och mindre god) skörd. 

Vi odlade också en saligt massa sallat. Den absolut favoriten när det kommer till sallat (ja det heter sallaT, inte sallaD, jag var mycket tveksam till detta en lång period men så är det faktiskt) var Isbergssallat! ÅH. HERRE. GUD. vad god den var! Det är den godaste sallat jag ätit i hela mitt liv. Den är så långt ifrån den ofta ganska tunga och kompakta och kanske även tråkiga versionen man hittar i livsmedelsbutikerna. Tålig var den också, den gick inte i blom/stocklöpte inte. Nog växte den ganska långsamt så nästa år kommer jag odla riktigt mycket av just den sallat-sorten, några frön i taget varje vecka.  Den andra sorten jag kommer satsa på även i år är en ljust grönröd sort som kallas Batavia och som är som ett smycke i odlingsbäddarna. Fluffig och mjuk i både konsistens och form och så fint att jag knappt ville skörda den. Tyvärr lyckades jag inte fota någon riktigt bra bild på min Bataviasallat, den enda gång den fastnade på bild var precis efter att jag skördat den och där ser man inte riktigt omfattningen av fluffigheten och de vackra färgerna.  Här nedan syns den i min ”skördekorg” tillsammans med spenat och några andra mindre ”baby leafs” av annan sallat/mangold.

Vi odlade sugarsnaps och sockerärtor i 8 olika sorter för att prova oss fram vilka vi gillade bäst. De jag tyckte lite extra mycket om, förutom sugarsnapsen som var en favorit, var de  mörkt purpurlila ärtskidorna på en av sockerärtorna.

Jag odlade även på Nya Zeeländsk spenat, squash, dill och bondbönor och det blir det även nästa år igen. 

Vi odlade också ruccola, vanlig spenat och fänkål. Fänkålen var egentligen för en HELT annan zon än vår, något jag helt missat när jag köpte fröna. Jag bor i zon 4 på gränsen till zon 5 och fänkålen skulle helst odlat i zon 1-2 (alltså mkt varmare och mer gynnsamt klimat), men den växte ändå. ”Haha”, tänkte jag, man ska banne mig prova ibland! 

Det som gick sämst var som sagt tomaterna och kålrabbin. Kålrabbin tog sig aldrig utan tackade för sig på plats, så att säga. Nästa år får jag nog satsa på odling av tomater i skydd av något litet växthus, det vore så förbaskat mysigt! 

DET HÄR TAR JAG MED MIG TILL NÄSTA SÄSONG

  • Odla MASSOR av Isbergssallat och mindre av andra sorter jag inte gillade lika mycket. Vi odlade totalt en 7 olika sorters sallat. Odla några frön varje vecka och sätt sedan nya så att det finns nytt att skörda jämnt över veckorna. Att odla massor av små plantor i odlingsbrätten tyckte jag inte var lika kul, det var mycket mer pysslande och utan ett växthus att vara i blev det rörigt och stökigt inomhus (i huset) vilket gjorde det mindre roligt. 
  • Skörda regelbundet, var inte rädd för att det ska ta slut, var istället rädd för att det blir för mycket och du inte hinner ta hand om allt. 
  • Prova att täckodla för att slippa vattna så förbaskat mycket. Täckodling kan se lite rörigt ut men det sparar massor med tid och täckmaterialet både skyddar och för ner näring tillbaka i jorden. 
  • Ge plantorna nog med utrymme (för bövelen!). Squashen behöver mycket mer plats än jag trodde, mangolden (speciellt Fordhook Gigant) blev gigantisk och skuggade allt under vilket inte var helt optimalt för de frön som försökte växa sig stor under de stora mangoldbladen.  När man står med ett fjösigt litet sallatfrö/mangoldfrö i handen är det svårt att tro att den kommer bli 25 cm i diameter eller som för mangolden 60 cm hög. Men tro mig, de behöver ganska ofta det utrymmet som står på påsen. OM man inte vill skörda tidigare vill säga. 
  • Bli bättre på att sätta nya frön lite ”här å var” för att optimera odlingsplatsen/odlingsbäddarna.
  • Börja tidigare! Det går snabbt på vårkanten, ena dagen är det snö, en vecka senare är det perfekt att sätta ut småplantor man drivit upp i växthus eller inomhus i ett soligt fönster. 

 

Om ni har några frågor så är det bara hojta. Jag är dock ingen expert, men svarar så klart gärna så gott jag kan. Letar ni experthjälp hänvisar jag till min odlingsguru Sara Bäckmo och hennes ”Skillnadens Trädgård” som finns som både blogg, podcast och Youtube. Hennes Youtubekanal har varit min odlingsguru när jag planerat och kickat igång min egen köksträdgård! 

EN DAG I MITT LIV

I fredags spelade jag in en helt ”vanlig” dag i mitt liv, om det nu finns något sådant när man lever som jag gör. Från en långsam lite sömnig morgon framför brasan till utomhusmiddag över öppen eld. Det känns roligt med film, det går inte att redigera och lägga tillrätta på samma sätt som bilder, därför passar det mig perfekt. Jag hoppas att ni tycker om att hänga lite med mig borta på Youtube också. 

Om ni önskar någon speciell film är det bara att hojta, flera önskningar på filminnehåll har jag fått via Instagram Stories där jag också hänger en hel del nu för tiden. Jag älskar min lilla by och mitt ganska enkla okomplicerade liv här ute och för mig är film ett så mkt enklare sätt att dela med mig av det. 

Kram på er! 

RÅRAKOR MED VITLÖKSFRÄST BÖN- & SPENATRÖRA, RÅRÖRDA LINGON & HONUNGSFRAICHE + CHOOSE TOUGHNESS CHALLENGE

För några veckor sedan fick jag frågan om jag ville vara en del av Fiskars utmaning; ”Choose Toughness challenge”. Choose Toughness challenge är en Skandinavisk tävling med 4 delmoment där varje delmoment innebär att bloggare från Skandinaviska länder ställs mot varandra för att se vem som hanterar en specifik utmaning bäst. På Fiskars Facebooksida kommer man sedan kunna rösta på vem som hanterat utmaningen bäst och på så sätt får vi alltså se vem som vinner; Sverige, Norge eller Danmark, och jag är alltså en av de Svenska bloggarna som är med och tävlar! 

Mitt tävlingsmoment har inneburit att jag provlagat med Fiskars Hard Face-produkter och med dem skapat en ny version av en traditionell ”nationalrätt”, dvs en ny vegoversion av typisk svensk husmanskost. 

Fiskars Hard Face-produkter tillverkas i Fiskars egen fabrik i Sorsakoski vilket jag tycker är lite extra roligt eftersom jag ju faktiskt är 1. är halvfinsk och 2. egen fabrik betyder bättre kontroll över produktionen där man kan säkerställa bra produktionsvillkor, bra löner, bra kvalitativa produkter. Helt enkelt en mer hållbar produktion vilket jag ju verkligen brinner för och sätter stort värde på. HÄR kan du läsa mer om Hard Face-produkterna och utmaningen. 

För mig var valet enkelt. Ett traditionellt recept som ska twistas till och göras vego, då ville jag så klart använda mig av nordiska råvaror som jag kan hitta i min egen trädgård och i naturens eget skafferi; skogen! Potatis, morötter, spenat, bönor, vitlök samt chili från egna odlingar och så lingon från skogen blev ingredienserna och så lite havrebaserad creme fraiche för att binda ihop alla smaker. Några matskedar citron i såsen och så honung från honungsproducenterna som ligger i samma by där jag bor. Done and done!  

Det första jag kom att tänka på var nämligen rårakor. Rårakor med lingonsylt och bacon var något jag älskade och åt otroligt ofta innan jag började äta vego. Krispigt stekt potatis, sötsyrlig lingonsylt och sältan från bacon gifter sig nämligen vansinnigt bra och kändes som därför helt rätt recept att göra vego. Sagt och gjort!  Det här är min vegoversion av den traditionella nationalrätten; vitlök och lite chili har fått smaksätta spenat och stora vita bönor för att ge en härlig ”matighet” till receptet, potatisen har gift sig med riven morot för att ge en ny smakdimension åt den traditionella potatisrätten och lingon och havrefraiche har varit toppen över i. 

Vilket recept hade ni valt, finns det någon traditionell husmanskost, eller ”nationalrätt” som du verkligen velat ha en vegoversion av? Eller som du kanske redan själv skapat en växtbaserad version av. Det vore fantastiskt kul att veta! 

Här kommer mitt recept på Rårakor med vitlöksfräst bön- & spenatröra, rårörda lingon & honungs fraiche.

Rårakor med vitlöksfräst bön- & spenatröra, rårörda lingon samt honungsfraiche

2 port

Ingredienser:

Rårakor:
4 normalstora potatisar
2 medelstora morötter
rapsolja
salt

Bön- & Spenatröra:
200 gram spenat
ca 3 dl kokta stora vita bönor (ca en konservburk)
1 vitlöksklyfta
nypa stor chiliflakes
rapsolja

Rårörda Lingon:
100 gram lingon
1/2 dl farinsocker

Houngsfraiche:
1 dl Havrebaserad Creme Fraiche (eller annan valfri creme fraiche)
2 msk honung
1 msk citron
salt

 

Instruktioner:

Tillbehör:

Börja med att vända samman lingon med farinsocker, vänd lite då och då under tiden du steker rårakorna och gör bön- & spenatröran. Det går utmärkt att välja vanligt vitt raffinerat socker med farinsockret ger en mjuk kolaliknande sötma som gifter sig bra med andra ingredienser i rätten. Rör även samman creme fraiche med honung och citron, smaka av med salt och ställ sedan kallt fram till servering. 

Bön- & Spenatröran:

I en liten kastrull på medelvärme, hetta upp en matsked olja och fräs vitlöken tills den är mjuk. Vänd ner spenat och fortsätta röra tills spenaten är mjuk. Tillsätta de kokta bönorna samt chili, vänd samman tills bönorna är varma. Sätt på lock och drag kastrullen från plattan. 

Rårakor:

Riv morötter och potatis grovt på ett rivjärn och blanda dem sedan med varandra. Hetta upp en stekpanna med olja och klicka ner hälften av potatis- & morotsblandningen i stekpannan. Sänk värmen till medelhög och platta till samt forma rårakan med hjälp av en stekspade under tiden den steks. Salta lätt på ena sidan under tillagningen. När rårakan börjar gå ihop och är krispig på undersidan, ca 5 minuter, vänd och stek lika länge på andra sidan. 

Servering:

Servera rårakorna med bön- & spenatröran, rårörda lingon samt honungsfraichen, njut!

 

 

”GET TO KNOW ME”-VIDEO

Söndag och ny video på min Youtubekanal. En ”get to know me”-video där jag berättar lite allt möjligt om mig själv. Kanske lite mer självklara saker som vart och hur jag bor till mer otippade detaljer från mitt liv; som att jag en gång satt eld på mina egna jeans..med en lampa. 

Den här videon är lite av en ”kickstart” för min Youtubekanal där jag framöver kommer publicera videos regelbundet. Planen är att publicera en video varje söndag och har jag tur och Internetuppkopplingen är med mig även varje onsdag. Men det är mkt att begära från Internet här ute.  Efter att ha tänkt mycket på vad jag brinner för, förutom att fotografera, har jag insett att jag vill visa en annan typ av liv än det vi annars matas med i media. Ett ganska enkelt liv, där det tar ungefär 30-40 minuter att hämta posten, där jag lever nära naturen och med skogen som närmsta granne. 

Jag vill visa något annorlunda, mer av mig själv och det jag brinner för. I videon berättar jag bland annat om när jag gick på konstskola och hur en kommentar om min konst och att jobba kreativt gjorde att jag lämnade det bakom mig. Men från och med nu tänker jag ta upp det igen. Jag vet inte riktigt vad den här resan kommer ta mig, jag vet bara att jag just nu känner mig tacksam för att jag tvingas lämna maten och receptskapandet bakom mig eftersom jag redan nu märker hur jag börjar upptäcka andra bortglömde intressen och passioner. 

Ge mig en tumme upp om ni tycker om videon och prenumerera gärna, det är ju trots allt gratis. Om ni har några frågor, tveka inte att ställa dom så ska jag försöka svara så gott jag kan! 

Kram på er och ha en underbar söndag! 

 

WORKATION HOS BUCKETLIFE I SÄRNA

Först och främst, miljon och åter miljoner tack för responsen på mitt senaste inlägg. Från djupet av mitt hjärta, det betydde SÅ MYCKET för mig. Jag har suttit och läst era kommentarer och gråtit för att jag blivit så berörd. TACK, tack tack! <3 Ni är U N D E R B A R A!!!!! 

Jag älskar att jobba hemifrån som frilansande fotograf och stylist. Det ger en enorm frihet och flexibilitet som inget annat jobb kan erbjuda. Eftersom jag jobbar hemifrån kan våra hundar vara hemma om dagarna, jag kan jobba hur tidigt eller sent jag vill, ta långpromenad i skogen mitt på dagen och vara ledig de dagar som passar mig, oavsett om det är på helgen eller mitt i veckan. 

Men givetvis finns det negativa aspekter med att jobba helt ensam. Ibland är dagarna långa och ensamma, det finns inga kollegor att bolla idéer, funderingar, rädslor eller problem med. Ingen att skratta med på kafferasten eller att umgås med över lunchen. Därför är det så fint att jag kan möta andra kreativa frilansare på workation som blir som en intensiv konferens där vi peppar och hjälper varandra. 

Work + vacation = workation och är något av det bästa jag investerat i sen jag blev egenföretagare. Den här gången var det Katta som driver bloggen ”Bucketlife” (hur bra namn??!) som bjöd hem oss till Särna. Med på vår workation var Angeliqa från Vandringsbloggen, Sara från Träningsglädje och Emilia från En Emilia. Vi skrattade så mkt att jag hade ont i ryggmusklerna och käkarna bara efter några timmar. Vi käkade lunch ute, bastade, badade fast det var kylig sensommar, coachade varandra och utbytte idéer och tankar. Lite extra kul att träffa kollegor och vänner som förstår varför jag går upp 05 för att fota en dimmig morgon och som också älskar doften av kokkaffe över öppen eld. 

Här är en film från hela den helgen, 4 dygn komprimerade till cirka 17 minuter lång video. Jag pratar om ensamhet när man jobbar själv och bor ute på landet, känner jag mig någonsin ensam? Hur ser jag på att vara själv så pass mycket. Jag pratar lite om varför jag blev en morgonperson och så är det en del tidiga morgnar och massa skratt med tjejerna. 

Tyvärr försvann en massa filer från ett av mina minneskort och det saknas en hel del klipp för att  helgen ska kännas sammanhängande och vettig. Men, istället för att strunta i att lägga ut den tänker jag att det får duga! Och kärlek till mina fina vänner Angeliqa från Vandringsbloggen och Katta från Bucketlife, jag har hutlöst snott bilder från eras bloggar till det här inlägget. Att filma och fota samtidigt, inte det enklaste helt klart! 

 

ATT BÖRJA OM PÅ NYTT – ATT SLÄPPA TAGET OM DET MAN ÄLSKAR MEST

Att bara vara här och nu, att acceptera förändring, att inte försöka styra livet eller lämna det som skaver samt att våga säga nej är inte alltid enkelt. Ibland är man så fokuserad, så fäst vid planer och målbilder att allt som går emot en bara är hinder som ska övervinnas. Att då ha modet, is nog i magen, att stanna upp och omvärdera allt är inte det enklaste. Det här året har sannerligen prövat mig på alla sätt som går och tvingat mig att ta livsavgörande beslut. 

Vet ni att jag i våras, några dagar efter att jag skrev det här inlägget, fick hem ett brev. ”En hjärtspecialist har tittat på ditt EKG och rekommenderar att vi utreder dig för hjärtsvikt”. För första gången kände jag, trots att jag sedan tidigare har drabbats av en Stroke, Diabetes (typ 1), Pisksnärtskada och diverse andra sjukdomar i bagaget, att livet började kännas lite övermäktigt. 

”Man får så mycket som man klarar av här i livet”

Jag ville bara lappa till personen rakt i nyllet…

”Äsch, håll käften för f*n!”

”You’re exactly where you need to be” 

”Nej det är jag för fasiken inte alls!”, har jag haft lust att gorma. För ingen kan vara precis där de ”ska vara” med allt dessa sjukdomar. Det kan inte finnas en enda möjlighet att det är meningen att en person ska få Stroke, Diabetes, Pisksnärtsskada, Hypotyreos, Gastropares, Migrän, nedsatt känsel och en hel jäklarns massa annat för att ”I’m exactly where I need to be”. ”VAD är det meningen att jag ska lära mig av detta”, har snurrat på repeat i min skalle under nästan hela 2017. 

Just då kände jag att jag inte orkade mer. Jag ville inte ens vara stark. Jag ville vara svag och gråta och gömma mig under täcket tills någon kom och väckte mig. ”Det var bara en dröm Maria”… Alla käcka citat och hurtiga fraser gav en bitter eftersmak, kändes falska och tomma. Samtidigt fanns det ändå något inom mig, en slags magkänsla som sa till mig att ”du är på rätt väg”. Du är på väg mot något annat. Kalla det magkänsla, kalla det idioti, kalla det galenskap om du vill…

I början av året valde jag ordet ”Hälsa” som mitt  ”one little word” och ja vad ska jag säga? Kanske; ”det du önskar skall du få”. Jag visste nog inte vad jag frågade efter för >>infoga valfritt kraftord<< vad jag fått äta upp detta! Och det här är själva anledningen till varför det varit lite lugnare här på bloggen. Jag lovade mig själv att fokusera på hälsa, och det har jag också gjort. Tvingad av livet må hända, men jag har i alla fall hållit fast vid mitt löfte. 

Men det är inte enkelt det där, att bara vara, att tacka nej till uppdrag och att lägga skuldkänslor åt sidan när jag inte orkat jobba eller höra av mig till vänner som vanligt. 

Det har tagit sin tid, och ännu är jag inte i mål, men allt eftersom träden färgats gul-orange-röda och höstlöven lagt sig som ett täcke har jag också landat i att jag inte har något val än att omfamna förändringen som är på väg. Istället för att streta emot, för det har jag gjort hela våren och sommaren, har jag accepterat att jag måste släppa taget.

Jag kan nämligen inte längre jobba med mat. JAG. KAN. INTE. LÄNGRE. JOBBA. MED. MAT. 

Det jag byggt upp hela mitt liv kring, det jag älskar att göra, försämrar min hälsa så pass att jag faktiskt förkortar mitt liv. Det låter kanske som en överdrift, men dessvärre är det sanning utan minsta utsvävning. Att ständigt provsmaka och äta mat gör mig sjuk, jättesjuk. Min diabetes klarar inte av det i den mängd som krävs för att på heltid jobba som receptkreatör. Ja det kanske är svårt att greppa för er som inte vet något om diabetes och jag vill inte bli långrandig. Men sanningen är att varje gång jag jobbar med större receptuppdrag där jag själv ska skapa recept från grunden sätter det mitt blodsocker i svajning på ett sätt som inte går att förstå om man inte har diabetes. Det förhöjda blodsockret gör i sin tur att jag riskerar att bli blind, att mina njurar slutar fungera, att jag måste amputera tår och ben och dör en för tidig död i hjärt- och kärlsjukdomar orsakade av en dåligt kontrollerad diabetes. Jag har faktiskt redan fått laserbehandling i mina ögon just för att inte förlora synen ovh inget är värt det. Inget. 

Jag ville först inte berätta, jag tänkte hålla det för mig själv, för det går inte att förklara i sin helhet. Det skulle krävas sida upp och sida ner och resultera i ett blogginlägg för långt för att orka läsas. Inte ens min mest hängivna bloggläsare  skulle orka.  Och dessutom är jag en person som gillar kontroll och att berätta för omvärlden via ett blogginlägg gör att det finns risk för så mycket missförstånd från andra som läser. Som tror sig veta eller som kanske vill misstolka och ifrågasätta. Från de som tror sig veta något om diabetes och om min hälsa. Som ska ge några ”välmenta råd” men som bara adderar på känslorna av otillräcklighet som jag redan känner. Som kanske säger att det väl ”ändå måste gå att fixa,” att ordna med, att det är mig det är fel på och att jag överdriver.  Och tro mig,  jag har snurrat runt där själv i flera månader, egentligen i flera år. Gått från att jobba med sötsaker, vidare till matlagning och slutligen landat i den hälsosamma maten. Men ändå så går det inte. Och F*N att det inte går…för vad gör jag nu? 

Jag kommer fortfarande ta på mig något uppdrag ”här och där” som inte kräver samma typ av intensiva provsmakning som krävs av någon som skapar recept som sin huvudsakliga sysselsättning. För ja, då går det faktiskt. Och jag älskar ju mat och allt som har med matlagning att göra, men jag kan inte längre spendera timma efter timma i köket och utveckla nya recept för andra för då förkortar jag mitt liv. 

Vad ska jag göra resten av tiden då? Ja, jag vet faktiskt inte just nu…

Jag har vandrat omkring mycket och fullkomligt marinerat mig i tankar om framtiden, vad det här innebär för mig. Jag har pratat med vänner, åh så fantastiska vänner, som stöttar, stöter och blöter tills öronen förmodligen blöder. Somliga har varit ner utsatta än andra, min vän Sofia som är en av de smartaste och snällaste personerna jag känner har verkligen fått sin beskärda del. Finaste vännen Annika har peppat som om det var det sista hon skulle göra i livet och stackars kärleken har fått lyssna på timmar av utläggningar om tankar, rädslor och sorger.  För det har varit ett sorgearbete också, något jag inte insett för ens alldeles precis nyss. 

De senaste månaderna har jag fått så mycket råd och pepp av nära och kära. Dom har givit mig möjligheten att vända ut och in på alla små detaljer och de har verkligen ställt upp när jag behövt dem. Dom har låtit mig hållas, fast somliga av dem redan sett svaret. Låtit mig hållas, tills jag insett det själv, tills jag varit modig nog att våga säga orden högt. Och så har jag så klart fått ovärderlig input av kollegor i branschen, som vännerna Sara och Rania som också jobbar med bloggen som utgångspunkt. Input som fått mig att se bortom det jag befinner mig i just nu. 

Och när jag inte fotat mat utanför de uppdrag jag valt att ta på mig, har jag bara vandrat omkring skogen och i grannskapet. Planlöst utan mål. Fotograferat för själva fotograferandets skull. För lusten, för skapandet, för kärleken till att dokumentera och för kärleken till naturen. Och det har sjunkit in… Det har sjunkit in hur mycket jag älskar att fotografera och hur jag vill utveckla fotograferandet. Hur det i den kärleken kanske finns en framtid för mig. 

Dessutom har jag tvingat mig själv att stanna upp och fokusera på det vackra runt omkring mig. Morgondaggen i gräset, färggranna löv på träd och mark, solens strålar mot min bara nacke en sen hösteftermiddag när luften är sådär krispig och klar men solen fortfarande varm och somrig. Sådär som bara hösten kan bjussa på (första bilden). Jag har fotograferat, bara för fotograferandets skull. För att hitta tillbaka till glädje, för att bearbeta och släppa sorgen som funnits i mitt hjärta. Och det har behövts, för jag har bitvis känt mig så oerhört ledsen och förvirrad. 

Och det är därför jag väljer att berätta, för att jag måste berätta för att äntligen ta steget fullt ut. För att jag känner att där annars finns en risk att jag så sakta glider tillbaka och fortsätter i samma hjulspår, eftersom jag är rädd. För jag är rädd, jag tänker inte sticka under stolen med min rädsla. Jag är bara en helt vanlig person. En person som gråter nästan varje dag till söta eller ledsamma djurfilmer, som älskar kaffe, som önskar att hon kände någon annan i grannskapet där hon bor med samma kärlek för fotograferande och natur, som vill vara en bra förebild för andra att våga ta steget och följa sina drömmar,  men som ändå själv är livrädd att släppa taget om något hon älskar…men som måste för att överleva själv. 

Jag vandrade genom skogen idag och fotade bilderna i inlägget. Jag vandrade genom lövhögar och försökte omfamna det nya med allt vad de innebär. Jag påminde mig själv om att tacka min lyckliga stjärna eftersom jag faktiskt har en handfull jobb här och där som inte handlar om långa och många timmar av receptskapande. Som är samarbeten och uppdrag för kunder och varumärken jag älskar. Inte nog för en försörjning, men som ger mig något att greppa, som ger mig en känsla av att det kommer ordna sig. 

Det roliga i kråksången är att jag snart kommer ut med en matfoto- & matstylingkurs via Inos. Lika bra då att någon annan, som vill lära sig mer om matfoto och styling kan få hjälp på vägen och kanske själv hitta en karriär inom det jag lämnar bakom mig. Jag tror faktiskt jag skjutsade in lite extra allt bara för det, det kändes lite så på slutet när jag satt och skrev. Nu är det bara en liten ”trailer kvar” och sen är den redo att sjösättas. Men allt har en mening, jag väljer i alla fall att tro på det. 

Det var en solig dag och trots att dagen bjussat på både migränattack och tankar om otillräcklighet och några ”vad f*n håller jag på med?!” så är det med sol i hjärtat jag klickar på ”publicera”. Det är dags nu, jag kan som inte dra ut på det längre. 

Vad innebär det för bloggen?

Helt enkelt att recept inte kommer skapas för att driva bloggen framåt, utan att de recept som jag delar med mig av är vanliga favoritrecept jag kan sedan länge och som jag provlagat här hemma i de stunder jag lagar mat. Att mängden recept kommer minskas på och att mina e v en t u e l l a samarbeten i större utsträckning kommer handla om andra saker som jag värdesätter, tycker är bra, vill lyfta eller på annat sätt dela med mig. Gärna sådant som inte innebär någon som helst receptskapande alls. 

Det blir nog mer av livet på landet, kort och gott. Jag försöker ännu finna mig själv i det nya. Att tänka om och runt och inte ha matlagning och receptskapande som röd tråd. Men det är inte så förbannat enkelt som man kanske skulle kunna tro. Inte när recept varit den röda tråden både i jobb och privatliv. 

När jag var på väg hem igen genom skogen, vadandes genom brungula lövhögar, såg jag den här lilla styvmorsviolen sticka upp. Lite uppnosigt och ”här är jag”, som en symbol för att man kan ta sig genom tjocka lager av bruna löv för att sedan blomma ut. Som en symbol för de bruna löv jag mentalt tagit mig igenom den sista tiden. Och kanske är jag klar med det nu, de bruna löven vill säga. Kanske är jag nu redo för något annat, redo att blomma ut i något nytt. 

Och är du en person som någon gång önskat att jag skulle blogga om något annat än mat och recept så har du din chans att dela med dig av din önskan nu. 

Om du orkat läsa så här långt och fortfarande hänger kvar, tack, du ska veta att det värmer hjärtat!

 

SparaSpara

SparaSpara

ATT PRYDA OMSLAGET PÅ SVAVA MATMAGASIN – EN INTERVJU OM FLYTTEN TILL LANDET

Tidigare i somras intervjuades jag för en artikel i Svava Matmagasin, en fin artikel om varför jag valt att flytta ut på landet, varför jag äter ”som jag gör” och lite tankar i allmänhet om odling, ensamhet och insikten om att vi faktiskt bara har ett. enda. liv. 

Det var också otroligt roligt att plötsligt se sitt eget ansikte pryda omslaget på en tidning. Det hade jag faktiskt ingen aning om i förhand, en otroligt rolig om än lite smått chockerande upptäckt. Att gå in i en galleria och plötsligt se tidningar med sitt eget ansikte på lite överallt. Lite pirrigt men otroligt roligt så klart! För den som är nyfiken på att läsa, och inte bor i närheten och kan få tag i ett eget ex, hittar du hela intervjun nedan. 

 

ATT VÅGA PAUSA OCH KOPPLA NER I EN VÄRLD DÄR DU ALLTID MÅSTE VARA NÄRVARANDE

Att våga pausa och koppla ner, att våga ta steget och inte uppdatera sociala medier hela tiden fast min inkomst är beroende av dess fortsatta existens, är inget enkelt val. Att sitta ute och njuta av en vacker soluppgång, att yoga i morgonsolen, att vandra i skogen medan dimman och solstrålarna letar sig fram mellan träden UTAN att uppdatera sociala medier eller fotografera är en utamaning. 

Det är lätt att det bara blir snack det där om mindfulness, om vikten av att lyssna inåt och att leva ”slow living”. För när företaget man driver grundar sig på att ständigt uppdatera sociala medier, är varje vackert ögonblick i livet en möjlighet att uppdatera och få nya kunder.  

När FOMO (fear of missing out) och kravet på att uppdatera är ständigt närvarande i livet känns varje vacker soluppgång, varje dimmig morgon, varje härligt söndagshäng, varje snygg dukning eller nybäddad säng som en möjlighet att skapa något till mina sociala kanaler. FOMO får mig också att titta på vad andra gör, klicka mig vidare, scrolla i en oändlig tillgång på nya intryck och inspiration. Jag har länge känt att det inte finns någon annan väg, något annat val. För vad är mitt företag utan dem? Ingenting? Vem är jag utan mitt företag…? 

När jag i början av året blev sjuk, mer djupgående och omfattande än jag förklarat här, bestämde jag mig att det fick vara nog nu. Jag bytte namn, annonserade för er att bloggen kommer ta en annan riktning och så valde jag att ta en paus. Det var ett viktigt steg och markering för bloggen att byta namn och ändra design, men det viktiga ligger så klart inte i namnbytet.

Det viktiga är så klart att vara ledig och ta hand om kropp och själ ”på riktigt”. Inte bara en ”jag är ledig en vecka fast jag jobbar egentligen”. Jag ville och behövde vara H E L T OCH  H U N D R A P R O C E N T I G T  ledig, något som få bloggare och egenföretagare faktiskt är. Något jag faktiskt inte varit på 6 år. Att bara njuta av en solnedgång för att den är vacker, inte dokumentera och dela. Att bara vara i nuet, utan tankar på inlägg eller uppdatering, känns så ovanligt i min bransch att det knappt förekommer. 

 Jag behövde våga pausa och koppla ner i en värld, i ett universum, i ett liv där nästan allt numera kretsar kring närvaro online. Och det är det som är både det vackra, underbara och härliga, men samtidigt det frånkopplade, ensamma och uttröttande. 

Det är lätt att det bara blir snack det där om mindfulness, om vikten av att lyssna inåt, att leva ”slow living”, för när företaget man driver grundar sig på att ständigt uppdatera sociala medier, är varje vackert ögonblick i livet en möjlighet att uppdatera och få nya kunder.  För gör jag inte det riskerar jag att bli inaktuell, oviktig och nerprioriterad av allt från följare till algoritmer. Men för mig känns det viktigt att faktiskt välja att lyssna inåt, inte bara snacka om slow living och mindfulness. Det är lätt att ”talk the talk” men då ska man också ”walk the walk”. Jag vill inte inspirera till ett enklare och mer närvarande liv i text utan även i handling. Jag ville inte snacka snacket men sen jaga vidare i den ständiga jakten på likes, kommentarer och nya följare. 

Jag behövde våga pausa och koppla ner i en värld, i ett universum, och i ett liv där nästan allt numera kretsar kring närvaro online. Men det är otroligt läskigt, för till och med i privatlivet sker majoriteten av kommunikationen numera genom digitala medier av olika slag. Att ta upp telefonen och ringa, att ha riktigt samtal, hör i mitt liv numera till ovanligheterna. Det smsas, skickas bilder, snackas på Facebook, via meddelande funktionen på Instagram och i slutna forum och grupper…online. Och det är det som är både det vackra, underbara och härliga, men samtidigt det frånkopplade, ensamma och uttröttande. 

Jag måste våga vara ledig, på riktigt. Jag måste våga koppla ner och lita på att ni som tycker om mig och det jag gör, är kvar när jag kommer tillbaka. 

Att jobba som digital nomad, med möjlighet att arbeta nästan vart som helst i världen, är för min känsliga kreatörssjäl bitvis ganska tungt och tärande.  Att alltid tvingas vara uppkopplad och uppdatera, i en värld som hela tiden manar till jämförelse kring vem som får mest ”likes”, kommentarer och följare tär på det kreativa i min själ. Det är något jag själv valt och då måste jag också själv ta ansvar och hantera det på ett sätt jag mår bra av. 

Det pågår mycket diskussion om Instagrams algoritmer. Hur kommer man runt dem, varför tappar man följare och hur kan vi som arbetar digitalt tillsammans stötta varandra för att så att säga ”komma runt algoritmen”. Det stöts och blöts och jag har under de senaste året känt mig allt mer urvattnad. Det kreativa inom mig dör när jag börjar jaga följare, när jag börjar anpassa mig efter algoritmer och likes. Det kreativa i mig dör helt när jag bjuds in i grupper vars enda syfte är att gilla varandras bilder för att dansa en hetsig gilla-mig-dans med Instagrams Algoritm. 

Så jag vägrar. Jag säger nej och tack och det får vara bra. Jag måste lita på att det jag är duktig på är det som gör att jag får följare på Instagram. För om jag lägger all min energi på annat, en hetsig jakt jag inte vill vara en del av, och dessutom aldrig är ledig, kommer min låga att brinna ut helt.  Om all energi läggs på att jaga likes och följare finns där inget kvar för det jag älskar mest; dvs. att skapa. Jag måste våga vara ledig, på riktigt och lita på att de som gillar det jag gör hittar till mig tillslut ändå. Jag måste våga koppla ner och lita på att ni som tycker om mig och det jag gör, är kvar när jag kommer tillbaka.