Browsing Category

Lantliv

”Blessed are they who see beautiful things in humble places where other people see nothing. Blessed are those who see beauty in the simple things, like the stars at night …” 

WORKATION HOS BUCKETLIFE I SÄRNA

Först och främst, miljon och åter miljoner tack för responsen på mitt senaste inlägg. Från djupet av mitt hjärta, det betydde SÅ MYCKET för mig. Jag har suttit och läst era kommentarer och gråtit för att jag blivit så berörd. TACK, tack tack! <3 Ni är U N D E R B A R A!!!!! 

Jag älskar att jobba hemifrån som frilansande fotograf och stylist. Det ger en enorm frihet och flexibilitet som inget annat jobb kan erbjuda. Eftersom jag jobbar hemifrån kan våra hundar vara hemma om dagarna, jag kan jobba hur tidigt eller sent jag vill, ta långpromenad i skogen mitt på dagen och vara ledig de dagar som passar mig, oavsett om det är på helgen eller mitt i veckan. 

Men givetvis finns det negativa aspekter med att jobba helt ensam. Ibland är dagarna långa och ensamma, det finns inga kollegor att bolla idéer, funderingar, rädslor eller problem med. Ingen att skratta med på kafferasten eller att umgås med över lunchen. Därför är det så fint att jag kan möta andra kreativa frilansare på workation som blir som en intensiv konferens där vi peppar och hjälper varandra. 

Work + vacation = workation och är något av det bästa jag investerat i sen jag blev egenföretagare. Den här gången var det Katta som driver bloggen ”Bucketlife” (hur bra namn??!) som bjöd hem oss till Särna. Med på vår workation var Angeliqa från Vandringsbloggen, Sara från Träningsglädje och Emilia från En Emilia. Vi skrattade så mkt att jag hade ont i ryggmusklerna och käkarna bara efter några timmar. Vi käkade lunch ute, bastade, badade fast det var kylig sensommar, coachade varandra och utbytte idéer och tankar. Lite extra kul att träffa kollegor och vänner som förstår varför jag går upp 05 för att fota en dimmig morgon och som också älskar doften av kokkaffe över öppen eld. 

Här är en film från hela den helgen, 4 dygn komprimerade till cirka 17 minuter lång video. Jag pratar om ensamhet när man jobbar själv och bor ute på landet, känner jag mig någonsin ensam? Hur ser jag på att vara själv så pass mycket. Jag pratar lite om varför jag blev en morgonperson och så är det en del tidiga morgnar och massa skratt med tjejerna. 

Tyvärr försvann en massa filer från ett av mina minneskort och det saknas en hel del klipp för att  helgen ska kännas sammanhängande och vettig. Men, istället för att strunta i att lägga ut den tänker jag att det får duga! Och kärlek till mina fina vänner Angeliqa från Vandringsbloggen och Katta från Bucketlife, jag har hutlöst snott bilder från eras bloggar till det här inlägget. Att filma och fota samtidigt, inte det enklaste helt klart! 

 

ATT PRYDA OMSLAGET PÅ SVAVA MATMAGASIN – EN INTERVJU OM FLYTTEN TILL LANDET

Tidigare i somras intervjuades jag för en artikel i Svava Matmagasin, en fin artikel om varför jag valt att flytta ut på landet, varför jag äter ”som jag gör” och lite tankar i allmänhet om odling, ensamhet och insikten om att vi faktiskt bara har ett. enda. liv. 

Det var också otroligt roligt att plötsligt se sitt eget ansikte pryda omslaget på en tidning. Det hade jag faktiskt ingen aning om i förhand, en otroligt rolig om än lite smått chockerande upptäckt. Att gå in i en galleria och plötsligt se tidningar med sitt eget ansikte på lite överallt. Lite pirrigt men otroligt roligt så klart! För den som är nyfiken på att läsa, och inte bor i närheten och kan få tag i ett eget ex, hittar du hela intervjun nedan. 

 

EN GLIMT AV SOMMAR – I DET ENKLA BOR DET VACKRA

Sommaren, åh vad jag älskar sommaren! För mig är det en tid att bara vara.  En tid på året som innebär att jag inte tänker lika mycket på alla måsten. Att jag ”måste blogga, måste jobba, måste städa, måste tvätta”. Tempot saktar ner, livet saktar ner. Det enkla livet här ute blir ännu enklare, men samtidigt ännu bättre och vackrare. För i det enkla bor också det vackra. 

I det där stillsamma och lilla finns kärnan i vad livet handlar om. I det lilla kan man finna skönhet och stillsamhet som ger näring åt själen. Det är lätt att glömma bort att det mesta i livet inte händer i det storslagna och bombastiska. Att det finns så mycket skönhet och glädje i de små detaljerna. Jag glömmer det själv lätt, för vi matas ständigt med information att livet ska vara storslaget precis hela tiden. Åk hit, köp det här, allt blir bättre med…ja you name it. Men att bara vara och upptäcka det som finns här och nu, att inte sträva framåt, uppåt, bortåt kräver ibland lite övning. I det enkla, i det lilla, bor det så mycket vackert. 

Kvällssolens varma strålar som mjukt silas genom buskrosornas täta bladverk, doften av nybryggt kaffe, ljudet av smattrande sommarregn mot fönsterblecket, nytvättade lakan mot huden, smaken av solvarma tomater direkt från busken, dimmiga morgnar och ljusa kvällar… Vad är dina mindre storslagna sommarminnen, det där enkla och stillsamma men ändå vackra? Det vore så kul att veta! 

Det här är några av mina små ögonblick från sommaren 2017, mina små ögonblick av närvaro och tacksamhet. Några ögonblick från det enkla livet, där jag finner mig själv och får kontakt med det innersta i mitt hjärta.

Spetsgardiner mot ett öppet fönster, doften av sommar och en ljummen bris som letar sig genom rummet…

Att äta egenodlade grönsaker, att gå direkt till landet och plocka sallad, dill, potatis, morötter och rovor. Att äta mangold och sockerärtor och känna den fuktiga jorden mot mina händer… 

Att fylla köksbänk, kyl och frys med allt vad naturen har att erbjuda och att titta ut genom köksfönstret och se böljande åkrar och gröna ängar… 

Kvällssolen i köksträdgården…

Sommarblommor på ängen och ljudet av humlor och bin som vimsigt surrar runt och letar nektar…

Att stå under vår vackra klätterros och dofta på nyutslagna blommor, känna solens strålar mot huden och förundras över att jag bor just här…

Känslan när mörka regnmoln motas bort av solen och huden knottras av välbehag när kall hud möter varma solstrålar…

Skönheten som finns på ängarna när allt blommat färdigt; där frökapslar står och väntar att på nytt spridas i jorden inför nästa säsong, förväntansfullt, tålmodigt…

Solrosornas prakt runt vår köksträdgård, ståtliga men ensamma…

Närheten till naturen, på alla sätt som går. I det lilla och det stora. Exempelvis i den gröna vårtbitaren som stillsamt bidade sin tid på utsidan av vårt vardagsrumsfönster…

Och det vackra i livet som existerar i de små detaljerna. Som en tänd lampa när kvällarna blir allt mörkare…

 

ATT HA BOTT ETT ÅR PÅ LANDET – ATT FÖLJA SINA DRÖMMAR

Jag har bott här i ett år nu, jag har bott ett år på landet. För ett år sen rullade jag och kärleken in med flyttbilen, hörde syrenens blommor rassla lite mot bilfönstret i passagen vid ödehuset och såg hundkexen sträcka ut sig på båda sidor om den smala vägen som leder upp till vårt hus. För ett år sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle trivas, vilka problem eller utmaningar vi tillsammans skulle ställas inför eller exakt vad som skulle hända. Men jag kände ingen oro, ingen rädsla eller förbehåll, bara glädje av att få lämna storstan och en känsla av att äntligen ha hittat hem. 

Det har varit ett år där vattnet frusit, där vi upptäckt att syllarna under huset är ruttna, ett år där vi börjat odla ekologiska grönsaker och det blåst så att grenar knäckts av på stora lönnträdet.  Ett år då jag suttit på farstutrappan med vilda fjärilar på handen medan morgondimman dansat i soluppgången, ett år där jag fått kärlek och värme från grannar som ännu inte känner mig och där jag gråtit tårar av tacksamhet för att jag äntligen bor där jag mår bra i själen. Ett år av bålgetingar och dans i regnet, ett år fyllt av upplevelser, sorg och en massa glädje! 

Och nu kantas vårt hem återigen av grönskande åkrar och lövbeklädda träd. Granarna och tallarna får plötsligt sällskap och skapar en lummigt och inbjudande grönska som liksom inramar vårt lilla paradis. Förra sommaren njöt vi bara, gjorde precis ingenting med hus eller trädgård förutom lätt beskärning av gamla grenar. I år börjar arbetet, men det är ett välkommet arbete som innebär avkoppling från surfande och jobb, från stress och vardag.

Men det är fint på något sätt, skönt till och med, att skapa och vårda. Att göra det till vårt eget på något sätt. Våra förändringar på huset handlar mest om att vårda det som inte mår bra. Som är ruttet, vattenskadat, dåligt isolerat eller på annat sätt i behov av kärlek och omtanke. 

Vi har rensat fruktansvärt mycket ogräs i rabatterna och nu blommar de i all sin prakt, ja i alla fall delar av den. På många sätt är det skönt med trädgårdsarbete, det kan ha en väldigt meditativ påverkan på mitt sinne. Jag vet inte hur många timmar som förflöt utan att jag tittade på mobilen när jag tidigt i våras stod med räfsan och kratta och jobbade från morgon till kväll.

Det känns faktiskt inget annat än fullkomligt magiskt att stå och titta i trädgården just nu. Att med egna ögon se att det vi slitit med gett resultat. Att stå i skuggan av äppelträdet och känna solens strålar som tittar fram mellan grenverket då och då när det rör sig i vinden. Då är det precis så här suddigt och lummigt som bara en sommareftermiddag kan bjuda in till och jag somnar gärna i skuggan av äppelträdet. Till ljudet av fåglarna som kvittrar,  till stillheten och tystnaden.

  

I ladan har det flyttat in en blåmes-familj och en av de små fågelungarna vägrar att stanna kvar i boet. Hen är väl precis mellan att fortfarande vara liten fågelunge och flyttklar och under veckan har vi flera gånger räddat den från säker undergång. Eftersom den är alldeles för liten för att klara sig mot eventuella rovdjursattacker  här ute och inte heller inte kan mer än glidflyga ner från boet har vi försökt att rädda den ett antal gånger. Den stannar och får mat av vad jag antar är mamman men så fort det verkar bli tråkigt glidflyger eller hoppar den ner mot marken. En kväll när det var dag för sista kvällspromenaden med hundarna hittade vi den hängandes upp och ner i vår Rhododendron. När vi (med handskar) lyfte tillbaka den, la den sig äntligen tillrätta för att sova i boet och vi tänkte att vi lyckats. Men ack så vi bedrog oss, döm om min förvåning när den bara dagen efter  var nere och traskade omkring som om den inte hade några bekymmer i världen. Men, tillslut måste naturen ha sin gång och kanske är den mer flyttklar än sina syskon.

Även om vintern är vacker och jag har fått se otroligt spektakulära vinterlandskap med helt magisk dimma och snöfall som tagna ur en saga, så är det alltid lite speciellt med våren och sommaren. Att sitta i tystnad på farstutrappan med en kopp kaffe och titta på morgondimman eller höra regnet smattra på taket. Kanske låter det som landsbygdsromantik i sin falskaste form, men det är det inte. Det är precis det jag gör utan skönmålning eller krusiduller. För det är det jag mår bra av och det jag längtat efter och naturen här ute är magiskt helt på egen hand, faktiskt utan att jag behöver skönmåla eller förstärka ett endaste dugg.

Jag tror att lyckan bor i tacksamhet för de små sakerna i livet; en kopp kaffe på farstutrappen, nyskördade grönsaker från egna odlingarna, en vacker regnbåge, doften av syren och nytvättade lakan…

 

Och när dimman drar sig bort och regnet upphör, när det börjar spricka upp och det plötsligt uppenbarar sig den mest underbara regnbåge över Skogstibble och Lilla Sundby, då känner jag att lyckan bor precis här.  Jag tror att lyckan bor i tacksamhet för de små sakerna i livet; en kopp kaffe på farstutrappen, nyskördade grönsaker från egna odlingarna, en vacker regnbåge, doften av syren och nytvättade lakan…

Och jag längtar så efter att mer av allt det som ger mig lycka, på ett personligt plan. Att få visa omgivningarna här omkring, för det finns så mycket vackert jag inte ens börjat upptäcka eller visat för er. Det här är en liten ”sneak peak” av mina favoritplatser när det kommer till kortare turer; Trolltrappan, dit vi vandrade tillsammans på vår Bröllopsdag. 

Och kvällarna här ute  bjuder som vanligt ofta på magi, magi som jag har svårt att få med på kamera. Det är så mycket maffigare och storartat på riktigt, att se himlen omvandlas till något från en akvarellmålning. Och jag inser att det har gått ett år av livet och jag längtar verkligen att få uppleva ännu en sommar här ute i mitt paradis.

NÅGRA EFTER LÄNGTADE VÅRTECKEN – LIVET PÅ LANDET I LILLA SUNDBY

Vilka dagar det varit. Det har varit ljus och mörker, sorg och glädje, kärlek och ondska, förvirring och klarhet. Bloggens planer, som från början handlade om odlingsfilm från vår planerade köksträdgård, blev istället ett planlöst vandrande i trädgården. Jag fotade lite här och lite där men det kändes varken intressant eller roligt.  Tydliga planer om produktivitet utbyttes mot många koppar kaffe och ännu fler chokladbollar. Kärleken kom hem och vi satt längre och pratade, något vi gjorde genom hela helgen. Kaffe, djupa samtal och chokladbollar kom att bli helgens röda tråd. 

Men när jag, först idag, satte mig ner med bilderna i kameran blev det så tydligt alltihopa, vad jag så planlöst fotograferat genom hela helgen. Ljuset och vårtecken av alla möjliga slag. Hoppet som kommer av spirande knoppar i syrenbusken och glädjen av att se att pionerna överlevt vinterns köld. Motljus, fikapauser utomhus och odlingsplaner, svenska flaggan som först vajade halvvägs upp på stången för att sedan på söndagen hissas upp helt, som en symbol för kärlek och omtanke människor emellan. 

Och det kändes först meningslöst att dela med mig av mina vårbilder men mitt i all förtvivlan kände jag hopp. Hopp om att det kommer ljusare tider, lättare hjärtan, gemenskap och värme. Och ser ni hur solen står precis bakom den svenska flaggan (på den övre flaggbilden) och liksom skjuter sina strålar rakt igenom den, som att inget i världen kan stoppa det ljus och den kärlek som finns i Sverige och i världen. Naturen hjälpte mig verkligen på traven den här gången, att öppna upp hjärtat för ljuset och hoppet och därför kändes det meningsfullt att dela med mig av vårens ankomst här ute i Lilla Sundby. 

Det jag verkligen saknat under vintern är de underbara och ljusa mornarna här ute. Soluppgångarna och solnedgångarna här ute ger mig alltid både hopp och lugn i hela själen och 9 utav 10 gånger är de klara och ljusa, vad som än sker under dagen. Det må regna på kvällen eller under dagen, men solen strålar nästan alltid mot Lilla Sundby under den första morgontimman. 

Något som blir tydligt när man lever så nära naturens skiftningar är solens position på himlen. Under vintern går den upp långt till höger i bilden och stiger ovanför trädtopparna först en bra bit in på förmiddagen. Men nu när våren är i antågande möts jag av en strålande sol, rakt mot vår farstutrappa, redan vid 6-tiden. Det är som att mötas med glädje och värme varje gång jag öppnar ytterdörren för att gå ut med hundarna. Som en glädjeinjektion rakt i hjärtat! 

Vårsolen ligger rakt mot vårt hus och värmer upp allt från  husfasad, vårblommor till frusna fingrar. Jag älskar det där lite rödguldiga ljuset som snuddar hustaken och letar sig neråt mot gräsmattan. Det är magiskt att bara ställa sig utomhus, gärna någonstans där det är lä, och blunda. Insupa ljuset och solen och tanka D-vitamin innan dagen börjar. 

Det är inte bara utomhus som morgonsolen skiner. Strålarna letar sig in i varje litet skrymsle i farstun och vårt kök och det är skönt att ligga på den provisoriska sängen och bara njuta. Ja, den står här eftersom vi just nu renoverar övervåningen. Men även renoveringskaos för något gott med sig! 

Även skogen är förändrad. Där det tidigare var många lager snö är det nu barmark. Solen ligger inte längre lågt bakom horisonten utan når istället in mellan grenarna och skapar vackra mönster i mossan. 

Vi har varit ute på upptåg tillsammans,  jag, Märta & Doris. Märta har visat sig vara en riktig ”utomhushund” som aldrig vill gå in. Full i f*n är hon också fast ändå lydig för att vara en så ung valp. Orädd och galen och trotsar gärna både tyngdlagen och allmänt ”folk(hund?)vett”.  

Just nu växer här både tussilago, tulpaner och krokus i både trädgård och dikeskanter. Snödroppar varvas med syrenknoppar och på marken sticker det upp små mörkrosa knoppar som påminner om pionernas färgsprakande prakt. 

Vi har passat på att syna cyklarna inför våren (är däcken pumpade och sadeln fastskruvad?), rensat trädgården från löv och allt möjligt ”gammalt bös” (som min kärlek skulle säga), förberett där vi tänkt odla lite grönsaker i vår kommande köksträdgård och så har vi så klart passat på att fika. Vårfika med kaffe och chokladbollar ute i solen känns som obligatorisk sysselsättning under en solig helg. 

När man inte har ett bord…eller några utemöbler..använder man istället ödselsäckar och en skottkärra. Man tager vad man haver för att få möjlighet att fika utomhus i vårsolen! 

Dessutom har vi passat på att promenerat längst med åkrarna nu när det äntligen torkat upp lite. Det är skönt att bara gå utan mål, bara vandra omkring med vinden i håret och fågelkvitter i öronen.  

Och så har vi beskurit äppelträden något som visade sig vara en rätt så komplicerad uppgift när det gäller gamla äppelträd som inte beskurits på många år. Vi började för någon vecka sedan och avslutade äntligen det hela i helgen. Okej, jag ljuger. Vi har faktiskt ett pyttelitet päronträd kvar, men det är så litet att det känns som en liten tulpan i jämförelse med våra stora gamla äppelträd. 

Som avslutning på helgen bjöds vi på en vackert rosa-strimmad himmel. En helg som innehöll precis ingenting och allting i världen på en och samma gång. Ljus och mörker, glädje och sorg, kaffe och chokladbollar, nyhetsrapporteringar och en tyst minut, kramar och djupa samtal, valpmys och promenader, styrka och mod, odlingsplaner och vårtecken. Livet i både sitt ljuvaste och mörkaste ögonblick på en och samma gång. 

VINTERNS SISTA FARVÄL – NORRSKEN I LILLA SUNDBY

Igår, vid 22 tiden stod vi ute vid åkern med hundarna och bevittnade vad som kändes som vinterns sista farväl. Tidigare på dagen, när solen strålade från en klarblå himmel och termometern visade på 16 grader hittade jag tussilago vid dikeskanten. Så även om vi väntar kallare väder några dagar framåt känns det verkligen som vinterns sista suck. Ett sista skådespel och farväl, som för att påminna oss om att inte glömma det vackra som vintern för med sig. Som för att påminna mig om att utan mörkret syns inte stjärnorna, så syns inte ljuset. I universum och i livet. 

Norrskenet började med  sjok av gulgrönt dansade vågor vid horisonten och gick sedan över till lila och lätt grönfärgade strimmor som sträckte sig upp mot stjärnorna.  Vi stod i tystnad jag och kärleken och bara tittade ett tag innan jag gick in och hämtade kameran. Ibland är det viktigt att bara vara i nuet, anamma slow living och inte alltid uppleva för att dokumentera. Uppleva endast för att uppleva.  Norrskenet var starkast innan jag hämtat kameran och det kändes magiskt att stå mitt bland åkrar, ängar och skogar och bevittna universums magi. 

Och jag kände mig stark, oövervinnerlig, lycklig. Som att jag blev påmind om att jag har allt inom mig, allt jag behöver för att nå precis dit jag vill. Att göra förändringarna jag måste göra, att våga lita på att mina vingar bär mig. Att lyssna på mitt hjärta. 

“For what it’s worth: it’s never too late to be whoever you want to be. I hope you live a life you’re proud of, and if you find you’re not, I hope you have the strength to start over again.”

 ― F. Scott Fitzgerald

Aldrig känner jag mig så stark och ett med universum som vid dessa tillfällen, aldrig känner jag mig så liten och rädd på samma gång. Det är som att hela universum finns inom mig och runt omkring mig på samma gång. Tystnaden är öronbedövande, nästan som att mina öron inte klarar av att ta in ljudet av..ingenting. Vinden var inte kall som under vintern när vi i tystnad blickat upp mot stjärnhimmeln, utan ljummen och mjukt smekande. Nu kommer den, sa vi nickande till varandra, nu kommer våren! Även om det kommer något tillfälligt snöfall känns det i kroppen, hej då vintern, välkommen våren. Välkommen älskade vår…

 

ATT FÖLJA MED I ÅRSTIDERNAS FÖRÄNDRING + ATT NJUTA AV DET VARDAGLIGA

Dimman ligger tjock utanför fönstret, det är inte rått, inte kallt men heller inte varmt. Det bara är. Som att naturen väntar och förbereder sig inför något annat. Dimman sträcker sig så långt ögat kan nå, som ett vitt täcke som stillar naturen. Det enda som hörs är snön som knarrar under mina fötter, och även fast jag längtar sådär vansinnigt mycket efter våren och solen just nu, känns det underbart att leva så nära naturen. Att följa med i årstidernas förändring, att få vara med om varje steg mot våren, även i det kalla, gråa och våta. Att bara vara, inte alltid sträva framåt och bortåt. Att njuta av det vardagliga, det lilla i livet. För det är minst lika viktigt som att ha drivet att vilja utvecklas och komma framåt. 

Att promenera i absolut tystnad. Där inga andra människor är, dit inget bilbrus når. Där det är så tyst att när jag kular kastas ekot tillbaka till mig många gånger om, så pass att det känns som att ljudet cirkulerar runt runt runt utan att stanna. Så många gånger om att jag inte hinner med att räkna. Doris och Märta är inte superpeppade på idén att vara ute någon längre stund och håller sig helst framför brasan. Själv känner jag ett enormt behov av solljus, men istället för att fokusera på bristen av vårsol och andra vårtecken försöker jag göra det bästa av det som är just nu. Notera de små skiftningarna i naturen, vara med i varje steg, vara här och nu istället för att längta bort till något annat. Se det vackra i de små förändringarna, det här sista av vintern innan våren kommer. Jag dricker mängder med kaffe, pysslar i studion och lyssnar på ljudböcker.  

Just nu jobbar jag en hel del på en onlineworkshop inom matfoto & styling som kommer komma under våren. Så för alla som är intresserade av att lära sig mer om matfoto, det är på gång! Och det är ganska mysigt att vara inomhus och pyssla i det här vädret, för det är inget som lockar mig att gå ut. Inga vårtecken eller sol, inget magiskt härligt väder, ingen värme…och på något sätt ger det mig mer lugn att jobba inomhus. ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig”, heter det väl. 

Och lite såhär ser dagarna ut just nu, det är inte mer spännande än så här. Tända i brasan, lyssna på ljudböcker, dricka kaffe med mycket havremjölk, halka runt i raggsockor, äta mustiga varma soppor som värmer både kropp och själ samt jobba vidare i alla mina olika projekt. Och så försöker jag faktiskt skapa vinnarbidragen på ”önskeinlägg på bloggen” från tävlingen jag hade i julas. Det är den vanliga vardagslunken just nu. Det går inte fort, men det går framåt. 

DET ÄR HÄR JAG BOR + RENOVERINGSPLANER

_J4A3229

Onsdag, en vanlig vardag mitt i veckan. Att det kan kännas så skönt att bara vara hemma och göra alla såna där vanliga vardagssysslor. Först vill jag bara tacka alla som skrivit så fint i mitt senaste inlägg, mail, Instagramkommentarer och meddelanden samt alla varma hälsningar på Facebook. Från djupet av mitt hjärta, tack! Jag är hemma nu och kommer berätta mer om vad som hände, och hur det är med min hälsa, i ett senare inlägg. 

Idag vill jag istället visa er lite mer tydligt hur jag bor. Ofta tar jag bara bilder från vissa vinklar, de som är enklast att fota och kanske även de jag tycker är vackrast. Jag kan förstå att det är svårt att få sig en uppfattning när man aldrig varit här, och därför tänkte jag bjussa på lite nya vinklar, ”vad som är vad” och berätta vad som händer här hemma på vår ”lilla gård” och vad vi planerar i renoveringsväg här under året! 

_J4A3135

Det här är så som ni är van att se vårt lilla Paradis och här går jag ofta och fotar. Det är vägen som leder upp till vårt hus och också vår väg som vi ansvarar för och tar hand om. Det vill säga, om den rasar är det vi som måste fixa problemet. 

_J4A3103

När jag står på trappan nedanför vår ytterdörr är det här en del av min utsikt. Solen går upp här, på sommaren långt åt vänster i bilden men nu under vintern, nästan lite bakom taket på lillstugan. 

_J4A3191

Går man ut genom dörren och ner mot gärdesgården och stannar till precis utanför vår tomt ser man också vart vägen utanför oss fortsätter; bort bakom lillstugan och rakt upp i skogen. Skogen bakom oss är alldeles underbart, ingen skogsdunge precis, utan en ”riktig skog” fylld av blåbär och lingon, och när det är rätt förhållanden även svamp! 

_J4A3187

Och traskar man rakt ut i åkern, så som man ju kan göra när det inte växer något där, så ser man vårt hus från en helt annan vinkel. Lillstugan, vårt boningshus, snett bakom den stallet eller ladan (beroende på vad man vill kalla det, tidigare ägare hade hästar där varför vi kallar det stallet) och så vebon längst till höger i bild. 

Husets framsida är inget jag är speciellt förtjust i, men våra planer är att förändra det under 2017. Ursprungligen har det suttit dubbeldörrar vid entrén och utbyggnaden ovanför dörren var istället en balkong vilket vi så att säga ”ska bygga tillbaka”. Här ser man också att huset är utbyggt till vänster, något som gör att vi har plats för en liten ”gästalkov”, stort sovrum samt kontor/studio på övervåningen. Håller man för utbyggnaden på huset med pekfingret kan man nästan se hur huset sett ut en gång i tiden. 

_J4A3182

Många är de morgnar när jag gått på vägen som leder till och från vårt hus och sett solens strålar silas genom träden nedan, det är så vansinnigt vackert att jag bara måste fota varje gång. Exempelvis HÄR

_J4A3193_J4A3199

Och här är vårt stall, eller lada, ja jag vet inte vad vi ska kalla det. Den röda träbyggnaden är sen gammalt, medan den vita har byggts till senare. Där hade tidigare ägare som sagt hästar, men eftersom vi inte har varken tid, pengar eller möjligheter att ha hästar hemma (fast oj, hisnande tanke <3 , vad underbart det skulle vara!) håller vi på att iordningställa stallet att fungera som verkstad. I den gamla delen av stallet finns även bastu, som vi dock inte utnyttjar, och majoriteten av den gamla delen kommer på lång sikt byggas om till något slags skafferi och förvaring. Förvaring för sådant som vi odlar, inläggningar, sylt, bär och även svamp. 

_J4A3315

Ju längre bort på vår väg man vandrar, ju närmare våra grannar kommer man. Och grannarna, ja det vill säga ödehusen, är väldigt vackra där de står i all sin ensamhet. 

_J4A3309

Speciellt gillar jag det mindre av husen, det har en så vackert slitet fasad och gardinerna som fortfarande hänger där vittnar om ett annat liv, och en annan tid.  

_J4A3280 _J4A3213 _J4A3289

Bakom ödehusen finns det gamla lador och det är också där vi slänger våra sopor, fulare ”sopstation” kan man ju ha, om jag säger så. Att det är 1,4 km tur och retur bekymrar mig inte det minsta, det är en skön promenad som gör att vi kommer ut, även om det kan kännas lite träligt när det regnar i sidled. 

_J4A3229_J4A3293 _J4A3301

Och det är något med gamla falu-målade fasader och slitna dörrar som liksom berör mig på djupet… 

_J4A3233_J4A3232

Fortsätter man vidare så kommer man ut på den här lilla vägen och passerar förbi en av mina ”favoritruckel” som jag fotat både en och två gånger. Gissningsvis har det varit någon typ av förråd och förvaring och det står där det står, vindpinat och lutande men så vackert i all sin enkelhet.   

_J4A3243

Traskar man vidare så börjar man närma sig vår postlåda, ja den är nämligen 2,6 kilometer från huset (tur och retur). Postlådan är ungefär där vid det som ser ut som lada utan tak, vilket det också är, eftersom ladan rasat in. Att hämta posten innebär alltså en liten skön promenad, något som hundarna både älskar och hatar, lite beroende på väder. 

_J4A3242

Och här stod jag idag, för alla bilderna är från idag, och tittade ut över åkrarna. Det borta där det blänker, alldeles nedanför skogskanten, ligger vårt paradis. Åkermarken har för vansinnigt många år sen varit sjöbotten och det finns fortfarande små vattenhål och vass som vittnar om historien. 

_J4A3271

Något av det finaste att bo här, förutom tystnaden och naturen, är grannarna. Jag har bara mött och pratat med alldeles fantastiska, varma och öppna människor. Då och då kommer det någon och promenerar förbi vårt hus och är jag ute i trädgården eller promenerar själv stannar dom alltid och byter några ord.  Närmast oss, förutom ödehusen, bor Becke & Gittan (ja om ni läser nu kära grannar får ni ursäkta eventuella stavfel). Så hjälpsamma och varma att det är svårt att få det bättre, något som gör att det känns tryggt att bo på ute landet fast vi knappt känner en enda själ här ute. Behöver man startkablar, hjälp att slå gräset, en traktor, hjälp att få igång vattnet som frusit eller kanske en svets ja, då vet man vart man ska vända sig. <3 

_J4A3268

Något annat jag uppskattar enormt och som finns precis ”runt knuten” (förutom naturen) är miljön runt omkring. Det är gamla gråa trästockar, gamla spröjsade fönster och lutande ödehus om vartannat. 

_J4A3323

Runt vårt hus går en alldeles magiskt vacker gärdesgård och innanför den, en häck. Häckens vara eller icke vara har debatterats flitigt här hemma sedan vi flyttade in och ännu har vi inte landat i frågan. Det enda vi vet är att vi vill ha det ganska öppet, att se ut från tomten utan något som stör. Samtidigt bidrar häcken till en mjuk ram runt huset, en slags inbjudande lummighet som vi ännu inte kunnat skiljas från. HÄR är ett inlägg när vi klippte vi ner den första gången i somras, det blev en omgång till när den nästan fick stryka med men vi kunde inte bestämma oss så en bit av den, grovt nedklipp, står fortfarande kvar. 

_J4A3331

Och det här, det är lillstugan, som vi kallar den. Den har fått nytt tak, för att förhindra att det regnar in och förfaller helt, men den är ändå i stort behov av renovering både invändigt och utvändigt. Drömmen är att renovera upp den så att den på somrarna kan fungera som gäststuga, men det är tyvärr ett projekt avsevärt mycket längre fram i tiden. 

_J4A3350

Bakom oss har ni, någon gång i alla fall, sett den här vyn. Exempelvis i det HÄR inlägget. Marken bakom oss arrenderar vi, och det har flera ägare innan oss också gjort har vi fått veta.  Även om vi inte använder den till något just nu, är det skönt att ha den där. Ibland drömmer jag om att odla fullskaligt här bakom. Potatis och rotfrukter i mängder, bönor och grönsaker av alla dess slag. Men eftersom vi bara arrenderar och inte äger, får det nog skjutas på framtiden och börjas med i lite mindre skala på tomten. 

_J4A3357

Vandrar man in mot skogen bakom så hittar man det här. Höga tallar och stora lummiga granar. Skogen här bakom är precis så där som jag vill att en skog ska vara. Den är väl omskött och gallrad men är ändå inbjudande och lite…trollsk, i brist på andra ord. HÄR kan man se mer av min favoritplats i skogen och där jag spenderar en hel del tid när vädret är mildare.  

Och står man på ängen bakom oss och vänder sig om, får man också se husets baksida. 

_J4A3345

Nu i vår planerar vi att riva den inglasade terassen ni ser på bilden. Precis bredvid den fanns tidigare en pool som vi gjorde oss av med i höstas och i vår ryker alltså terassen. Både för att den håller på att braka ihop underifrån men också för att vi inte känner att den känns rätt för huset. Huset som är från 30-talet, med en grund som möjligen är äldre, är inte kompis med den här moderna terassen. Kanske att det någon gång i framtiden kan bli en liten punschveranda på baksidan, med vackra fönster och dubbeldörrar ut mot baksidan, drömman kan man ju alltid… 

_J4A3362

Som ni ser bor vi väldigt avskilt och det är precis det vi älskar. Vi har öppna landskap, jag kan andas och det är lugnt och stilla. Jag hör fåglarna kvittra och skogen susa. Någon gång då och då hör jag en bil långt borta på landsvägen eller ett plan som passerar någonstans långt, långt upp bland molnen. Men här är lugnt och rofyllt. Vår lilla paradis på jorden. 

Jag ser fram att spendera många år till här, se hur huset växer fram tillsammans med oss. Det finns en yttre renovering jag och kärleken planerar och smider som jag inte nämnt, som jag håller lite för mig själv. Vårt projekt, jag hoppas vi hinner med, det kliar i fingrarna att börja! Men vilka renoveringar som blir av och inte, ja det vet man aldrig, livet tar ibland (som bekant) oväntade svängar. Men nu vet ni i alla fall vad vi planerar och ni som hänger med på bloggen, ja ni kommer också få hänga med alla renoveringar här ute i vår lilla del av världen. 

ATT LÄNGTA EFTER LJUSET + EN SNEAK PEAK PÅ VÅR RENOVERING

_J4A3009

Åh ljuset! Det efterlängtade ljuset är äntligen tillbaka, eller ja, det är på gång i alla fall! Det doftar nästan lite som en begynnande vår, fast det vågar jag knappt tänka, än mindre säga högt. Men vet ni, jag erkänner det. Jag längtar efter våren! 

I helgen har vi hört fåglarna kvittra,  det där speciella ljudet som bara signalerar en sak… Vi har titta på varandra med ett ”hör du!!?” i blickarna mellan oss. Vi behöver inte alltid säga så mkt jag och kärleken, vi pratar i bland ordlöst md varandra. Men, vintern kommer nog tillbaka och daskar oss i ansiktet med sin kalla hand, det brukar vara så. Det är ungefär 1,5 månad kvar innan det är ”på riktigt” och vi kan börja prata tussilago och snödroppar och gröna små knoppar som letar sig fram i vårljuset. Men jag får längta och hoppas ändå, för det gör jag, det går inte att förneka. Kanske är det någon annan där ute som också börjat längta? 

_J4A3030 _J4A3012

Helgen har dessutom bjudit på alldeles särskilt härliga morgnar. Starkt rosa-orangea stråk har välkomnat oss på morgonpromenaden med hundarna. Och solen, ja den stiger över horisonten lite tidigare varje dag som går. Varje kväll tittar jag dessutom längtansfullt på mobilen för att ta reda på när solen ska gå upp, jag kan bara inte låta bli. Det ändras med några minuter varje dag och det gör mig alldeles pirrig och lycklig. 

_J4A3022 _J4A3019_2

Så här vackert har vi haft det hela helgen, vilket passat oss lite extra bra eftersom kärleken har fyllt år. Vi har inte haft fest eller ens kalas med bullar och kaffe. Istället har vi renoverat och ätit god mat, målat det sista på studion och rivit ner en vägg i det som under våren och sommaren så sakta ska göras om till vårt sovrum.  

_J4A3001

Och bara för att kärleken fyller år, tänker jag bjussa på några klassiska ”före-bilder”. Så här ser det alltså ut just precis nu.  Vi har rivit ner en vägg mellan två rum som tidigare varit barnrum. En med rosa tapet, en med en fototapet med palmer och strand. Och här, det är här vi ska börja renovera och inreda vårt sovrum. 

_J4A3035 _J4A3036

Det är en hel del som ska göras med det här rummet, men nu är i alla fall väggen borta. För nu när studion äntligen börjar bli klart så tar vi oss vidare i huset. Så snart studion är helt i ordning ska jag visa före-, under tiden-, och efterbilder..kanske till och med en renoveringsfilm, den som lever får se.  

Det här rummet ska få ett nytt fönster lite senare i år, de som är där nu är helt fel proportioner för huset och stämmer inte överens med resten. Vi letar gamla dubbeldörrar och panelen på väggar och tak ska förmodligen bytas ut till råspont. Ja, det låter kanske enkelt men det kommer ta sin lilla tid. Det är nog ganska svårt att uppfatta storleken på det här rummet, men det är ungefär 7 meter brett och 3,5 meter till nock. Det kommer med andra ord kräva en hel del kuddar, tyger och möbler för att inte eka och kännas kallt och tomt. 

Just nu är det verkligen inte vackert.  Två olika färger och tapeter i samma rum, golvlister på ena sidan men inget på andra, ingen dörr och på tok för kallt för att det ska vara behagligt. Kanske måste vi isolera innan vi börjar med den roliga delen av renoveringen. Ja vi får se..men nu har vi i alla fall börjat! 

_J4A3048

Och nu när ljuset börjar komma så känns allt lättare, gladare, enklare. Det är bara…roligare. Är ni med mig, känner ni också av det? Är det någon där ute som också längtar, om än bara lite, efter våren… 

SOLIGA VINTERDAGAR & ATT VARA UTAN VATTEN

_j4a2413

Livet på landet kan verkligen vara både underbart fantastiskt och lite kämpigt. Oftast är det helt makalöst underbart men ibland, ibland händer det sånt där man inte riktigt tänkt på och kanske heller inte kan förutse eller förhindra. I alla fall om det är första vintern i huset. I morse vaknade vi till en alldeles särskilt magisk dag men strålande solsken och snötäckta åkrar. Jag gick upp och längtade efter att njuta av dagen, gå ut på en promenad med kaffe i en termos, andas lantluft och prata med maken sista dagen innan jag åker iväg på min 10 dagars workation i Åre. Allt var alldeles underbart, om än kallt eftersom vi ännu inte hunnit tända i kaminen.

Men dessvärre var det bara underbart tills jag försökte spola vatten för att tvätta händerna. För det kom inget vatten. Det bubblade och frustade inte ens det minsta från kranen eller rören och vi förstod genast vad som hänt. Någon gång under natten har vattnet frusit i rören och jag som var både kissnödig, törstig och vansinnigt kaffesugen kände att jag blev aningens nedslagen..och nästan ännu mer kissnödig. 

_j4a2352_j4a2358

Men så kände jag att näe, det är ingen idé att sitta och böla över detta. Fram med värmepistol, kupévärmare, bort till grannen och låna prylar, öppna några golvplankor (rören går under golvet i köket) och värma vidare. Lyckas få fram lite kallt vatten i kranen, fylla på vatten hos hundarna (bäbisarna går först så klart), vattnet räckte till kaffe, dricka varmt kaffe och elda utav bara sjutton i kaminen…allt för att få igång så mycket värme som möjligt i vårt dragiga 30-talshus. 

Sen gick jag ut för att njuta av dagen, för banne mig om det bara blir sämre av att sitta och sucka hemmavid. Jag mötte bonden som plogade vägen (igår var det en halvmeter snö i drivor på grund av att det blåser så mycket över åkrarna), jag pulsade in bland ödehusen för att fota och njöt av solens strålar i ansiktet.  

_j4a2394 _j4a2399

Det är så vackert här, jag kan inte förstå att det inte bor någon i de här vackra gamla husen. Träfasader, vita knutar och spröjsade fönster. Och jag älskar verkligen när vintern ger guldkant åt de där gamla fönstren och målar vackra froststjärnor i allehanda mönster som en slags ”naturens dekoration”. 

Där bakom den här gamla ladan, eller förrådsbyggnaden, finns vårt lilla paradis. Ibland känns det som att solen alltid strålar här, vilket den så klart inte gör. Kanske är det att jag upplever allt så mycket starkare, att min hjärna bara vill minnas de vackra dagarna eller så är det att jag faktiskt tar mig ut och upplever de där soliga och dimmiga dagarna. Att jag inte bara sitter inne som jag gjorde i vår lägenhet utan äntligen har möjligheten att följa min kreativitet och mitt hjärta.  

_j4a2442_j4a2446_

Och när jag var ute och gick i solen började det snöa lite smått också, lite som att naturen ville skapa extra magi och lugna ner mitt något stressade inre. För det är något magiskt med just snöfall och solsken i kombination med varandra. Ljuset fångas i varje liten snöflinga och skapar underbara ljusfenomen i luften, som om universum strösslar jorden med den vackraste av glittrig konfetti. 

_j4a2450

Så jag knatade hemåt igen, pussade på hundarna och mannen samt drack mer av det lilla kaffe som fanns. Och kaffet, ja det har nog aldrig smakat godare…  

_j4a2466