23 In Hälsa & Inspiration

Att fylla 40 – en road trip i acceptans och misslyckande

För ungefär en vecka sedan fyllde jag 40 år, en slags milstolpe av sociala normer att döma. Födelsedagsfirandet var planerat, vi skulle bort och iväg på en ”episk road trip” som vi kallade den. Maten av inhandlad, resplanen var utskriven och planerad i detalj. Kamerabatterierna var laddade, minneskorten tömda och mängden kok-kaffe som knökades in i vår (dock ganska stora) husbil gick utanför förståndet. 

Och så bar det iväg! Följer man mig på Instagram Stories fick man vara med på hela vägen, det var bara det att jag hann komma ungefär 10 timmar bort innan problemen började. Utan att gå in i en lång utläggning om frånvaron av min hälsa, något som liksom går på repeat här borta i min del av universum, så kan man säga att det gick käpprätt åt helvete. Så pass åt helvete att jag blev rädd på riktigt. Första tillfället när jag insåg att jag var tillbaka i ”tragedin kring julafton” då jag trodde att jag eventuellt tagit för mycket insulin (för min Diabetes) av misstag fick jag så kraftig reaktion i kroppen att jag krampade i varenda muskel. När skakningarna avtog och vi fick någorlunda koll på situationen bestämde vi oss att den initiala road trip planen fick stiga åt sida och vi försökte istället ta oss till mer bebodda delar av världen. Ja där sjukvård och ambulanshelikopter kanske kan nå oss lite fortare, för att vara ärlig. 

Problemet var bara att det blev värre och värre och värre. Jag försökte hålla kämparglöden uppe. Som multisjuk är det banne mig inte mycket annat man kan göra. Jag fokuserade på de tillfällen jag mådde bra, och försökte djupandas mig ifrån dödsångesten när det var illa. Men tillslut gick det inte. När jag inte ens kunde gå 2 kilometer till ett vattenfall utan att riskera livet fick jag erkänna mig besegrad. 

Vi satte oss i bilen och körde hela natten för att parkera precis nedanför sjukhuset i den något mer bebodda staden vi befann oss i just då. Jag grät i flera timmar. För alla drömmar som bara raserades och försvann, för att allt jag behövde var skratt och glädje att komma bort från vårt mögliga svampinvaderade hus som vi helt ovetandes (och trots försäkran från besiktningsman att han ”inte såg några som helst hinder eller varningstecken för oss att köpa huset”) lyckas köpa. Jag grät av frustration och ilska över min situation och för att jag inte får vara den jag är och vill vara. För att min hälsa ständigt sätter käppar i hjulet, till allt från jobb, vänskaper, evenemang, äventyr och semesterresor. 

Men trots allt det har jag landat i någon slags känsla av lycka och glädje. En god vän sa till mig att ”jag förstår inte hur du ändå lyckas le dig igenom allt det här, att du ändå landar med båda fötterna på jorden, hur är det möjligt egentligen?”

Och för mig är det nog egentligen inget konstigt, för jag har inget annat val. Okej, såhär tänker jag:

Vad har jag för val egentligen? 

Val 1; att ge upp 

val 2; att INTE ge upp

 

För att INTE ge upp, betyder inte att man inte får sörja. Att inte ge upp betyder helt enkelt att jag inte stannar där, jag stannar inte kvar i känslan av misslyckande och hopplöshet.

 

Jag sörjde på vägen ner, en ganska stor del av vägen faktiskt, och så har jag sörjt hemma dagarna efter att jag kommit hem. Och jag kommer nog fortsätta att sörja då jag känner att jag behöver det. För att INTE ge upp, betyder inte att man inte får sörja. Att inte ge upp betyder helt enkelt att jag inte stannar där i känslan av misslyckande och hopplöshet. När känslorna kommer över mig låter jag dem skölja över mig fullständigt, jag går in i känslan och fullkomligt djupdyker i den sorg jag känner inför det jag dagligen måste kämpa med. När det inte känns som jag kan andas längre kommer jag upp till ytan. Andfådd, utmattad, fullkomligt slut. Men med ett lugn i själ och hjärta. Ett lugn som gör att jag kan släppa taget och se framåt, landa me båda fötterna på jorden och med ett öppet hjärta, redo att släppa in ljus, kärlek och värme. 

Det är hela hemligheten. Jag sörjer, men jag stannar inte där. Jag sörjer, och sen släpper jag taget. 

Och här är jag nu.

Filmen är redigerad, ja den där filmen jag först inte tänkte klippa ihop, för vad är det att klippa ihop egentligen? Där finns ingen röd tråd, inget slutmål, ingen berättelse, ja det tänkte jag först. Men den röda tråden är Sveriges fantastiska natur, att finna glädje och lycka i livet trots sjukdomar och sorger, samt att acceptera att misslyckande är en del av den mänskliga berättelsen.

För er som undrar har mina hälsoproblem, sen julafton, äntligen fått ett svar. Av allt att döma har jag drabbats av ett ovanligt ”fenomen” inom Diabetes som kallas ”Brittle Diabetes” (alla hälsotips från andra än professionella endokrinologer avböjes vänligt men bestämt), dvs. ”Skör Diabetes”. Och det känns skönt faktiskt. Skönt att få veta, för ovisshetens krampaktiga grepp runt mitt hjärta har inte varit nådigt. Att veta är inte att bli frisk, men det är en möjlighet att förhålla sig till det som händer, en möjlighet att acceptera det som sker eller skett. Och kanske också en möjlighet för behandling, om än inte för att bli bra eller frisk, så för att landa i något som är hanterbart. 

Så här kommer nu min film och en handfull av de bilder jag tagit på resan. Det var, av förklarliga anledningar, inte så vansinnigt många bilder men något mer filmat. Och så lämnar jag er för den här gången med ett av mina favoritcitat, som jag bär med mig i hjärtat oavsett vad som sker. 

”Start over; my darling. Be brave enough to find the life you want and the courageous enough to chase it. Then start over and love yourself the way you were always meant to”

-Madalyn Beck

Ett av målet med resan var att köra över Flatruet, på Flatruetvägen. Sveriges högst belägna allmänna väg. Här är kargt, det går fjällkor och renar lite överallt och tystnaden talar sitt tydliga språk. 

Men några av de finaste ögonblicken spenderades, och förevigades, på min födelsedag. Kvällen innan nakenbadade jag vid foten av berget precis i den lilla viken där vi stannat till. Det var skogen i ryggen och bergen och sjön framåt. Där fanns en alldeles perfekt liten eldstad där vi kokade kaffe så ofta vi bara hann med. 

Jag bytte om till min prassliga tyllkjol, för vilken dag passar bättre att bära tyllkjol när man fyller 40 och befinner sig mitt i skogen? Exakt! 

Och jag tar sällan den här typen av bilder fast jag väldigt gärna vill, vilket gör det till ett extra härligt minne. Magnus assisterade och knäppte några bilder hann med medans jag balanserade på glashala stenar ute i vattnet. 

Dalarna, Hälsingland och Jämtland bjuder på så mycket vackert att jag aldrig får nog. Böljande landskap, vackra fjäll, kargt och utan nåd, till varmt välkomnande och inbjudande. Där naturen liksom tar tag i en och skakar om, visar att det är den som bestämmer och att vi faktiskt bara är här på nåder. Att vår närvaro bör ackompanjeras av den största ödmjukhet och tacksamhet. 

Det regnade en hel del, men regn det innebär regnbågar.

Och mitt uppe i Norrland, utan täckning på mobilen, så bestämde vi oss för att det fick vara nog. Att det inte gick längre. Och genom regnet, som det mjukaste ”adjö, vi ses snart igen, det lovar jag dig” bjöd det regniga vädret plötsligt på den vackraste av solnedgångar. 

You Might Also Like

23 Comments

  • Reply
    Alexandra
    13 september, 2018 at 10:09

    Hej Maria,
    Ett stort grattis i efterskott kommer från Paris!
    Vilka underbara bilder och filmen är fantastisk, jag blev riktigt sentimental och fällde en liten tår! Jag firade min 40-års dag i New York, så långt ifrån din upplevelse som nästan finns! Däremot kommer min 50-års dag att firas på ett mer stillsamt sätt!
    Jag önskar dig en god hälsa och att du kommer att kunna göra allt du drömmer om utan att vara orolig om du är nära ett sjukhus eller inte!
    Ta hand om dig!

    • Reply
      Maria
      13 september, 2018 at 12:02

      Åh tack kära du, vad fint av dig! <3 Och tusen tusen tack, blir så glad av dina ord om min film! <3 Och vet du, även om jag älskar det lugna, lantlivet, naturen mest, så kan det faktiskt vara riktigt coolt att fira i New York också. Någon gång skulle jag vilja se "the big apple" jag med. Vem vet vad nästa 10 år bär med sig! Och tack snälla för lyckönskningarna, det hoppas jag med! Jag ska allt ta revansch på det hela, det bara måste jag! <3 Stor kram

  • Reply
    SonjaS
    13 september, 2018 at 10:25

    Först och främst, grattis till 40årsdagen!!
    Jag är ledsen att du fick inte uppleva en bra trip där, men du gjorde fina bilder ändå!! Tack!

    ’När känslorna kommer över mig låter jag dem skölja över mig fullständigt, jag går in i känslan och fullkomligt djupdyker i den sorg jag känner inför det jag dagligen måste kämpa med. När det inte känns som jag kan andas längre kommer jag upp till ytan. Andfådd, utmattad, fullkomligt slut. Men med ett lugn i själ och hjärta. Ett lugn som gör att jag kan släppa taget och se framåt, landa med båda fötterna på jorden och med ett öppet hjärta, redo att släppa in ljus, kärlek och värme.’
    det är väldigt inspirerande för mig vad du skriver eller hur du hanterar dina känslor, upplevelser och sorg och allt annat som hänger ihop med din livssituation och din sjukdom. Tack för detta med!
    Önskar dig all kraft du behöver för att klara alla motgångar i livet!!!

    • Reply
      Maria
      13 september, 2018 at 12:05

      Tusen tusen tack Sonja, det värmer! Och jag blir så glad att jag kan inspirera dig på något sätt, det betyder mkt för mig! <3 Stor kram

  • Reply
    Sandra Junhammar
    13 september, 2018 at 11:56

    💚💚💚

    • Reply
      Maria
      13 september, 2018 at 12:06

      <3 <3 <3 <3

  • Reply
    Sara i Åre
    13 september, 2018 at 13:04

    du är så fin Maria. och du ska veta att du har några vänner här som finns ett knapptryck bort. många många kramar!!

    • Reply
      Maria
      14 september, 2018 at 08:36

      Åh Sara, får en tår i ögat, goaste du! <3 Största kramen! <3

  • Reply
    Jos
    13 september, 2018 at 19:17

    Vackra bilder! Hoppas du mår bättre nu! <3

    • Reply
      Maria
      14 september, 2018 at 08:36

      Tusen tack snälla du! <3

  • Reply
    Jennifer Sandström
    14 september, 2018 at 11:52

    Åh, fina Maria. Filmen och låten som din kompis gjort på slutet – hur kunde man inte bli alldeles tårögd?
    Jag tyckte det var bra att du slutförde den i alla fall. Väldigt fint filmat, och bilderna här är magiska.

    Livet alltså, inte rättvist att det ska behöva vara så tufft. Men det gläder mig att du fortsätter kämpa och aldrig ger upp <3

    • Reply
      Maria
      18 september, 2018 at 11:53

      Tack vännen! Och ja, visst är den vacker, alldeles magisk låt! Mmmm..livet, nej det är…som det är ibland. Man får kämpa på ändå, ta det steg för steg dag för dag. Stor kram och tack för fina orden!

  • Reply
    Wilda
    15 september, 2018 at 15:49

    Åh, fina människa. Du vet att jag känner igen mig, även om det inte alls är på denna nivå som min sjukdom fungerar. Jag har ju inget att vara rädd för, egentligen. Så starkt du berättar om det, och så tydligt. För precis så här är det ju. Det finns inget val. Att ge upp är inte ett alternativ, för det kan inte vara det. Och alltså dessa bilder berör mig så djupt och bär en sårbar styrka som jag blir alldeles trygg av. Mina varmaste kramar till dig.

    • Reply
      Maria
      18 september, 2018 at 11:54

      Åhh underbara du! Tack tack tack för dina ord, de värmer själen något oerhört! Skickar stor varm kram till dig! <3

  • Reply
    STJÄRNÖGONBLICK 37 | vild murgröna och höstljus. | REAKTIONISTA
    16 september, 2018 at 06:01

    […]    Maria skriver tydligt om varför ”att ge upp” inte är ett alternativ vid kronisk sjukdom. Om en 40-årsresa som blev något mer. Dessutom med enastående fotografier som griper […]

  • Reply
    Gabriella
    16 september, 2018 at 21:53

    Åh vilken vacker video! Vilken miljö, vilka vidder. Underbart foto och så berörande text!
    Så tråkigt att höra att du inte är frisk. Men vilken kämparglöd du har! Jag är heller inte så kry och brukar också tänka ”ja, vad har jag för val? Att leva såklart, att dö är inget alternativ!”. Känner SÅ väl igen mig när du skriver ”att jag inte får vara den jag är och vill vara. För att min hälsa ständigt sätter käppar i hjulet, till allt från jobb, vänskaper, evenemang, äventyr och semesterresor”. Precis så, just precis så. Men jag kämpar, försöker i det lilla.
    Tack för all inspiration, bästa inlägget jag läst/sett på länge! Blev så sugen på en utflykt och vara i naturen mera.
    Och sist men inte minst: STORT grattis på födelsedag!
    Varm kram

    • Reply
      Maria
      18 september, 2018 at 11:28

      Åh tack Gabriella, blir så himla glad! <3 Och ja så är det, man kämpar på i det lilla, man gör det man kan, så gott man kan, varje dag. Viktigt att påminna sig själv de dagar man känner att man "misslyckats" med att kämpa också. Ibland orkar man inte, har man sjukdomar som gör att man aldrig riktigt kan vara "ledig" från sjukdomen så tär det på en. Varje dag kan inte vara perfekt utifrån det perspektivet heller. Blir så varm i hjärtat av dina ord, tusen tusen tack! <3 Stor kram!

  • Reply
    Mona Eriksson
    18 september, 2018 at 10:20

    Så himla fint ändå! Stort grattis i efterskott och massor av krya på dig! <3

    • Reply
      Maria
      18 september, 2018 at 11:26

      Tusen tack Mona, det värmer verkligen! <3

  • Reply
    Boel
    21 september, 2018 at 11:39

    Livet alltså… En väg kantad av upp- och nedgångar, sorger och lika många lyckliga ögonblick. Ditt sätt att se på och hantera saker är fantastiskt och förmågan att kunna släppa är så innerligt viktig. Det är något jag själv kämpar med och det går framåt. Stor kram bästa du! P.S Älsk på dina bilder!

    • Reply
      Maria
      30 september, 2018 at 11:29

      Ja, livet..det är verkligen kantat av upp- & nedgångar. Man får fokusera på det positiva, gråta och bearbeta när det behövs, men inte fastna där. Utan gå vidare, hitta lösningar och möjligheter och se förbi motgångar, uppvärsbackar och konstiga omvägar. Stor kram fina! <3

  • Reply
    COUNTRYLIFE and HOMEWIFE
    22 september, 2018 at 21:46

    Wow, vilket makalöst fint inlägg… magiska bilder och magisk film!! Ser så otroligt mysigt ut. Ledsen att höra/läsa att du har behövt må dåligt och önskar dig god bättring!

    /C

    http://fondofhome.blogg.se – en annorlunda lantlivsblogg

    • Reply
      Maria
      30 september, 2018 at 11:28

      Åh men tack fina snälla du! Det värmer otroligt och ja, det hoppas jag med, jag ser ljus på framtiden iaf!

    Leave a Reply