TÄNNFORSEN – SVERIGE STÖRSTA VATTENFALL

Förra veckan var jag ju som bekant på Winter Workation i Åre och en av förmiddagarna åkte jag och några andra tjejer på en fotoutflykt till Tännforsen, Sveriges största vattenfall. Jag måste säga att det verkligen är något magiskt stillsamt över vattenfall och forsar så här på vintern.

På våren, när all snö och is smälter,  är de ofta ursinnigt vrålande vackra. På sommaren en slags frodigt inbjudande känsla av liv och rörelse och så på vintern…isig magi, blåa toner och stillhet. Majestätiskt, och nästan..lite läskigt men samtidigt naturen rakt av utan krusiduller i all dess skönhet. 

Linnéa fick agera chaufför medan jag, Rania, Anna och Ulrica fotade och pratade om vartannat. Och just den här bilden är väldigt talande för vistelsen med Inos, Anna filmar och jag fotar Anna när hon filmar.

Himlen var jämnt vit på vägen till fallet, som ett dämpande vitt täcke tillsammans med snön. Sådär att det är svårt att fota men på riktigt, väldigt lugnande och mjukt inbäddande. Och jag måste bara säga att Jämtland är otroligt vackert, jag hoppas innerligt att det blir fler gånger till Jämtland över lag och Åre specifikt. Det vore alldeles särskilt magiskt att åka upp hit igen någon gång i sommar. Vandra dags- eller helgturer, åka zipline över trädtopparna och fota forsen och vattenfallet när naturen är som frodigast. 

Jag älskar den här bilden på Ulrica, skogen liksom ramar in henne så vackert. Höga snötäckta granar som liksom omfamnar henne, som gör att jag i alla fall känner mig så liten men ändå så säker och skyddad. Egentligen ser man inte så mycket av Ulrica, men för mig säger bilden ändå så mycket eftersom känslan från den förmiddagen fortfarande finns kvar i hjärtat.  Och det är som vanligt, det jag alltid känner, att det är sällskapet som gör det. Som ger livet mening. Och när det fantastiska sällskapet dessutom finns ute i naturen, där vi delar passioner och intressen, då är det om möjligt ännu bättre! 

Visst är forsen vacker, visst är det roligt att fota, men att vara närvarande tillsammans med likasinnade, ta det lugnt och inte stressa framåt, är det absolut bästa. Att strosa genom skogen, prata, dela erfarenheter och drömmar, skratt och upplevelser, det är det som boostar mig många veckor framöver. 

Linnea tog sig ut på en avsats via en trappa som endast kan beskrivas som en isbacke och vi andra, ja vi följde efter utan att tänka på hur sjutton vi skulle ta oss upp igen. Det var så pass halt och isigt att det inte gick att gå på trappan och vi använde istället trappan som en slags isig rutchkana.

Det riktiga problemet uppstod när vi skulle upp igen, för att glida uppåt går inte riktigt lika bra. Ett tag trodde jag inte att jag skulle kunna ta mig upp igen, att vi skulle tvingas ringa 112 och iscensätta någon slags räddningsaktion, men det gick bra. Några av oss gick utanför avspärrningarna för att de var mindre halt där, men jag som kände hur ”bloggare omkommer i Tännforsen” flashade förbi på näthinnan kände mig inte helt sugen på den idén. 

Tur nog så gick det bra och vi kom alla hem med livet i behåll, efter att jag gjort en praktvurpa, landat på rumpan och slagit ner Anna som en bowlingkägla vill säga. Tur att man är så vansinnigt smidig. 

Nästa gång åker jag definitivt hit på sommaren, för en nästa gång, det hoppas jag verkligen att det blir!