ATT MÖTA DÖDEN – ATT FÅ EN STROKE


”Mono No Aware”
 Körsbärsträd har stor betydelse i den Japanska kulturen och när körsbärsträden blommar i Japan firas det högtidligt varje år. För Japanerna symboliserar körsbärsblomman bland annat livets kortvariga skönhet eftersom de otroligt vackra blommorna har en så kort blomningstid. De har länge symboliserat dödlighet, förgänglighet och skörhet samt förknippats med begreppet ”Mono no aware” som betyder ungefär att alla ting är kortvariga och man ska vara rädd om allt så länge det varar. Skulle vi uppskatta livet om det varade för evigt, skulle vi älska våra nära och kära på samma sätt om de aldrig togs ifrån oss? Det vackra i livet ligger således i att det faktiskt inte varar för evigt. En vissnande blomma besitter därför större skönhet än en i full blom.  

Jag älskar körsbärsblommor.
De påminner mig om att inte ta livet för givet och göra det mesta av varje dag som jag får.
Gör det du också! 
Ta tag i alla dina nyårslöften, dina mål och dina drömmar medan du har tid och ork. Skjut inte på framtiden, det du kan göra idag. Fortsätta inte jobba vidare på ett jobb du hatar, umgås inte med människor som behandlar dig eller andra illa, ge dig själv all den uppmärksamhet och kärlek du är värd och gör det idag! Låt 2012 vara början på allt det du drömt om!

Att möta döden 2011-05-20 17:30

Klockan 17.30 den 20 maj 2011 förändrades mitt liv. Allt som jag tog för givet försvann och mitt universum var inte längre detsamma. Solen sken fortfarande på den blå himlen, luften kändes mjuk och varm och fåglarna kvittrade. Föga anade jag att jag skulle spendera de nästkommande dagarna på sjukhusets intensivvårdsavdelning uppkopplad till sladdar och hjärtmonitorer. Inte heller hade jag en endaste tanke på att hela sommaren skulle tas ifrån mig, att jag skulle tvingas ligga ner, vila och sova merparten av tiden för att min kropp, själ och min hjärna skulle återhämta sig. När alla andra spenderade sköna dagar utomhus, tog promenader och drack vin på uteserveringar spenderade jag min tid inomhus, där det var svalt, långt bort från sol, skratt och ansträngande aktiviteter med mig själv, den läkande sömnen och min man som enda sällskap.

Den 20 maj var en fredag och jag befann mig på mitt jobb, den enda på min avdelning som var kvar sent. Det var som vilken vanlig dag som helst. Det var vår, jag hade precis kommit hem från en resa med min kärlek där vi firat våran 5-års dag. Livet lekte och jag längtade så innerligt till helgen då jag skulle träffa min bästaste av vänner. Jag längtade efter hennes smittande skratt och glada leende, vi hade så otroligt mycket att prata om eftersom det var ett tag sedan vi sågs. Hon och hennes man var på väg ner till oss för ett besök med sina nyfödda guldklimpar till tvillingtjejer, mina guddöttrar. Jag kände mig pigg även om jag var lite sliten efter arbetsveckan som varit och precis när jag som bäst satt och funderade på om det ändå inte var dags att ta helg förlorade jag all kontroll över tid och rum. Känslan kan närmaste beskrivas som om någon slagit till mig i huvudet med ett basebollträ.  Livet snurrade, hjärtat klappade fortare, det flimrade för ögonen och jag grabbade krampaktigt fast i skrivbordskanten. Yrseln kom från ingenstans och jag satt där, helt hjälplös under de långa sekunderna då jag inte hade någon som helst kontakt med verkligheten. Hur många sekunder som förflöt vet jag inte, kanske var de 10, kanske var de 30 sekunder, kanske var det ännu längre tid som förflöt. När verkligheten kom tillbaka till mig och mitt hjärta återigen hade landat på sitt rätta ställe satt jag ett tag och stirrade på datorskärmen. Vad var det där? Vad var det som pågick? Jag kände mig lätt illamående och trött men föga anade jag vad som skulle hända härnäst. Att det var dags att slita sig från jobbet var det ingen tvekan om så jag packade ihop mina tillhörigheter, stängde av datorn och drog mig mot tunnelbanan.

På väg ut stötte jag på en kollega från en annan avdelning och vi slog följe. Hon pratade och skrattade och jag gjorde mitt bästa för att hänga med. Jag kände mig yr och konstigt och hade en obehagskänsla som jag inte riktigt kände igen. Människor pratade och skrattade högt på tunnelbanan men trots detta kände jag mig på något konstigt sätt distanserad och förvirrad. Jag märkte att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på vad min kollega sa men bortförklarade det hela med att jag nog bara var trött efter arbetsdagen. Jag steg av på min hållplats och tog mig upp i det köpcenter där jag skulle möta upp min sambo för att handla lite mat inför helgens besök. Han var inte där ännu så jag bestämde mig för att promenera omkring lite i Åhléns, lukta på parfymer och undersöka om det kanske fanns några nya kokböcker jag ännu inte anförskaffat till mitt bibliotek. Jag hade knappt hunnit dit förens hela min värld fick slagsida. Det var som om jag befann mig på en psykedelisk finlandsbåt med svår sjögång. Hela min värld lutade åt vänster, jag hade svårt att stå och tvingades ner på knä mitt bland folk.

Ingen la märke till mig där jag stod på knä mot väggen och människorna passerade förbi mig i vad jag uppfattade som en rasande fart. De blev till suddiga figurer och min värld var i det ögonblicket alldeles tyst. I den positionen stod jag tills den kraftigaste yrseln avtog, skakandes, illamående. Jag reste mig upp med tårar i ögonen och darriga ben samtidigt som jag krampaktigt höll fast i min enda livlina, min mobiltelefon. Min sambo svarade snabbt att jag nog gjorde bäst att åka hem och jag instämde svagt. Jag hade svårt att gå rakt och i ärlighetens namn kan jag inte förklara hur jag tog mig till bussen. Jag snubblade på mina fötter och jag hade en mycket besynnerlig känsla av att någon eller något liksom drog mig åt vänster. Som om den skulle sitta ett jättelikt gummiband kring min midja som konstant drog i mig, som fick mig att gå i konstiga bågar. Varför lutade hela min värld åt vänster? Att det kunde vara något allvarligt slog mig inte och jag ringde varken 112 eller tog en taxi till akuten.

Väl hemma satte jag mig för att vila i soffan, jag mådde sämre och sämre och kände hur jag kallsvettades och mådde illa. Vårluften var frisk och fläktade skönt och jag satte mig i skuggan på balkongen för att vila. På det sättet blev jag sittande hela kvällen. Magnus fick städa, tvätta och fixa. Inte en enda gång förstod vi att något allvarligt hänt. Jag kunde prata, jag kunde sitta upp och jag andades. Dessutom, min bästaste av bästa vänner var ju på väg till Stockholm. Inte ville väl jag åka till närakuten och sitta där och glo hela helgen, för alla vet ju hur länge man får sitta där. Nej, några sådana turer hade jag varken lust eller ork med, speciellt inte den här helgen. Vad det än var så kunde det väl vänta tills måndagen och ett vanligt besök hos husläkaren.

På lördagsmorgonen mådde jag fortfarande som en påse skit och bestämde mig ändå för att ringa sjukvårdsupplysningen. Trots deras påtryckningar att åka till akuten stannade jag hemma. Varför? Ja, det vet jag inte. ”Men kan jag inte bara åka till närakuten”, sa jag bedjande till sjuksköterskan på andra sidan luren. ”No can do, icke, det går inte, lyssna nu på mig” tramsade hon på. ”Vem orkar sitta på akuten nu det kommer ju ta for ever”, muttrade jag, ”varför kan jag inte åka till närakuten igen”? ”De tar inte emot sådana fall, du bör verkligen åka till akuten”, sa sjuksköterskan bestämt. ”Mmmm…….jajaja..aaa..tack för hjälpen då”, mumlade jag och la på telefonluren. Jag åkte aldrig till akuten. Istället stannade jag hemma och väntade på mitt efterlängtade besök. Jag uppträdde så normalt jag kunde och det faktum att jag snubblade fram verkade inte vara något jag personligen lade någon större vikt vid. Men jag lovade mig själv, att mådde jag så här på söndagen…då skulle jag ta en tripp förbi akuten.

Söndagen kom men jag mådde inte bättre, snarare tvärt om. Jag var på dåligt humör och kände mig risig. Mannen skulle iväg på en snabb golfrunda och jag satt kvar hemma och glodde stumt framför mig. Timmarna gick och min fysiska status blev sämre och sämre. När sambon kom hem hade jag bestämt mig. Sjuk eller inte, det här gick inte. Jag hade säkert bara sådana där kristaller i örat som gör vem som helst snurrig men att gå till jobbet i det skick jag var, det var det inte tal om. 

Och någonstans där inne gnagde den där oron. Jag kände långt där inne i mitt hjärta att det var något fel, jag ville vara inte veta vad…. 

När jag kom in på akuten gick det rätt fort. Jag blev inlagd, de kollade kristaller i örat och mumlade många långa meningar över olika journaler och provsvar. De stack mig i armarna, de stack igen och igen tills det inte gick att sticka mer för att mina blodkärl var så söndertrasade. De la in mig på en avdelning för övervakning och det diskuterades vilt om jag kanske ändå inte skulle genomgå en magnetröntgen. De misstänkte än det enda än det andra. ”Men hon är ju så ung….inte skulle väl hon kunna”. ”Mmm, men vi tar nog en magnetröntgen ändå, bara för säkerhets skull..det kommer inte vara något”, sa hon..en av de där vitklädda med kallt stetoskop och ännu kallare händer.

Min sambo kom, han gick och jag rullades in på undersökningen. Jag kom ut och rullades tillbaka in i mitt kalla rum, med ljusgula väggar och slitna lakan. Det var tyst i korridoren och det enda som hördes var pipet från larmet som gick då och då. Kvinnan jag delade rum med beskrev utförligt för mig hur hon förmodligen snart skulle dö. Hon hade cancer och det hade hennes man också. Det gjorde ont i maggropen och den där obehagskänslan kröp som en svart dimma närmare och närmare mitt hjärta. Jag skulle ringa mannen ”om det var något”. Men de där samtalen de ringer man ju aldrig, för det är ju aldrig ”något”.

Kanske skulle jag anat oråd när överläkaren kom in genom dörren men jag skänkte inte den detaljen en tanke just då. Hon frågade hur det var och jag började gråta. Jag grät för att jag var så rädd att de inte skulle hitta något förklarade jag för henne medan jag hulkade. För tänk om jag måste må sådär resten av livet, att inte kunna gå rakt, att snubbla fram, att få yrselattacker som paralyserar. Jag har ett jobb att gå till för guds skull! Ja, iaf när jag mår bättre. Men hur ska jag kunna må bättre om ni inte hittar något. Men jag skulle kanske inte oroat mig för att de inte skulle hittat något.

”Du har fått en hjärninfarkt”, sa hon med ledsna ögon och allvar i blicken. En infarkt..i hjärnan? Ursäkta? ”Vi kommer lägga in dig intensivvårdsavdelningen”. Efter det minns jag inte så mycket. Hon pratade, det vet jag för hennes läppar rörde sig. Jag ringde det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle ringa och jag svalde tabletter som jag fick tilldelade mig.  Jag åt inget, jag sa inget och jag drack inget.  Just då och där, ja då tystnade allt och mitt universum slutade att snurra.

Det var för 8 månader sedan.

Maria

Jag är en frilansande matfotograf, receptkreatör och stylist som älskar lantlivet, stjärnklara nätter, kaffe, doften av sommarregn och den tidiga morgondimman. Jag är en dagdrömmare av rang och en hopplös romantiker som älskar att gå barfota, att plocka svamp, blommande ängar, knarriga trägolv, motljus, hållbarhet, grön mat och minimalism. Jag njuter av att upptäcka världen och jag tror att allt i livet, både gott och ont, sker av en anledning.

YOU MIGHT ALSO LIKE

64 Comments

  1. Svara

    Xandra

    18 januari, 2012

    jag blir fullkomligt tagen av din text och far så illa av det du har skrivit. ingen borde få vara med om något sådant, och jag tycker så otroligt synd om dig. låter så barnsligt när man skriver "tycker synd om" men det är verkligen det jag gör. en hjärtinfarkt är ju absolut ingenting att leka med , och jag hoppas att du inte fått några men och att det inte händer dig igen. all styrka åt dig , min vän!

  2. Svara

    Malin www.mwphotos.se

    18 januari, 2012

    svar: Låter fantastiskt! Ska spara ner recepetet! 😉
    Åh, tack vad glad jag blir! 😀

  3. Svara

    Helena

    18 januari, 2012

    Vilken gripande text! Man ska verkligen fånga dagen och ta vara det liv man har <3

  4. Svara

    Jasmine

    18 januari, 2012

    Vilken gripande berättelse, verkligen. Jag är berörd. Du skriver mycket bra.
    Kram

  5. Svara

    Linda

    18 januari, 2012

    Ja vilken gripande text! Hur är det nu?

  6. Svara

    Sara

    18 januari, 2012

    Herregud! Jag blev helt tagen! Det är en konst att kunna skriva så där! Hoppas du mår bättre nu..?

  7. Svara

    catarima

    18 januari, 2012

    Men vad gripande det var att läsa vad som hänt dig, man får sig en tankeställare att livet kan förändras snabbt och att vi skall leva i nuet och vara snälla mot varandra. Hoppas du mår bättre nu du har en jättefin blogg / catarina

  8. Svara

    Maria

    18 januari, 2012

    Wow…man har det väldigt bra själv när allt kommer omkring. Fin text!!

  9. Svara

    Malin E

    18 januari, 2012

    finaste fina…
    mina tårar rinner som en vårflod när jag läser din text, din historia… har inte ord… jag hoppas av hela mitt hjärta att du mår bra idag och att det som hände inte har gett dig några bestående men och att risken för ett återfall är lika lite som för någon som aldrig har haft det.
    tack för din styra att dela med dig av din upplevelse…
    Fina fina du…
    KRAM

  10. Svara

    yosofine

    18 januari, 2012

    Oj men kära du! Jag kan knappt fatta vad jag just läst, jag hoppas att du mår bra nu och är återställd? Massor av kramar!

  11. Svara

    Johanna L

    18 januari, 2012

    Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Det är sådant här som får en att tänka till om livet, även som läsare. Kram

  12. Svara

    Sandra

    18 januari, 2012

    Älskar verkligen din ”Välkommentext´´ Och jag må säga att du inspirerar andra helt klart!! Fortsätt så

  13. Svara

    Jess

    18 januari, 2012

    Herregud vilken gripande text! Det där är inget som någon borde uppleva, det kommer så plötsligt och oväntat. Min moster fick en hjärnhinneinflammation för några år sedan och det var också en chock för oss alla.

    Var rädd och dig och dina nära. Kram!

  14. Svara

    Louise vita Drömmar - My lovely Days

    18 januari, 2012

    Ohhhh hade dom!!! Vad är priset??

  15. Svara

    Mrs Lollipop

    18 januari, 2012

    ojojoj! känner att jag bara vill krama om dig! man ska verkligen försöka fånga dagen, lite bättre!
    ha en underbar dag och tack för att du berättar och ger oss alla andra ngt att tänka på. nu ska jag gå och pussa på mina underbart vackra, söta, mysiga, galet hysteriska avkommor..=) mera löööv till alla!

  16. Svara

    Louise vita Drömmar - My lovely Days

    18 januari, 2012

    Vet du vad tjejen, insåg ganska snabbt att jag skulle nog ha läst texten innan jag skrev…förlåt..finaste du! Usch så hemskt, det bara rinner tårar här!
    Kan inte ens föreställa mej hur konstigt och hur rädd du måste ha vart. Har vart med om att det har börjat snurra rejält, men det har gått över ganska snabbt. Ofta beror det på stress och man struntat i att äta på en hel dag och sedan tar en monstertur på stan. Läskigt..men det du beskriver..fy då! 🙁

    vad var orsaken, fick du veta det?

    ha en fin kväll och tack för att du påminner mej om just det jag tycker är viktigast, göra det som man drömmer om oavsett vad det ger för konsekvenser.

  17. Svara

    Miranda

    18 januari, 2012

    Uh! Är sitter jag med tårar i ögonen och en klump i halsen. Hoppas du mår bra nu?

  18. Svara

    Linda

    18 januari, 2012

    Fy, vad otäckt! Hoppas du mår bra nu iallafall!

  19. Svara

    Att vara någons fru

    18 januari, 2012

    Men herregud.

    Kärlek till dig.

  20. Svara

    Jeanette

    18 januari, 2012

    Ååh så rörd jag blir av att läsa din gripande berättelse, styrkekramar till dej!!

  21. Svara

    Kicki

    18 januari, 2012

    Ja visst får man en helt ny syn på livet, jag drabbades själv av en propp i hjärnan dagen före nyårsafton fördrygt två år sedan,vägen tillbaka har varit kantad av depression & djupaste tacksamhet…
    Många kramar

  22. Svara

    Kicki

    18 januari, 2012

    Ja visst får man en helt ny syn på livet, jag drabbades själv av en propp i hjärnan dagen före nyårsafton fördrygt två år sedan,vägen tillbaka har varit kantad av depression & djupaste tacksamhet…
    Många kramar

  23. Svara

    Kicki

    18 januari, 2012

    Ja visst får man en helt ny syn på livet, jag drabbades själv av en propp i hjärnan dagen före nyårsafton fördrygt två år sedan,vägen tillbaka har varit kantad av depression & djupaste tacksamhet…
    Många kramar

  24. Svara

    Tessan - KREATiV text I foto I design

    18 januari, 2012

    Gripande berättelse. Det är så dumt det där, att man aldrig tror att något kan hända en själv. Förrän det händer, och då tar det gärna en evighet innan man riktigt fattar det där, att det är något allvarligt. Hoppas du tar hand om dig!

  25. Svara

    Tessan - KREATiV text I foto I design

    18 januari, 2012

    Gripande berättelse. Det är så dumt det där, att man aldrig tror att något kan hända en själv. Förrän det händer, och då tar det gärna en evighet innan man riktigt fattar det där, att det är något allvarligt. Hoppas du tar hand om dig!

  26. Svara

    Mary

    18 januari, 2012

    Xandra; Sötaste du, känn ingen sorg för mig för jag mår bra idag och känner ingen sorg över det som hänt längre. Fast jag fick en HJÄRNinfarkt (inte hjärtinfarkt :P). Förstår att många tänker "stackars dig" men det "behövs faktiskt inte". Förstå mig rätt, förstår att det är första reaktionen. Jag delar med mig för att jag vill ge er alla en uppskattning för livet som faktiskt få friska människor har idag. OCh det är så sorgligt..varför ska vi behöva bli sjuka för att uppskatta livet? Jag mår bra idag, är i princip frisk och helt fungerande, arbetar på som vanligt men har en ny uppskattning för livet som jag aldrig hade kunnat få annars. Många tror dessutom att man måste vara gammal, sjuk, storrökare, fet och allmänt dålig kondis för att drabbas. Dessvärre är det inte så. Tack för din värme och omtanke..det betyder mycket! Kram

    Helena; Jag tar det som en komplimang..jag ville beröra, skaka om i eran trygga värld och få så många som möjligt att känna uppskattning för det liv vi har. Vakna inte upp på morgonen och tänk "agghhh jag orkar inte gå till jobbet" utan istället "tack för att jag får lyxen att vakna idag och har ett jobb att gå till..vad härligt". För det är det faktiskt..härligt alltså! Tack för din värme och omtanke! <3 Kram

    Jasmine; Tack för komplimangen! Syftet var att beröra och att nå ut till alla som varje morgon suckar över att gå upp. Har man verkligen ngt att sucka över. Njut varje dag du får av just ditt liv, det är ganska underbart att bara leva!!

    Linda; Tack!! Blir glad av att du blir berörd. Det är bra nu. Jag gick på sjukgymnastik för hjärnan och eftersom min Stroke inte hade något som helst att göra med varken grav övervikt, dåliga blodfetter, högt blodtryck eller något sådant så finns det heller ingen risk för mig att drabbas i framtiden. Livet leker, jag fångar dagen och ser till att hela tiden sträva efter att leva mitt drömliv! 🙂 <3 Kram

    Sara; Tack för kompliangen! Ja, jag mår mkt bättre nu…jag blir glad över att jag kunde beröra dig så. Det var mitt syfte med min berättelse.Jag är frisk och har en ny uppskattning för livet..som få (eller ingen) av mina friska vänner har idag. Så egentligen är det inte synd om mig. Det är jag som är den lyckliga..för hur många av oss vaknar varje dag och är överlyckliga över att få möjligheten att vakna upp. Ingen jag känner iaf 😉 Kram

    Catarina; Glad att jag kunde beröra dig och jag är glad att du får en tankeställare. Hoppas du känner dig inspirerad att leva det bästa livet för dig och att du känner dig kanske lite mer lycklig över att få vanka varje morgon. Jag mår mkt bättre nu och är helt frisk! Jag hade tur i oturen kan man säga..men det tog några månader att komma tillbaka till det normala. Glad att du gillar bloggen, hoppas jag ser dig igen! Kram

    Maria; Ja, visst har man!! Härligt att du fick dig en tankeställare..det var hela syftet. Tack för kompliangen, hoppas jag ser dig igen här inne 🙂 Kram

  27. Svara

    Mary

    18 januari, 2012

    Malin E; Sötaste söta! Vad glad jag är att jag kan beröra dig så. Det var mitt syfte.. Jag ville beröra, skaka om i den trygga vardag många av oss lever i och ge kanske en iaf något högre uppskattning för att man har lyxen att leva i sin vardag, smutstvätt och vardagsbekymmer till trots. Jag mår bra idag faktiskt, helt frisk! Jag hade tur i oturen. Eftersom min Stoke som det så fint heter, inte berodde på några dåliga levnadsvanor utan en medfödd missbildning löper jag faktiskt ingen ökad risk att drabbas igen..faktiskt mindre eftersom min hjärna är så grundligt genomsökt på alla sätt som går med dagens "teknik". Kram på dig sötaste du! <3

    Yosofine; Jag mår bra och är återställd. Ville bara skaka om, ge ny inspiration att förändra livet innan det är för sent. Jag är lycklig. Jag är frisk och återställd och har en ny uppskattning för livet..det är på inget sätt synd om mig. Vem är lycklig att vakna upp varje morgon ochv ara vid liv? De flesta, om inte alla, tar det för givet. Kram finis

    Johanna L; Varsågod fina du! Vad bra att du tänkte till..det var miss syfte och min högsta önskan!! Ta vara på det liv du har, känn uppsakattning och ta vara på dina drömmar och ambitioner. Ingenting är omöjligt!! Kram

    Sandra; Tack söta du! Vad härligtatt höra 🙂 Det är jag i ett nödskal 😛 Härligt att jag kan inspirera och beröra..det var mitt syfte med texten. Ta vara på ditt liv och dina drömmar! Kram

    Jess; Ja, livet kan kastas helt upp och ned väldigt fort..så mycket står klart. Det finns de som blir väldigt sjuka efteråt och aldrig kan återhämta sig. Dock har jag haft mer tur än så..tur i oturen kan man säga. Jag har en ny uppsakttning för livet och den vill jag faktiskt inte vara utan! Förstår att det måste varit en chock..ibland är det nog svårare för anhöriga än den som blir sjuk..det är svårt att veta hur man ska hantera det och regaera. Hoppas din moster mår bättre idag. All kärlek till dig och din fanmilj!

    Mrs Lollipop; Tack, din virtuella kram nådde faktiskt ända hit!! Mys 😛 Ja, det ska man. Ta vara på ditt liv, dina drömmar och vänta inte för länge med att berätta för nära och kära hur du känner. Glad att jag kunde beröra dig..det var det jag önskade! Hihi, låter härligt med pussar på avkommorna fniss😛 Kram

    Louise Vita Drömmar; Det är ingen fara sötis! Mitt syfte var att beröra, skaka om och inspirera att ta tag i drömmar och mål. Ta vara på livet, det kan vara slut imorgon. Så om jag kunde beröra dig så är jag överlycklig!! Det sjuka är att jag liksom förträngde den där oroskänslan jag hade inom mig..inte kunde det vara något allvarligt..eller? Du vet, sådär som man är. Men jag har haft tur. Är helt återsätlld och mår bra, jobbar på, bakar, pysslar och har nästan mer energi nu än innan. Har en ny uppskattning för livet som jag är överlycklig för!! Ja, jag fick reda på orsaken. När man utvecklas som foster i mammas mage är det många av oss som får små blodkärl som inte riktigt är utvecjlade som de ska..lite msisbildade kan man säga. Många av oss har det, men i en tumme, en lilltå eller kanske i en axel. Där gör de ingen skada. Min hade tyvärr bestämt sig för att lillhjärnan, det är ett bra ställe. De där blodkärlekn beter sig inte som normala blodkär och har en tendens att "lödas igen" av sig själva vilket mitt gjorde. Då kunde blodet inte strönmma tillbaka från hjärnan och jag fick 3 små infarkter på 2 x 2 cm stort område där min hjärnvävnad dog. Jag hade svår yrsel från början med med sjulgymnastik och mkt sömn har min hjärna läkt ihop helt och hittat nya vägar kring skadan..jag är därför inte längre yr (vilket jag var första månaderna efter skadan). Ha en fin kväll du med, ta vara på din härliga kreativitet Louise…jag ser fram emot att få ta del av den framöver!! Kram <3 (ang klänningen. Den var i strl M, färg Dirt, andra sorteringen som sagt. Priset var 3500 och så 60% nedsatt på det då…vilket resulterar i slutpris på 1400) 🙂 De ahde en kvar på lagret. Det är inte ngn bytesrätt på den dock)

    Miranda; Glad att jag kunde beröra dig, det var mitt syfte! Men tyck inte synd om mig..det gör inte jag. jag är lycklig och har en nyfunnen uppsakttning för livet..det hade jag aldrig fått annars. Jag mår bra, helt återställd. Men jag hade jäkla tur i oturen eftersom min stroke (infarkt) inte berodde på dåliga levnadsvanor, övervikt eller höga blodfetter utan påett missbildat blodkärl som stängde sig så att det blev ungefär som en propp i min hjärna. Men nu lever jag det bästa livet jag kan och strävar varje dag efter att nå mina drömmar!

    Linda; Jag mår bra nu, men det var lite läskigt där ett tag! Tack för omtanken! Kram

    Att vara någons fru; Ja, det var en pärs. Men för att stjäla ditt uttryck "I shit you not"..mitt liv är bättre efter än före! En nyfunnen uppskattning till att vakna varje morgon kan göra underverk för kreativiteten, energin och den allmänna kärleken till livet.. Tack för omtanken, den värmer verkligen!! Kram

    Jeanette; Tack..då blir jag glad. MItt syfte var att beröra. Lev ut dina drömmar, du har bara det här livet! Tack för omtanken, det betyder mkt!! Kram

    Kicki; Ja, det får man onekligen! Ojoj, hoppas du mår bättre nu.. Ja, de där känslorna är nära varandra efter en upplevelse som detta..det är helt klart! All omtanke och värme till dig, jag hoppas verkligen att du har mindre ångest och bara tacksamheten kvar.Massa kramar!!

    Tessan; Tack! Vad glad jag blir att jag kan beröra dig. Ja vi människor glömmer bort att vi inte är odödliga och bara kör på i samma takt! Jag mår bra tack…en ny uppskattning för livet har jag och inget känns längre omöjligt! Kram till dig

  28. Svara

    Jennie

    19 januari, 2012

    Hej!

    HIttade din blogg av en slump och fångades av dina fina bilder och din "om mig" text. Efter att ha börjat djupläsa lite är jag fast! klickat på favoriter

    Du är fantastisk på att skriva och ja vad det verkar baka, pyssla och fotografera också 😉

    TIll sistens vill jag bara skriva att jag hoppas du är och förblir fri från vidare infarkter och annat läskigt!

    Kram

  29. Svara

    Flickan som gick barfota

    19 januari, 2012

    åh så fint!

  30. Svara

    LARA JOHANSSON - photos&texts

    19 januari, 2012

    Du skriver riktigt fint och berörande. Man förstår vad du menar precis, även om man själv inte har varit med om det.
    Det är riktigt sorgligt att du skulle behöva vara med om något sådant, men det är ju tyvärr alltid någon som ska få vara med om det jobbigaste.

    Jag hoppas verkligen att du mår bra idag,
    kramar!

  31. Svara

    LARA JOHANSSON - photos&texts

    19 januari, 2012

    Du skriver riktigt fint och berörande. Man förstår vad du menar precis, även om man själv inte har varit med om det.
    Det är riktigt sorgligt att du skulle behöva vara med om något sådant, men det är ju tyvärr alltid någon som ska få vara med om det jobbigaste.

    Jag hoppas verkligen att du mår bra idag,
    kramar!

  32. Svara

    cindy

    19 januari, 2012

    Mysig blogg! 🙂
    Ha en fin torsdag!

    Kika gärna in i min blogg för mode tips & inspiration. 🙂

    / http://cindyvuong.blogg.se

  33. Svara

    Malin

    19 januari, 2012

    Men oj! Människa då! Vilken otrolig berättelse. Vad är en hjärn infarkt? Jag har aldrig hört om det förrut?
    (ps. detta är mitt första besök till din blogg. Och jag lovar att komma in igen. Du är oerhört inspirarande) Kram Malin

  34. Svara

    Caroline

    19 januari, 2012

    Oj. Vilken berättelse. Hoppas du har det bra och njuter av varje dag. Det är synd att det ibland är sjukdom eller någon annan sorglig upplevelse som ska få en att uppskatta livet och det man har. Har alltid tyckt om livet, men började verkligen leva när jag fick en kronisk sjukdom.Ljus och kärlek åt alla. 🙂

  35. Svara

    Helene

    19 januari, 2012

    Kramar till dig.

    Känner igen den där overklighetskänslan, att inte fatta fastän men egentligen borde ha förstått och de där samtalen man aldrig trodde man skulle ringa eller trodde man skulle få. I mitt fall var det jag som fick samtalet och det började med "Sitter du ner?"

    & det enda man kan hoppas är att det blir bättre, att man lär sig något av det hela och att man uppskattar livet mer. Men det är oerhört lätt att glömma, att hamna i samma ekorrhjul eller i alla fall nya.

    Har aldrig hört talas om hjärninfark men det lät väldigt läskigt och obehagligt och jag hoppas att du inte drabbas av det igen.

    Ha en skön torsdag!

  36. Svara

    Annster

    19 januari, 2012

    Vilken berättelse!

    Vacker bild, btw 🙂

  37. Svara

    Maria [Fotoblogg]

    19 januari, 2012

    Underbar bild.

  38. Svara

    Clara

    19 januari, 2012

    Fruktansvärt bra skrivet. Låter väldigt obehagligt, speciellt då det är något man aldrig ens kunde föreställa sig…

  39. Svara

    Fröken Tö

    19 januari, 2012

    Tittade för att jag såg att du var på startsidan, men detta hade jag inte väntat mig att få läsa- blev helt tagen av dina ord och jag hoppas verkligen att du i dagsläget är okej! Ha en fin kväll! 🙂

  40. Svara

    Caroline

    19 januari, 2012

    Så otroligt fint och gripande. Om man nu kan nämna fin i ett sådant sammanhang.

    Glad att jag hittade din glada, positiva och härliga blogg!

    Kram Caroline

  41. Svara

    Sofie

    19 januari, 2012

    Du är otroligt duktig på att skriva ner dina känslor och tankar om omgivningen, fantastiskt bra och i det tillståndet som du var i… att du ens kommer ihåg all omgivning och allt, du är makalös. Och jag känner med dig, blev helt tagen av berättelsen!

    Min bästa vän hamnade i en liknande situation… hon hade precis fyllt arton och i de två kommande veckorna efter det klagade hon en hel del på att hon hade ont i nacken och i huvudet men det var inget hon var orolig över, hon trodde hon hade sovit dåligt och för att det var pga hennes dåliga rygg. Så vi andra oroade oss inte heller…
    men sen så kom det som ett slagskott i magen…

    nästan exakt två veckor efter hennes födelsedag får jag ett samtal från hennes mamma där hon berättar att min bästa vän har fått en massa krampanfall under hela dagen och inte kommit ihåg någonting, vad det var för datum, personnummer, vart hon var eller något. Senare under kvällen fick de söva ner henne för att hon fick för många krampanfall.. sen efter två dygn väckte de henne och hon var så dålig… jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!

    Hon låg på sjukhus i två långa veckor utan att någon visste vad hon hade råkat ut för, de snackade om både tumörer, epilepsi, cystor och cancer. Jag var livrädd. Sen efter två veckors lång väntetid fick vi svaret; minst fem blodproppar hade satt sig i hjärnan på henne och hade de satt sig i vener (tror jag det var) så hade hon dött. Hon var så nära att dö och jag tror jag fick en väckarklocka själv där. Efter det har vi gjort det vi velat och kunnat (hon går på massvis med mediciner och ska göra det till i mitten av maj om allt går bra) och vi alla kompisar runt omkring tar nu till vara på livet mer än vad jag tror vi gjorde innan. Alla blev så skärrade och lesna av det som hänt. Så jag förstår att du haft en jobbig period och hur läskigt det är när något sådant händer så plötsligt när man är så ung och känner sig frisk. Men det är bara att ha inställningen att ta vara på livet, det kan ju faktiskt ta slut imorgon. (precis som du skrev i en kommentar här uppe).

    Min kompis kämpar på mot propparna! Och jag hoppas att du mår helt perfekt nu! 🙂
    Kram Sofie

  42. Svara

    Anna

    20 januari, 2012

    Nu knöt sej min mage rejält och gåshuden sprider sej. Vilken gripande text, kändes som att läsa en bok.
    Jag kan delvis förstå vad du menar med att det är hemskt att man ska bli sjuk eller att någon ska bli sjuk för att inse hur värdefullt livet är. Jag förlorade min pappa i cancer när jag va 15 år. Och det har ju fått en att se på saker och ting lite annorlunda än vad man kanske inte gjort annars.

    Hur som, va roligt och härligt att höra att du mår bra!
    TACK för att du delar med dej av detta. Vi behöver såna här väcarklockor då och då.
    Styrkekramar till dej!

  43. Svara

    Emma

    20 januari, 2012

    Är det inte lite lustigt ändå, att jag som jobbat med dig i så många månader, och som hört dig berätta om det här så många gånger, ändå får tårar i ögonen när jag läser detta…? Ta hand om dig, fina du.

  44. Svara

    Annika

    21 januari, 2012

    Oj vilken gripande o bra text.
    Håller med Anna känns som att läsa en bok.
    Allt gott önskas dig:) Fin blogg du har.

  45. Svara

    Johanna

    21 januari, 2012

    Tårarna rinner! Det är bättre att åka till akuten en gång för mycket än en gång för lite. Det blev jag själv varse om ungefär samtidigt som dig. Min son var två veckor och jag hade såklart inte hunnit lära känna honom men tyckte att han var lite väl lugn. På kvällen när jag ammade honom tyckte jag att han var lite varm. Nämnde det för min sambo (som är nästintill hypokondriker) och vi tempade sonen i örat. 38. Sambon tjatade om akuten osv. Jag som tycker att han vill åka in för minsta lilla säger att 'lite feber är inget farligt'. Tillslut ringer han sjukvårdsupplysningen. De ber oss att åka in till barnakuten på en gång. Så det gjorde vi. När vi kommer in har vår lilla bebis över 39 graders feber och de tar en sänka på honom. Den låg på 20. (under 5 är man frisk) Vi fick läggas in, hela lilla nya familjen. Dagen efter var sänkan uppe på 50. Lilla sonen hade åkt på lunginflammation, bara två veckor gammal. Vi låg inne i fem dagar och firade midsommar på akuten. Jag grät varje dag för att jag mådde så dåligt över att jag försökt vifta bort hans feber. Hoppas att du mår bättre nu, det gör iaf min lilla Sigge! Hädanefter är vi inte så tuffa utan låter kolla upp om något är galet, ellerhur! 🙂

  46. Svara

    Tess

    22 januari, 2012

    Men snälla du.. gud jag är helt tagen och tårarna rinner. STOR KRAM

  47. Svara

    Johannas Ordsamling

    23 januari, 2012

    Nu har jag läst både det här inlägget, och inlägget som är skrivet högre upp. Kanske bra att läsa båda i samma veva, för annars hade jag kanske tänkt, som du säger "vad synd det är om henne". Jag är inte väldigt positiv över att du drabbats av en hjärninfarkt, för det önskar man ingen. MEN, som du säger – att överleva något sådant, får en nog att tänka efter och uppskatta vardagen mera än man annars gör. Så jag nöjer mig med att säga, att det var fantastiska ord, starkt att dela med dig av ditt liv på ett såhär djupt plan. Tack!

  48. Svara

    Mary

    23 januari, 2012

    Jennie; Men vad kul att du hittade mig "bara sådär" 😉 Att jag får äran att hamna bland dina favoriter bugar och bockar jag för! Tack för de fina komplimangerna 🙂 Jag mår jättebra idag, tack för din omtanke och värme, det betyder mkt! Kram

    Flickan som gick barfota; Tack…ja, även det sorgsna och hemska kan vara fint! <3

    LARA JOHANSSON; Tack! Vad skönt att jag når fram till dig med mina ord! Du får läsa mitt svar 😉 "Hur en Stroke kan ge guldkant på livet". 🙂 Det gör jag, tack snälla söta du! Kram

    Cindy; Tack! 😉 Detsamma, hoppas du hade en härlig helg!

    Malin; En hjärninfarkt är en Stroke…och Stroke är ett samlingsnamn för bland annat hjärnblödning och hjärninfarkt. Det är när en propp täpper till ett blodkärl och blodet som befinner sig i det blodkärlek (och därmed i hjärnan) inte kan cirkulerea som det ska. Då blir det tryck i blodkärlekt och det bildas infarkter..man kan nästan kalla det frakturer, i hjärnan. Hjärnvävnaden i området dör och hjärnan får en skada. Sitter skadan i ex språkcentrat kan man tappa språket, eller minnescentrat så tappar man minnet etc. Eller att man får sämre funktion av tal/minnet eller vad det är. Min infarkt/infarkter satt i lillhjärnan som styr balans och koordination, därför jag blev så yr och inte kunde gå rakt! Tack för dina fina ord, jag hoppas verkligen jag ser dig här igen! 🙂 Kram

    Caroline; Ja njuter def av varje dag! Håller med om att det är tragiskt att man måste bli sjuk för att man ska börja leva..men så är det tyvärr. På så sätt kan man se sig som lyckligt lottad även om det kan vara jobbigt på andra sätt. Min stroke har gett mig guldkant på vardagen, har skrivit om det idag faktiskt 🙂 Kram och hoppas du mår bra trots din kroniska sjukdom.

    Helene; Tack för kramarna 😀 En hjärninfarkt är en Stroke, det kanske är lite mer "känt" namn. Men Stroke är ett samlingsnamn för bla hjärninfarkt och hjärnblödning. Overklig är ordet…ibland tror jag det ter sig så overkligt och så långsökt att man inte ens kommer på tanken att det kan vara ngt anant än en förkylning, lite influensa, kanske nått benbrott eller ngt, det är nog därför det tar ett tag innan det sjunker in i medvetandet. Hoppas innerligt att den som mått dåligt i din närhet idag mår så bra som det går! Idag har jag faktiskt lagt ut en liten test om vad min Stroke gav mig 🙂 All kärlek till dig och din familj! <3 Kram

    Annster; Tack för dina ord! 🙂

    Maria; Tack söta du!

    Clara; Tack, det gör mig glad att höra. Ja, det var lite sådär..kan man säga utan att överdriva men idag är det bra, även det värsta kan generera mycket bra i livet!

    Fröken Tö; Vad kul att du hittade hit, hoppas du kommer fler gånger! Betyder mkt att jag nådde fram till dig, ta vara på ditt liv..du har bara ett! Kram

    Caroline; Tack! Ja, det kan man göra..lovar 😉 Allt var inte jämmer och elände, det gav mig också fina gåvor det som hände. Skrivit mer om det i dagens inlägg 🙂 Även tragiska saker kan ge guldkant på livet faktiskt! Glad att du hittade hit, hoppas jag ser dig igeN! Kram Mary

  49. Svara

    Mary

    23 januari, 2012

    Sofie; Tack för komplimangen, det värmer verkligen! Trots att jag inte minns allt utkristalliserade sig vissa skeden väldigt klart..andra är helt suddiga. Exvis hur jag tog mig till bussen och många delar av lördagen när vi hade besök..de minns jag inte alls. Tråkigt att höra om din vän det låter verkligen hemskt! Tänker på henne (hälsa henne gärna från mig!) hoppas det ger även henne lite guldkant på livet som det gav mig när jag väl läkt klart!! All kärlek till henne och jag hoppas så att hon slipper sin medicinering snart. Glad att höra att det ändå påverkat era liv på ett positivt sätt, ta vara på livet, vänta inte på att möta döden! Varma Kramar Mary

    Anna; Vad skönt att jag nådde fram till dig, det var mitt syfte! Tack för komplimangen, det gör mig väldigt glad!! 🙂 Jag beklagar att du förlorat din pappa, det ska inget barn behöva gå igenom, styrka och kärlek till dig!Ja, tyvärr kan man kanske säga, så behöver vi väckarklockor för att ta vara på livet…man får se till att man inte möter för många sådana klockor i livet bara! Kram Mary

    Emma; Ja…det är lite lustigt faktiskt. Men ibland når ord fram bättre när man ser dem i skrift…man lever sig in mer precis som i en bok. Tack sötis, vi syns på jobbet!!

    Annika; Tack, vad glad jag blir…komplimangen värmer verkligen! Detsamma önskar jag dig, hoppas jag ser dig här igen!

    Johanna; Ja det är det verkligen!! Givetvis är det oftast "inget allvarligt" men samtidigt ska man vara uppmärksam på vissa förändringar i beteende hos människor även små barn, det kan vara varningsklockor. Förstår att det måste vara extremt traumatiskt för dig att gå igenom, men klandra inte dig själv sötaste du! Hur skulle du ha kunnat veta? Du är en mamma och en mamma älskar sitt barn över allt annat och gör ju alltid sitt bästa för att skydda sitt barn och ge honom/henne det bästa i livet. Hoppas tårarna sinat och att du hämtat dig från chocken <3 Kärlek till dig och din fina Sigge!

    Tess; Inte glad för att du gråter men glad för att jag nått fram. Jag mår bra idag, så det är inte synd om mig. Snarare tvärt om! Ibland behöver man en väckarklocka för att uppskatta livet till fullo:)
    Kram till dig finis!

    Johannas Ordsamling; Du vet att nästan alla cancerpatienter säger att de är lyckligare efter cancern än de var innan. Det är nog samma lika här. Ibland behöver man bli påminnd om att livet inte existerar för alltid för att uppskatta livet till fullo! 🙂 Tack söta du, jag är glad att jag kunde ge dig inspiration och kanske nytt ljus på livet!

  50. Svara

    Alexandra (KAKHUSET)

    24 januari, 2012

    Oj! Tack för att du delar med dig. Jag har precis lärt mig om olika typer av stroke på uni och det var mycket intressant att läsa om dina upplevelser. Hoppas att du känner dig mycket bättre nu 🙂 Kramar

  51. Svara

    Paulina

    25 januari, 2012

    huu, skrämmande läsning. Men så väl skrivet. Att ta tillvara på dagen. Det behöver jag bli så mycket bättre på. Du får bli min nya inspirationskälla.
    Kram fina du!

  52. Svara

    Mary

    26 januari, 2012

    Alexandra; Bara glad att du fick ut något av det! Ja, jag mår mkt bättre nu, what doesn't kill you make you stronger… 😉 Kram

    Paulina; Vad härligt, det vill jag gärna vara! Ja, ta vara på dagen…kom ihåg att just den här dagen aldrig kommer åter! Kram söta du

  53. Svara

    Yvonne

    20 februari, 2012

    Hej Mary,
    Äntligen hittar jag någon som varit med om samma sak som jag (och inte är 65+). Min hjärninfarkt kom väldigt smygande och ingen trodde att det var nåt större fel på mig. På vårdcentralen skickade de mig till optikern 2 ggr!! Och på akuten 1a ggn blev jag hemskickad. 2:à ggn jag tog mig till akuten var 3maj 2011. Då blev jag äntligen kvar. Jag fick min propp pga ett medfött oupptäckt fel på hjärtat.
    Jag har inte förändrat mycket i mitt liv rent praktiskt sen jag blev sjuk MEN jag uppskattar allt SÅ mycket mer. Min man och min lilla son (5år) är det viktigaste av allt för mig. Jag försöker strunta i oviktiga människor och händelser runt omkring mig för att istället njuta av alla goda vänner och fina upplevelser.
    All lycka till dig! Kram

  54. Svara

    Mary

    20 februari, 2012

    Yvonne; Ja nej, vi är inte så många även om det ändå är fler än vad man tror! Hoppas du mår så bra som du kan idag(?) och att din hjärna läkt ordentligt. Tror inte att man måste ändra så mkt, det handlar om synen och attityden kring livet och det som sker kring en. En uppskattning att få leva helt enkelt!!

    Mig undersökte de för att titta om jag kanske hade sådan där medfött fel i hjärtat men det var ju ett medfött missbildad blodkärl i mitt fall. Kul att du ändå hittade hit och tveka inte att mejla mig om du skulle vilja prata mer. Massa kramar till dig /Mary

  55. Svara

    Elin

    1 maj, 2012

    Otroligt bra skrivet. Man blir så berörd.
    Man ska verkligen ta vara på livet.

  56. Svara

    Ellinor - elles baksidor

    15 augusti, 2012

    Det är sånt här som verkligen får en att stanna upp och reflektera över sitt liv. Jag vet precis vad du menar med att folk bara går förbi en..! Du är jätte stark som orkar berättade det här för oss. Hoppas du har återhämtat dig bra och inte fick några men.

    Jag har/är själv med om liknade sak.. Det började för 1 ½ år sedan, från att ha varit kärnfrisk till att må dåligt varje dag som yrsel, huvudvärk och illamående konstant i 6 månader. Till att jag en dag bara föll ihop och började krampa. Åkte till akuten och dom anklagade mig för att ha knarkat (!) Jag fick ligga kvar över natten och morgonen därpå kom dom in med provsvaren och sa att jag "tydligen inte hade knarkat1" och skickade hem mig med motiveringen "en gång är ingen gång". Efter det eskalerade mina anfall, så i vintras hade jag upp mot 6-8 st per dag. Jag åkte skyttetrafik med ambulans. Beroende på läkare fick jag höra olika saker; att jag mådde dåligt psykiskt (utan att ens ta reda på det), att jag gjorde det för att få uppmärksamhet eller "du är för ung och glad för att vara sjuk (jag var då 21) och skickade hem mig gång på gång. Sen en dag när jag låg på akuten kom det fram en läkare till mig och sa "Vet du om att du har fel på ditt hjärta?" Jag skickades upp på hjärtintensiven och fick stanna där en vecka. Vid det här laget ramlade jag ihop såfort jag ställde mig upp. Men det var inte pga hjärtat sa dom. Det fick jag på köpet. Jag fick sedan höra av en läkare att jag inte skulle söka sjukvård hedanefter då dom inte kunde hjälpa mig. Så dålig och dum som jag var accepterade jag det. Sen en dag i april nu i år fick jag ett anfall utomhus i +4 grader när jag och syster skulle byta däck. Jag blev som förlamad (mina anfall ser ut så nuförtiden) och kunde inte röra mig. Jag blev så dålig att jag blev likstel, så illa att mina lungor inte kunde vidga sig av egen kraft. Så jag låg där på marken, hörde min syster i bakgrunden och kunde inte andas. Det blir svart. Jag minns att vi får ögonkontakt och hon ger mig konstgjord andning. Men hon blåste för löst, mina muskler stod emot. Jag accepterade att jag skulle dö. Men det gjorde inte hon, så hon blåste ännu hårdare och längre. Det hjälpte, jag fick luft! Jag skulle inte dö den här gången. Efter det har jag och min syster kommit varandra mycket närmare, även min familj och vänner. Dom tar mig inte för givet längre, och absolut inte jag dom eller mig själv för den delen heller. Jag vet ju aldrig när jag kommer att bli tillfälligt förlamad igen.. Lycka för mig är något helt annat än det var för 2 år sen.

    Förlåt för att det blev så långt.

    • Svara

      Mary

      19 augusti, 2012

      Men jisses!!! Jag läste det här inlägget högt för min sambo och vi blev båda väldigt rörda, mina ögon tårades tom. Vet du..du ska aldrig aldrig aldrig acceptera att läkarna säger sådär till dig. Jag har själv blivit dåligt bemött, dålig attityd mm och rent av felbehandlad av läkare flera ggr. Accceptera inte att det inte är ngt fel på dig bara föra tt se inte hittar vad det är för fel! Okej?? Jag var magsjuk hade svåra magproblem i 5-6..nästan 7 år kanske det tom var. De testade allt, påstod de. "Det är inget fel på dig" sa de till mig. "Jo sa jag, det är det, bara för att ni inte hittar något betyuder inte det att jag är frisk, för jag mår skit. " Och vet du..efter många års bråkade, sjukhusbesök, provtagniungar, gastroskopier, och allt vad det var..så fick jag rätt. Mkt var slumpen och lite var att jag stred emot dem så hårt. Så låt dem inte vinna, kämpa, be om hjälp av dina nära och kära och be dem kämpa åt dig!! Har du några frågor eller vill "prata av dig" maila mig på madeby.info@gmaillcom. Varma kramar på dig fina nu..ta hand om dig!

  57. Svara

    Kristina

    19 augusti, 2012

    <3 Jag blir helt tagen av det du skriver, ögonen tåras och jag får en sådan sorg i kroppen. Att man så ung, kan få en stroke känns så overkligt.
    Och jag hade ingen aning om att du råkat ut för detta!
    Samtidigt blir jag förbannad på dem runt dig på gatan som inte stannade upp och frågade hur det var med dig.
    <3
    Jag är glad över att det gick bra!! Massa kramar

    • Svara

      Mary

      19 augusti, 2012

      Ja, det är lite galet. Jag har själv alltid kopplat samman stroke (som ju är samlingsnamn) till äldre personer..och döden framför allt. Men var inte arg på dem, det var ingen som förstod och jag känner på inget sätt ilska, sorg eller besvikelse gentemot dem som passerade mig. Själv gjorde jag ju allt att dölja att jag mådde dåligt. Men tack för din medkänsla, det värmer och gör mig glad..att de finns de där ute som bryr sig om mig fast ni (du) inte ens känner mig! Tack fina du!! Varma Kramar

  58. Svara

    Tine

    28 september, 2012

    Hej fina du.
    Min kära mor rekomenderade denna sida och trodde att jag skulle gilla den och det gör jag!! I love it! Tror du vet vem min mor är.. Har också haft en stroke 20061204. Trodde inte mitt liv skulle bli som det är idag, men jag förstår dig till fullo. Vissa männsikor får denna gåvan, man kan se det på många olika sätt det här med att få en stroke.. Varma Kramar från Catrine

  59. Svara

    Lovisa 13 år

    18 februari, 2013

    Börjar nästan gråta…! Gripande text…

    Man ska verkligen ta vara på varje sekund man har! Och göra det bästa av livet.. ❤

    • Svara

      Mary

      18 mars, 2013

      Tack Lovisa, det var precis min mening, att beröra. Ja, det ska man, tyvärr vet man aldrig vad som händer, man ska ta vara på nuet, på sin familj, sina syskon föräldrar och nära och kära. Inte bry sig om sådant som inte är viktigt, som vad man väger eller vad andra tycker. Det är inte viktigt ändå.. Men ur det hemskaste kommer också vishet och kärlek till livet, det är inte alla förunnat att känna det. Många tar livet för givet och fokuserar för mkt på det negativa och känner inte den kärlek till livet som de borde. Hoppas du har en fantstisk vecka framför dig! 🙂 Kram Mary

  60. Svara

    Malin

    21 mars, 2013

    Blir så tagen av din historia och sitter med en klump i magen. Så obehagligt och så stark du är!
    All lycka till dig!
    Malin

    • Svara

      Mary

      22 mars, 2013

      Tack Malin! 🙂 Detsamma önskar jag dig, ta vara på dig själv och allt det vackra & fina i ditt liv! Trevlig helg! Kram

LEAVE A COMMENT