“To live is the rarest thing in the world. Most people exist, and that is all." - Oscar Wilde

ATT BÖRJA OM PÅ NYTT – ATT SLÄPPA TAGET OM DET MAN ÄLSKAR MEST

Att bara vara här och nu, att acceptera förändring, att inte försöka styra livet eller lämna det som skaver samt att våga säga nej är inte alltid enkelt. Ibland är man så fokuserad, så fäst vid planer och målbilder att allt som går emot en bara är hinder som ska övervinnas. Att då ha modet, is nog i magen, att stanna upp och omvärdera allt är inte det enklaste. Det här året har sannerligen prövat mig på alla sätt som går och tvingat mig att ta livsavgörande beslut. 

Vet ni att jag i våras, några dagar efter att jag skrev det här inlägget, fick hem ett brev. ”En hjärtspecialist har tittat på ditt EKG och rekommenderar att vi utreder dig för hjärtsvikt”. För första gången kände jag, trots att jag sedan tidigare har drabbats av en Stroke, Diabetes (typ 1), Pisksnärtskada och diverse andra sjukdomar i bagaget, att livet började kännas lite övermäktigt. 

”Man får så mycket som man klarar av här i livet”

Jag ville bara lappa till personen rakt i nyllet…

”Äsch, håll käften för f*n!”

”You’re exactly where you need to be” 

”Nej det är jag för fasiken inte alls!”, har jag haft lust att gorma. För ingen kan vara precis där de ”ska vara” med allt dessa sjukdomar. Det kan inte finnas en enda möjlighet att det är meningen att en person ska få Stroke, Diabetes, Pisksnärtsskada, Hypotyreos, Gastropares, Migrän, nedsatt känsel och en hel jäklarns massa annat för att ”I’m exactly where I need to be”. ”VAD är det meningen att jag ska lära mig av detta”, har snurrat på repeat i min skalle under nästan hela 2017. 

Just då kände jag att jag inte orkade mer. Jag ville inte ens vara stark. Jag ville vara svag och gråta och gömma mig under täcket tills någon kom och väckte mig. ”Det var bara en dröm Maria”… Alla käcka citat och hurtiga fraser gav en bitter eftersmak, kändes falska och tomma. Samtidigt fanns det ändå något inom mig, en slags magkänsla som sa till mig att ”du är på rätt väg”. Du är på väg mot något annat. Kalla det magkänsla, kalla det idioti, kalla det galenskap om du vill…

I början av året valde jag ordet ”Hälsa” som mitt  ”one little word” och ja vad ska jag säga? Kanske; ”det du önskar skall du få”. Jag visste nog inte vad jag frågade efter för >>infoga valfritt kraftord<< vad jag fått äta upp detta! Och det här är själva anledningen till varför det varit lite lugnare här på bloggen. Jag lovade mig själv att fokusera på hälsa, och det har jag också gjort. Tvingad av livet må hända, men jag har i alla fall hållit fast vid mitt löfte. 

Men det är inte enkelt det där, att bara vara, att tacka nej till uppdrag och att lägga skuldkänslor åt sidan när jag inte orkat jobba eller höra av mig till vänner som vanligt. 

Det har tagit sin tid, och ännu är jag inte i mål, men allt eftersom träden färgats gul-orange-röda och höstlöven lagt sig som ett täcke har jag också landat i att jag inte har något val än att omfamna förändringen som är på väg. Istället för att streta emot, för det har jag gjort hela våren och sommaren, har jag accepterat att jag måste släppa taget.

Jag kan nämligen inte längre jobba med mat. JAG. KAN. INTE. LÄNGRE. JOBBA. MED. MAT. 

Det jag byggt upp hela mitt liv kring, det jag älskar att göra, försämrar min hälsa så pass att jag faktiskt förkortar mitt liv. Det låter kanske som en överdrift, men dessvärre är det sanning utan minsta utsvävning. Att ständigt provsmaka och äta mat gör mig sjuk, jättesjuk. Min diabetes klarar inte av det i den mängd som krävs för att på heltid jobba som receptkreatör. Ja det kanske är svårt att greppa för er som inte vet något om diabetes och jag vill inte bli långrandig. Men sanningen är att varje gång jag jobbar med större receptuppdrag där jag själv ska skapa recept från grunden sätter det mitt blodsocker i svajning på ett sätt som inte går att förstå om man inte har diabetes. Det förhöjda blodsockret gör i sin tur att jag riskerar att bli blind, att mina njurar slutar fungera, att jag måste amputera tår och ben och dör en för tidig död i hjärt- och kärlsjukdomar orsakade av en dåligt kontrollerad diabetes. Jag har faktiskt redan fått laserbehandling i mina ögon just för att inte förlora synen ovh inget är värt det. Inget. 

Jag ville först inte berätta, jag tänkte hålla det för mig själv, för det går inte att förklara i sin helhet. Det skulle krävas sida upp och sida ner och resultera i ett blogginlägg för långt för att orka läsas. Inte ens min mest hängivna bloggläsare  skulle orka.  Och dessutom är jag en person som gillar kontroll och att berätta för omvärlden via ett blogginlägg gör att det finns risk för så mycket missförstånd från andra som läser. Som tror sig veta eller som kanske vill misstolka och ifrågasätta. Från de som tror sig veta något om diabetes och om min hälsa. Som ska ge några ”välmenta råd” men som bara adderar på känslorna av otillräcklighet som jag redan känner. Som kanske säger att det väl ”ändå måste gå att fixa,” att ordna med, att det är mig det är fel på och att jag överdriver.  Och tro mig,  jag har snurrat runt där själv i flera månader, egentligen i flera år. Gått från att jobba med sötsaker, vidare till matlagning och slutligen landat i den hälsosamma maten. Men ändå så går det inte. Och F*N att det inte går…för vad gör jag nu? 

Jag kommer fortfarande ta på mig något uppdrag ”här och där” som inte kräver samma typ av intensiva provsmakning som krävs av någon som skapar recept som sin huvudsakliga sysselsättning. För ja, då går det faktiskt. Och jag älskar ju mat och allt som har med matlagning att göra, men jag kan inte längre spendera timma efter timma i köket och utveckla nya recept för andra för då förkortar jag mitt liv. 

Vad ska jag göra resten av tiden då? Ja, jag vet faktiskt inte just nu…

Jag har vandrat omkring mycket och fullkomligt marinerat mig i tankar om framtiden, vad det här innebär för mig. Jag har pratat med vänner, åh så fantastiska vänner, som stöttar, stöter och blöter tills öronen förmodligen blöder. Somliga har varit ner utsatta än andra, min vän Sofia som är en av de smartaste och snällaste personerna jag känner har verkligen fått sin beskärda del. Finaste vännen Annika har peppat som om det var det sista hon skulle göra i livet och stackars kärleken har fått lyssna på timmar av utläggningar om tankar, rädslor och sorger.  För det har varit ett sorgearbete också, något jag inte insett för ens alldeles precis nyss. 

De senaste månaderna har jag fått så mycket råd och pepp av nära och kära. Dom har givit mig möjligheten att vända ut och in på alla små detaljer och de har verkligen ställt upp när jag behövt dem. Dom har låtit mig hållas, fast somliga av dem redan sett svaret. Låtit mig hållas, tills jag insett det själv, tills jag varit modig nog att våga säga orden högt. Och så har jag så klart fått ovärderlig input av kollegor i branschen, som vännerna Sara och Rania som också jobbar med bloggen som utgångspunkt. Input som fått mig att se bortom det jag befinner mig i just nu. 

Och när jag inte fotat mat utanför de uppdrag jag valt att ta på mig, har jag bara vandrat omkring skogen och i grannskapet. Planlöst utan mål. Fotograferat för själva fotograferandets skull. För lusten, för skapandet, för kärleken till att dokumentera och för kärleken till naturen. Och det har sjunkit in… Det har sjunkit in hur mycket jag älskar att fotografera och hur jag vill utveckla fotograferandet. Hur det i den kärleken kanske finns en framtid för mig. 

Dessutom har jag tvingat mig själv att stanna upp och fokusera på det vackra runt omkring mig. Morgondaggen i gräset, färggranna löv på träd och mark, solens strålar mot min bara nacke en sen hösteftermiddag när luften är sådär krispig och klar men solen fortfarande varm och somrig. Sådär som bara hösten kan bjussa på (första bilden). Jag har fotograferat, bara för fotograferandets skull. För att hitta tillbaka till glädje, för att bearbeta och släppa sorgen som funnits i mitt hjärta. Och det har behövts, för jag har bitvis känt mig så oerhört ledsen och förvirrad. 

Och det är därför jag väljer att berätta, för att jag måste berätta för att äntligen ta steget fullt ut. För att jag känner att där annars finns en risk att jag så sakta glider tillbaka och fortsätter i samma hjulspår, eftersom jag är rädd. För jag är rädd, jag tänker inte sticka under stolen med min rädsla. Jag är bara en helt vanlig person. En person som gråter nästan varje dag till söta eller ledsamma djurfilmer, som älskar kaffe, som önskar att hon kände någon annan i grannskapet där hon bor med samma kärlek för fotograferande och natur, som vill vara en bra förebild för andra att våga ta steget och följa sina drömmar,  men som ändå själv är livrädd att släppa taget om något hon älskar…men som måste för att överleva själv. 

Jag vandrade genom skogen idag och fotade bilderna i inlägget. Jag vandrade genom lövhögar och försökte omfamna det nya med allt vad de innebär. Jag påminde mig själv om att tacka min lyckliga stjärna eftersom jag faktiskt har en handfull jobb här och där som inte handlar om långa och många timmar av receptskapande. Som är samarbeten och uppdrag för kunder och varumärken jag älskar. Inte nog för en försörjning, men som ger mig något att greppa, som ger mig en känsla av att det kommer ordna sig. 

Det roliga i kråksången är att jag snart kommer ut med en matfoto- & matstylingkurs via Inos. Lika bra då att någon annan, som vill lära sig mer om matfoto och styling kan få hjälp på vägen och kanske själv hitta en karriär inom det jag lämnar bakom mig. Jag tror faktiskt jag skjutsade in lite extra allt bara för det, det kändes lite så på slutet när jag satt och skrev. Nu är det bara en liten ”trailer kvar” och sen är den redo att sjösättas. Men allt har en mening, jag väljer i alla fall att tro på det. 

Det var en solig dag och trots att dagen bjussat på både migränattack och tankar om otillräcklighet och några ”vad f*n håller jag på med?!” så är det med sol i hjärtat jag klickar på ”publicera”. Det är dags nu, jag kan som inte dra ut på det längre. 

Vad innebär det för bloggen?

Helt enkelt att recept inte kommer skapas för att driva bloggen framåt, utan att de recept som jag delar med mig av är vanliga favoritrecept jag kan sedan länge och som jag provlagat här hemma i de stunder jag lagar mat. Att mängden recept kommer minskas på och att mina e v en t u e l l a samarbeten i större utsträckning kommer handla om andra saker som jag värdesätter, tycker är bra, vill lyfta eller på annat sätt dela med mig. Gärna sådant som inte innebär någon som helst receptskapande alls. 

Det blir nog mer av livet på landet, kort och gott. Jag försöker ännu finna mig själv i det nya. Att tänka om och runt och inte ha matlagning och receptskapande som röd tråd. Men det är inte så förbannat enkelt som man kanske skulle kunna tro. Inte när recept varit den röda tråden både i jobb och privatliv. 

När jag var på väg hem igen genom skogen, vadandes genom brungula lövhögar, såg jag den här lilla styvmorsviolen sticka upp. Lite uppnosigt och ”här är jag”, som en symbol för att man kan ta sig genom tjocka lager av bruna löv för att sedan blomma ut. Som en symbol för de bruna löv jag mentalt tagit mig igenom den sista tiden. Och kanske är jag klar med det nu, de bruna löven vill säga. Kanske är jag nu redo för något annat, redo att blomma ut i något nytt. 

Och är du en person som någon gång önskat att jag skulle blogga om något annat än mat och recept så har du din chans att dela med dig av din önskan nu. 

Om du orkat läsa så här långt och fortfarande hänger kvar, tack, du ska veta att det värmer hjärtat!

 

SparaSpara

SparaSpara

Warning: A non-numeric value encountered in /storage/content/68/184368/allthingsgreen.nu/public_html/wp-content/themes/selkie/framework/php/library.php on line 88 Warning: A non-numeric value encountered in /storage/content/68/184368/allthingsgreen.nu/public_html/wp-content/themes/selkie/framework/php/library.php on line 88 Warning: A non-numeric value encountered in /storage/content/68/184368/allthingsgreen.nu/public_html/wp-content/themes/selkie/framework/php/library.php on line 88