Instagram

YOUTUBE

Lantliv

18 In Hälsa & Inspiration

Definitionen av vansinne & framtidsplaner

Idag var första morgonen med ordentlig frost i marken och på något sätt känns det så tidigt alltihopa. Sommaren swishade förbi och det känns som någon snabbspolat till hösten en månad. Ibland doftar det nästan lite som om snön är på väg, ni vet när det är ett snäpp kallare i luften och det blöta våta snabbt förvandlas till snöflingor.  Den svalare, kallare och råare hösten känns väldigt tidig men för mig är det helt okej, jag tycker om den murriga delen av hösten också. Den delen när det känns okej att stanna inne framför brasan och bara vara. Att bara fokusera inåt där jag är just nu. 

Det har varit många år med en strävan att kämpa framåt, där jag gång på gång pushas tillbaka till en plats som inte bara känns som tillbaks till ruta ett utan som tillbaka till ruta -10. Och det är svårt, som jag nämnde tidigare på bloggen, när sjukdomar jag drabbats av gör att jag inte får vara den jag är och vill vara. Att släppa Made by Mary var vad jag trodde min stora förändring, men det visade sig vara helt fel. Det allra största steget skedde HÄR för ungefär ett år sen, och sedan på Instagram Stories tidig sommar som finns sparad under mina ”highligted stories” som ”HONESTY” HÄR. 

”The definition of insanity is doing the same thing over and over and expecting different results.”

Men jag läste ett citat en gång, ett citat som verkligen stannat hos mig. Att definitionen av vansinne är att upprepa samma beteende om och om igen, men förvänta sig ett annat resultat än tidigare. Och jag har burit med mig det så många gångar i allt från träning, studier, jobb och relationer. Och vi pratade om det jag och kärleken på vägen hem från resan och jag har spenderat merparten av september med att fundera på innebörden. 

För när jag applicerat citatet på mitt liv och de hinder jag mötts av, så har jag alltid tänkt att ”NOT doing the same thing over and over again” betyder att jag ska göra något annat och med annat menat ”något nytt”. Och det nya, det annorlunda, det har alltid varit att ta steg framåt, bortåt, utveckla och driva mig själv, mitt företag och mina drömmar mot nya höjder. Men allt eftersom sensommaren övergått i höst har jag insett vad jag absolut aldrig gjort, inte en enda gång faktiskt, för det ligger inte i min natur. Det vill säga stannat exakt där jag är här och nu och bara investerat exakt där jag står. Utan att blicka framåt, utan med ena foten i utveckling åt något håll, utan med sikte på horisonten och andra ”större drömmar”. 

Det kanske känns som självklart för någon, men för mig var det som någon släppt en sten i huvudet på mig. Stanna still, bara vara exakt där jag är, fokusera på exakt HÄR OCH NU. Hva? 

Men där är jag nu. Jag har lovat mig själv, för jag är lite sådär ceremoniell av mig och behöver ofta ha någon slags struktur och ”punkt” kring större händelser, att göra något annat för att se om det ger den förändring jag önskar, förändring som främst gäller min hälsa och mina sjukdomar. Och ja, jag är lite ceremoniell av mig och behöver liksom göra något slags avstamp för att känna att jag är igång. Köpa ny kalender, berätta för er här, tända ett ljus, göra en plan och säga ”nu är det såhär i 6 månader”, det är bara sån jag är. 

Planen är alltså att försöka vara mindre vansinnig, att bara vara precis här och nu utan att sträva framåt, varken mentalt eller fysiskt. Det blir ett  halvår där jag bara jobbar, lever och är exakt här, utan tankar och planer att jag måste till något mer, något större, utveckla min blogg, business eller företagande. Jag ska inte utveckla något alls faktiskt, och helt plötsligt känns de orden som det lättar lite för bröstet. För de som är kvar här, på Instagram och för alla de av er som hittat till min YouTube. Ni har varit där för mig och det är dags att jag är där för er med. Att vi bara är precis här, tillsammans. Där jag bloggar om livet här och nu, skapar filmer för YouTube om det som sker, Instagrammar, fotograferar och välkomnar eventuella uppdrag som går i den linjen. 

Och jag ska vara där för mig själv med så klart. Inte tänka på att ta mig vidare med hälsan och på något sätt pressa mig själv, att försöka pusha mig själv till höjder jag kanske aldrig når (kanske för att jag pushar för hårt?). Istället har jag lovat mig själv att mina kroniska sjukdomar ska få lite utrymme och andningspaus utan press från min sida. För mig innebär det att jag äter enormt regelbundet med ganska små variationer i kosten, då det skapar mer andningsutrymme och lugn på flera sätt, att jag får nöja mig med strosande skogspromenader och mjuk stretch eftersom det är det jag behöver nu, utan att sikta mot svårare yogapositioner, intervallträning eller långa vandringar. 

Jag inser att jag varit i ett ständigt förbättringsarbete under de senaste, ja säkert 10 åren. Men på vilket sätt förbättrar det mig? Nej, nu blir det i alla fall minst 6 månader med mindre vansinne och mer närvaro, med fokus på investering och inte på utveckling. Hur svårt kan det va? 

5 In Lantliv

En dimmig morgon & min höstrutin

Det var varit en torr sommar utan dimma, och som jag saknat det. Den här platsen är annars otroligt dimmig och det är något speciellt med morgondimma och soluppgång, håller ni med? Men dimman är tillbaka och jag passade på att spela in denna video; en dimmig morgon och min höstrutin. I all sin enkelhet, inget speciellt eller världsomvälvande men ändå hur morgnarna ser ut här sådär över lag. Kanske att jag har något rufsigare hår när kameran inte ska fram, det erkänner jag villigt, men jag försöker faktiskt ta mig ut så ofta det bara går eftersom jag mår så vansinnigt bra av det. 

Jag tycker hösten är den bästa tiden för att börja om, börja på nytt, befästa gamla rutiner som får mig att må bra, och påbörja nya. För mig har det varit många sjukhusbesök, några riktigt akuta, och en hel del pysslande och omvårdande på hemmaplan. Jag vill inte gå in på alla detaljer, för jag vill inte att min blogg ska handla om alla mina sjukdomar. Men just nu kan jag säga att jag är inne i en ordentlig investeringsfas, ja, kanske kan jag berätta mer om det sen. Investering först, utveckling sen helt enkelt. Var sak har sin tid och hösten känns perfekt för att verkligen satsa inåt, på investering på alla plan! 

Så nu hoppas jag på en dimmig men solig höst. Frostnätterna har redan kommit, det känns som det gick från tropisk värme till kylig höst på någon vecka. Men sen har hela mitt 2017, och speciellt våren och sommaren, känts som en dimma på grund av allt som skett. Det är som att jag inte kommer ihåg det, det känns grötigt och förvirrande, som om jag förträngt något. Det ligger där på utan och skvalpar, tankarna, erfarenheterna alltså, men jag kommer inte riktigt åt mina minnen. 

Så nu hoppas jag på en lugn höst med krispig luft och lugn och ro. Mysiga koftor, mycket kok-kaffe över öppen eld, varma sockor och en tänd brasa i öppna spisen i vardagsrummet. Lek och bus med hundarna, vada genom krispiga lövhögar och känna höstsolens strålar värma ansiktet. Älskar ni också hösten, eller är det bara jag? Oavsett nu är den här, hösten alltså, och jag hoppas ha både ork och möjlighet att bjuda på massor av färgsprakande och mysiga höstbilder! 

23 In Hälsa & Inspiration

Att fylla 40 – en road trip i acceptans och misslyckande

För ungefär en vecka sedan fyllde jag 40 år, en slags milstolpe av sociala normer att döma. Födelsedagsfirandet var planerat, vi skulle bort och iväg på en ”episk road trip” som vi kallade den. Maten av inhandlad, resplanen var utskriven och planerad i detalj. Kamerabatterierna var laddade, minneskorten tömda och mängden kok-kaffe som knökades in i vår (dock ganska stora) husbil gick utanför förståndet. 

Och så bar det iväg! Följer man mig på Instagram Stories fick man vara med på hela vägen, det var bara det att jag hann komma ungefär 10 timmar bort innan problemen började. Utan att gå in i en lång utläggning om frånvaron av min hälsa, något som liksom går på repeat här borta i min del av universum, så kan man säga att det gick käpprätt åt helvete. Så pass åt helvete att jag blev rädd på riktigt. Första tillfället när jag insåg att jag var tillbaka i ”tragedin kring julafton” då jag trodde att jag eventuellt tagit för mycket insulin (för min Diabetes) av misstag fick jag så kraftig reaktion i kroppen att jag krampade i varenda muskel. När skakningarna avtog och vi fick någorlunda koll på situationen bestämde vi oss att den initiala road trip planen fick stiga åt sida och vi försökte istället ta oss till mer bebodda delar av världen. Ja där sjukvård och ambulanshelikopter kanske kan nå oss lite fortare, för att vara ärlig. 

Problemet var bara att det blev värre och värre och värre. Jag försökte hålla kämparglöden uppe. Som multisjuk är det banne mig inte mycket annat man kan göra. Jag fokuserade på de tillfällen jag mådde bra, och försökte djupandas mig ifrån dödsångesten när det var illa. Men tillslut gick det inte. När jag inte ens kunde gå 2 kilometer till ett vattenfall utan att riskera livet fick jag erkänna mig besegrad. 

Vi satte oss i bilen och körde hela natten för att parkera precis nedanför sjukhuset i den något mer bebodda staden vi befann oss i just då. Jag grät i flera timmar. För alla drömmar som bara raserades och försvann, för att allt jag behövde var skratt och glädje att komma bort från vårt mögliga svampinvaderade hus som vi helt ovetandes (och trots försäkran från besiktningsman att han ”inte såg några som helst hinder eller varningstecken för oss att köpa huset”) lyckas köpa. Jag grät av frustration och ilska över min situation och för att jag inte får vara den jag är och vill vara. För att min hälsa ständigt sätter käppar i hjulet, till allt från jobb, vänskaper, evenemang, äventyr och semesterresor. 

Men trots allt det har jag landat i någon slags känsla av lycka och glädje. En god vän sa till mig att ”jag förstår inte hur du ändå lyckas le dig igenom allt det här, att du ändå landar med båda fötterna på jorden, hur är det möjligt egentligen?”

Och för mig är det nog egentligen inget konstigt, för jag har inget annat val. Okej, såhär tänker jag:

Vad har jag för val egentligen? 

Val 1; att ge upp 

val 2; att INTE ge upp

 

För att INTE ge upp, betyder inte att man inte får sörja. Att inte ge upp betyder helt enkelt att jag inte stannar där, jag stannar inte kvar i känslan av misslyckande och hopplöshet.

 

Jag sörjde på vägen ner, en ganska stor del av vägen faktiskt, och så har jag sörjt hemma dagarna efter att jag kommit hem. Och jag kommer nog fortsätta att sörja då jag känner att jag behöver det. För att INTE ge upp, betyder inte att man inte får sörja. Att inte ge upp betyder helt enkelt att jag inte stannar där i känslan av misslyckande och hopplöshet. När känslorna kommer över mig låter jag dem skölja över mig fullständigt, jag går in i känslan och fullkomligt djupdyker i den sorg jag känner inför det jag dagligen måste kämpa med. När det inte känns som jag kan andas längre kommer jag upp till ytan. Andfådd, utmattad, fullkomligt slut. Men med ett lugn i själ och hjärta. Ett lugn som gör att jag kan släppa taget och se framåt, landa me båda fötterna på jorden och med ett öppet hjärta, redo att släppa in ljus, kärlek och värme. 

Det är hela hemligheten. Jag sörjer, men jag stannar inte där. Jag sörjer, och sen släpper jag taget. 

Och här är jag nu.

Filmen är redigerad, ja den där filmen jag först inte tänkte klippa ihop, för vad är det att klippa ihop egentligen? Där finns ingen röd tråd, inget slutmål, ingen berättelse, ja det tänkte jag först. Men den röda tråden är Sveriges fantastiska natur, att finna glädje och lycka i livet trots sjukdomar och sorger, samt att acceptera att misslyckande är en del av den mänskliga berättelsen.

För er som undrar har mina hälsoproblem, sen julafton, äntligen fått ett svar. Av allt att döma har jag drabbats av ett ovanligt ”fenomen” inom Diabetes som kallas ”Brittle Diabetes” (alla hälsotips från andra än professionella endokrinologer avböjes vänligt men bestämt), dvs. ”Skör Diabetes”. Och det känns skönt faktiskt. Skönt att få veta, för ovisshetens krampaktiga grepp runt mitt hjärta har inte varit nådigt. Att veta är inte att bli frisk, men det är en möjlighet att förhålla sig till det som händer, en möjlighet att acceptera det som sker eller skett. Och kanske också en möjlighet för behandling, om än inte för att bli bra eller frisk, så för att landa i något som är hanterbart. 

Så här kommer nu min film och en handfull av de bilder jag tagit på resan. Det var, av förklarliga anledningar, inte så vansinnigt många bilder men något mer filmat. Och så lämnar jag er för den här gången med ett av mina favoritcitat, som jag bär med mig i hjärtat oavsett vad som sker. 

”Start over; my darling. Be brave enough to find the life you want and the courageous enough to chase it. Then start over and love yourself the way you were always meant to”

-Madalyn Beck

Ett av målet med resan var att köra över Flatruet, på Flatruetvägen. Sveriges högst belägna allmänna väg. Här är kargt, det går fjällkor och renar lite överallt och tystnaden talar sitt tydliga språk. 

Men några av de finaste ögonblicken spenderades, och förevigades, på min födelsedag. Kvällen innan nakenbadade jag vid foten av berget precis i den lilla viken där vi stannat till. Det var skogen i ryggen och bergen och sjön framåt. Där fanns en alldeles perfekt liten eldstad där vi kokade kaffe så ofta vi bara hann med. 

Jag bytte om till min prassliga tyllkjol, för vilken dag passar bättre att bära tyllkjol när man fyller 40 och befinner sig mitt i skogen? Exakt! 

Och jag tar sällan den här typen av bilder fast jag väldigt gärna vill, vilket gör det till ett extra härligt minne. Magnus assisterade och knäppte några bilder hann med medans jag balanserade på glashala stenar ute i vattnet. 

Dalarna, Hälsingland och Jämtland bjuder på så mycket vackert att jag aldrig får nog. Böljande landskap, vackra fjäll, kargt och utan nåd, till varmt välkomnande och inbjudande. Där naturen liksom tar tag i en och skakar om, visar att det är den som bestämmer och att vi faktiskt bara är här på nåder. Att vår närvaro bör ackompanjeras av den största ödmjukhet och tacksamhet. 

Det regnade en hel del, men regn det innebär regnbågar.

Och mitt uppe i Norrland, utan täckning på mobilen, så bestämde vi oss för att det fick vara nog. Att det inte gick längre. Och genom regnet, som det mjukaste ”adjö, vi ses snart igen, det lovar jag dig” bjöd det regniga vädret plötsligt på den vackraste av solnedgångar. 

9 In Lantliv

Att börja om på ny kula – själslig utbrändhet, kreativitet & att finna sig själv på nytt

Att inte blogga på mer än 2 månader har känts bra, mer än bra faktiskt. Snarare fantastiskt. Fantastiskt eftersom de har känts som jag äntligen fått utrymme att andas. Det har varit ett sätt för mig att på nytt förälska mig i mitt eget liv. Jag har varit på en sådan fantastiskt galen resa alla åren sedan min Stroke men på något sätt har de senaste 2-3 åren varit de mest förvirrande. Jag har kämpat på för att komma framåt, för att hitta tillbaka till glädjen som fanns för mig personligen innan Instagram kom och flyttade all interaktion dit. Jag har knappt haft orken att posta alls men ändå har jag på något sätt lyckats publicera inlägg lite här och där. På något sätt…i efterhand känns det otroligt onödigt att bränna ut sig själv och sin glädje. Ibland är det bättre att bara pausa och låta saker ”fall where they may” så att säga. Eller ”det får bli som det blir” kort och gott. 

Jag har försökt hitta min plats och mitt sätt och vad jag vill skriva om och dela med mig av, men hur jag än stångat huvudet i backen så har jag inte landat rätt. Varje gång jag trott att ”NU! Nu har jag det, jag har löst pusslet” så har det visat sig att näe, inte ens i närheten. Och det är både min största tillgång och min största svaghet att jag nästan vägrar att ge upp. Jag vill tro att min vilja kan flytta berg. Ibland är det just det att vilja går före vettet. 

Så jag har fortsatt och fortsatt och sen fortsatt lite till. Men det var inte det jag behövde. Jag behövde säga ”nej”, att ”nu får det vara nog” och bara släppa bloggen. Skita i den. Att ändra fokus, att ändra språk, att dela med mig av hur det är ”där bakom kulisserna”, det har inte hjälpt. Ja, visst har det känts bra att vara ärlig om hur jag mår och hur jag får kämpa, det ska jag inte ta ifrån mig, för det var något av det bästa jag gjort med bloggen. Men att tramsa med och fortsätta när jag inte alls känner glädje eller att det känts som om jag vill själv, det var inte rätt. Men jag var väl helt enkelt tvungen att stånga mig blodig och prova allt jag kunde komma på, för att inse att det jag egentligen behövde var en paus. 

Så jag tog den där pausen. För plötsligt fanns där ingen ork eller lust längre, det var bara helt tomt. Som ett vakum. Så jag struntade bara i det, lämnade det, och det kändes så ofattbart skönt. Ingen sorg, ingen saknad. Det enda jag saknar är att ”prata” med er, att mötas i de kommentarer som trillar in. Men det har varit skönt att ge mig själv utrymme, både tidsmässigt men också för min utrymme för min själ att liksom andas, för min kreativitet att utvecklas. 

Jag har tagit mig tid att utveckla mitt bildspråk om min redigeringsstil. Jag har försökt lära mig sticka en gång för alla och börjat sticka en tröja. Jag har målat och gått tysta skogspromenader. Jag har fotograferat bara för fotograferandet skull och så har jag lagt tid på att dra in jobb, den typen av jobb som inte syns utåt, men som gör att jag kan leva. 

Jag har valt att fokusera på Instagram stories eftersom jag saknar en del av det där nakna, sårbara och äkta. Jag har valt att bara vara helt rak och ärlig på Instagram. Inte försöka vara fixad och försöka se ut som någon jag egentligen inte är. 99% av tiden är jag osminkad, så då har jag varit det där med. Bara det där ”vanliga livet” här ute. Det vanliga livet för mig.  Jag har försökt lyfta sånt jag tänker på, som poppar upp i mitt huvud, som att jag vill visa något annat. Något annat än allt det där vackra perfekta. För jag känner mig ofta så otillräcklig själv när jag jämför mig med ”allt det vackra folket”.  Och känner jag så, så finns där säkerligen någon annan som känner lika dant. Och ja, det fanns det visst. Det var då jag upptäckte att det bästa med Instagram är Instagram Stories, där jag får möjligheten att möta andra människor. Där andra delar med sig av tankar till mig, filmer från sin vardag och där det finns något äkta. Det är där jag vill vara… 

Jag har sagt det jag tycker, stått upp för den jag är, för det jag tror på. I all min enkelhet och ”vanlighet”. Jag är inte fancy, jag har inte en cool garderob eller vet precis vad jag gör hela tiden. Jag är inte ofelbar eller perfekt på något sätt. Jag är bara jag, en helt vanlig person. Konstig ibland, glad ibland, arg ibland, ledsen ibland… 

Igår var första gången jag kände att jag saknade bloggen, även om jag tänkt på bloggen då och då.  För några månader sedan raderade jag alla mina receptbilder från Instagram och majoriteten av recepten på bloggen. Kvar är en frozen smoothie, för att jag älskar just den enkla bilden, och en handfull bilder på råvaror. Jag har ingen aning exakt vad jag håller på med, jag skapar och agerar bara utifrån mitt hjärta, min inre röst och min själ. Jag vill inte säga att jag aldrig kommer dela med mig av ett recept, men känner ändå att jag med säkerhet kan säga att jag aldrig kommer matblogga mer. Det är så det känns, kanske är det komplexiteten i det hela. Jag jobbar fortfarande som matfotograf, men sanningen är att min kärlek till annan typ av fotograferande är större. Kärleken till lantlivet, naturen och kreativiteten är störst och fastän jag inte vet vart jag är på väg, hur det ska gå, eller vad jag håller på med…egentligen…så känns det underbart. 

Att vårda min kropp är också något jag gjort senaste tiden. Det vet inte många, men det är det jag pysslat med ungefär 70% av tiden. Tiden jag lagt på att rädda mig själv är..ja låt oss säga, majoriteten av min vakna tid. Stretchat, försökt ta mig ut, ätit bra mat, stretchat mer, sovit mycket, läst böcker, försökt hålla mig borta från onödigt scrollande på social media. Investerat i naprapatbesök, gjort balansövningar för knä, höft och fot, rullat på min foam roller som om det gäller livet, övat upp stabilitet och balans, sovit ännu mer och helt enkelt gjort allt jag kan för min hälsa. 

Jag tror jag vill börja blogga igen i höst. Det känns så i magen. Men jag behöver tid att landa och fortsätta vårda min själ men framför allt min kropp. Min hälsa har det senaste åren varit allt annat än bra. Jag är verkligen ett måndagsexemplar jag, men det gör inget, så är mitt liv. Jag gör det bästa av det jag har, det är det enda man kan göra.  Jag skapades med kärlek, i det smärtsamma och sjuka ger den vetskapen mig lugn och värme i hjärtat. 

Det är lätt att bara se varje steg som ett misslyckande, när det inte visar sig att man funnit svaret på vart man ska, vart man vill eller vad sjutton man håller på med. Men jag ser det inte som ett misslyckande, utan som ett sökande, en del av den resa som är livet. I efterhand ser jag många svar som låg där framför mig alldeles öppet, men ändå såg jag det inte. Förmodligen var jag inte redo att acceptera, kanske ville jag inte se sanningen. 

Den här vilotiden har gjort att jag ännu starkare knutit an till vem jag är, vad jag vill och hur jag går framåt. Det känns fint att börja på ny kula, en slags nystart. Jag fyller ju dessutom jämnt i år, kanske är på tiden då, att börja om utifrån det som känns rätt för mig, utifrån den personen jag är nu. 

Till er som fortfarande hänger med, tack för att ni tagit, och fortfarande tar er tiden att läsa det jag skriver. Det värmer verkligen! 

 

2 In Video

Spring-Winter in Sweden, the fifth season. Spring part I

Spring in Sweden, it’s such a lovely season! But the Swedish spring is actually dived into 2 parts. The ””Spring-Winter” and the actual warmer part of spring when you can go out with a thinner jacket and skip the winter boots. Spring winter is when there is actually snow on the ground but the sun slowly starts to warm the earth and the birds arrive to our little part of the world. It sounds a lot like you’re in the middle of summer when you step out onto the porch early mornings, but opening your eyes there are snow everywhere and it’s still cold outside. 

”Spring-Winter”, or Vårvinter, as we call it here, is the perfect season to go skiing, well at least in my opinion. It’s also the perfect season to go out and enjoy nature or why not eat outside like we did this Easter. Food never taste as good as it does outside over an open fire. We basically have 5 seasons in nature over here and I just love it. 

Sometimes I hate our winter season, when it feels like you haven’t seen the sun in 2 months you start to go a liiiiitle bit crazy but to be honest, I couldn’t live without the wonders of the different seasons. I just can’t wait for ”real” spring to kick in, when I can leave my warm sweaters at home and wear a skirt again! 

2 In Frukost

Cherry & beetroot sorbet smoothie

Oh my cherry this is good! A simple but delicious Cherry & Beetroot Sorbet Smoothie.

Have you ever been like, ”fudge it, I’ll just make a simple smoothie for dinner, it just have to suffice”. Well that was me an hour ago. Looked in the fridge and freezer and all I found was some frozen bananas, cherries and a beetroot. So I just chucked that into the mixer and waited (tiredly might I add) for it to mix. Little did I know that I would soon experience the best smoothie I’ve ever made. It’s divine in it’s simplicity.

I then ended up just wanting to crawl into bed with my smoothie, it tasted so much like summer. And I did not want to share with hubby, although I ended up doing that anyways. That damn husband of mine, too cute and kind to say no to. 

And here goes, the recipe for my ridiculously yummy ”Cherry sorbet smoothie”. Also, it got beetroot in it, and beetroot is widely known for it’s healthy properties in terms of cardio vascular  diseases. Win win in my opinion. 

Cherry Sorbet Smoothie

You’ll need:

2 parts frozen banans (about 3-4 frozen bananas)
1 part frozen cherries (like about 250 grams)
1 small or 1/2 normal sized beetroot, peeled

Just throw that into your high speed blender and mix away, try not to add water. The water will form small icy crystals and it will not become smoother, just more grainy and less sweet.

Just take your time, scrape down the sides and keep mixing. Pour into a large glass jar and enjoy yourself.

12 In Lantliv

Huskatastrofer, webbsajtutveckling, en ny familjemedlem + en podcast serie

Livet snurrar på rätt fort ibland, så har det varit för mig de senaste veckorna och jag har inte haft möjlighet att blogga. Hälsan måste komma först och resterande ”att göra” får prioriteras utifrån hur livsviktiga de är. 

 Just nu är det fullkomligt kaos med vårt hus. Ja, det går inte att beskriva det på något annat sätt. För en 15-20 år sedan är det någon som byggt ut vårt hus för att göra det mer beboeligt för en familj. Det är bara det att de inte byggt korrekt. I över huvud taget.  Tak, bärande delar, fasad..you name it, det är total katastrof, och då har vi inte gått igenom allt ännu. Jag fasar lite för vad vi kommer finna eftersom vi, när vi börjar riva, märkt att inget verkar vara korrekt utfört. Det har lett till att vi måste bygga om strukturen för hela sovrummet, ja inte vi men en professionell snickare då. Fasaden och isolering måste bytas ut, taket måste fixas, ”the list goes on”, så att säga. Tyvärr är inte detta något som synts på besiktningen vi genomfört, ja totalt har det varit tre besiktningsmän här innan köpet, utan något som vi upptäckt av en slump när vi rev bort en inglasad altan samt ville renovera sovrummet. Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi fick för oss att göra denna renovering nu, hade det stått såhär en 5-10 år till hade vi förmodligen fått riva ner hela utbyggnaden och stått utan dusch. Och det ja det hade ju helt klart varit värre. 

Men sånt är livet. Och jag behöver lägga all tid och energi jag har på vårt hus. Måla fasad, städa upp, laga mat så att de familjemedlemmar som är här och hjälper får mat i magen, sätta ihop dokument till försäkringen, ta hand om hundarna och dra in lite pengar så att jag får mat på bordet och kan betala mina räkningar. Och eftersom jag inte tjänar något på att blogga så har den fått vila.

Istället har jag fotat för Hemköps tidning Hemlagat och riktat kameran mot både får, höns, lantliv och mat. Passar även på att bjussa på receptet på ”Mousserande hallon- & limegranité” som jag skapade för Hemlagat. Det är ju faktiskt vår nu och vad passar bättre än en härligt läskande vårdrink! 

Jag har jobbat med onlinekurser, bland annat inom matfoto, styling, färglära och lite allt möjligt som underlättar för andra online-entreprenörer och kreatörer.

Och så har jag så klart fotat för min kollega och arbetsgivare, faktiskt, Skillnadens trädgård. Ja det är här jag håvar in majoriteten av mina odlingskunskaper faktiskt. Så vill du fördjupa dig i odling och blir bättre, bli medlem på Saras sajt, värt varenda krona:

Lite tråkigt är det så klart när livet snurrar lite för fort,  men det är bara att acceptera och jobba framåt. Lösningsfokuserad, lugn och utan att måla upp dramatiska domedagsscenarion. Men inget ont som inte för något gott med sig. Jag tar tiden att strukturera om min sida, anlita en webbdesigner och rensa upp. För jisses vad det är stökigt på bloggen. Det är gamla inlägg som ska bort, sidan laddas långsamt, jag vill ha en helt annan struktur utefter vad jag drömmer om, jag vill starta upp den där shoppen jag alltid drömt om, säja kurser som jag gjort lite ”inkognito” utan att marknadsföra dem i flera år. Jag har ju hållit kurser och workshops i matfoto samt jobbat som online coach för andra entreprenörer i flera år men har aldrig marknadsfört det eller delat med mig av det. Det har bara tickat på lite i bakgrunden, no biggie liksom. 

Så ja, medan huset renoveras och tas om hand, hundarna blir friskare och friskare (det visade sig att de båda lider av en kronisk maginflammation och matintolerans – de är ju trots allt helsyskon), och jag fått mycket av min styrka tillbaka, så byggs det även på bloggen. 

I juni ja då hoppas jag att allt är klart. Lite symboliskt ändå eftersom det då var ett år sedan jag ändrade mitt namn. Egentligen skulle alla förändringar hänt under den sommaren, men universum och livet har sin egen agenda. Då är det ofta bara att hänga med, hålla fast sig gott man kan och försöka andas mellan varven. 

I juni får vi också hem en ny familjemedlem. En liten kissemisse som heter Vilja eller Vilja Lovis. Vi hade vissa problem att landa i ett namn och eftersom vi inte träffat henne ännu så kunde vi inte bestämma oss. Är hon en Lovis (Ronja Rövardotters mamma var inspiration till detta namn) eller en Vilja. Oavsett så är hon en hittekatt från Kreta som just nu har bäbisar i sin mage och hade vi inte varit med och räddat henne genom ett projekt att rädda katter på Kreta, så hade hon och hennes små kattungar förmodligen dött på gatan. Så snart hon fött dem och vi väntat 16 veckor som ju är den tid kattungarna bör vara hos sin mamma för att må så bra som möjligt, ja då får hon komma hem till oss. 

Jag har saknat er, men ibland är livet som det är. Jag hoppas att jag går lyxen att hänga med er längre fram i vår, när det lugnat ner sig ännu lite mer. Tills dess finner ni mig på Instagram Stories där jag hänger lite allmänt utan smink och i långkalsonger. Lite som livet är på riktigt. 

Idag annonserar jag även att jag kommer börja skriva på engelska. majoriteten av mina mest engagerade läsare är dessvärre inte svenskspråkiga och många av mina läsare och fölajre kommer inte från Sverige, så det känns väldigt naturligt att göra denna förändring. Förhoppningsvis ska du som är svensk inte känna dig bortprioriterad, jag hoppas innerligt att du förstår varför jag gör det här valet då jag skriver på engelska på Instagram, pratar engelska på IG stories och även har en engelskspråkig Youtube-kanal som puttrar på i maklig takt.
Today is also the day that I announce that my future blog when I get it in order with this nec structure, will be in English since my most engaged readers do not speak Swedish.  And I’ve heard you, LOAD AND CLEAR my friends and if you wouldn’t be here I would not do this, which means I will always listen to what you have to say. You wishes, hopes and dreams.  I love connecting with you and I so do understand that it will be much easier when you understand what I am talking about. I love the foundation that we have created together, through conversations on Instagram Stories, here on my blog but also on my YouTube channel. I want you to know that I am so thankful to have you here with me, sharing my journey and all that I have to offert to you!

Jag har också gjort en undersökning på min Instagram Stories om ni skulle vara intresserade av en Podcast serie med några avsnitt om hur jag gjort för att våga följa mina drömmar och skapa mig ett annat typ av liv här och börjat jobba med mitt eget företag som frilansande kreatör, fotograf och online coach. Om du känner dig sugen på att veta mer så får du dela med dig av vad du skulle vilja veta mer om i kommentarerna nedan. Jag har ju mina tankar och planer, men eftersom jag skapar det för er så är det så klart viktigt att innehållet i så fall är ngt ni vill lyssna på. En hel del åsikte roch önskningar har ramlat in via Instagram, men det är givetvis lika viktigt att höra från er som följer bloggen.

Ni som fortfarande hänger kvar, tack för att ni tålmodigt väntar. Jag ser fram emot ett friskt hus och att hänga mycket mer med er både här och på Youtube. 

12 In Lantliv/ Video

Varför det varit så tyst på bloggen – en olycka kommer aldrig ensam

På senaste tiden har det varit ganska tyst här inne, något som beror på en hel hög med faktorer. Sjuka hundar, underbara uppdrag som jag bara inte kan tacka nej till – varken ekonomiskt eller utifrån att följa sin glädje. Jag har också otroligt strul med bloggens WordPresstema som jag jobbar hårt för att få hjälp med. 

Dessutom har vi haft frusna rör, tre vattenläckor, svartmögel i vårt renoveringsprojekt – sovrummet, som ledde till att vi var tvungna att riva ner allt. När vi gjort det upptäckte vi att konstruktionen på den nya utbyggda delen av vårt hus, som gjort för en sisdär 15-20 år sen om jag minns rätt, är helt felbyggd. För att inte riskera att taket en dag rasar in på oss när vi ligger och sover, det vore ju faktiskt vansinnigt otrevligt, måste vi nu bygga om sovrummets i själva konstruktionen. Ja ni hör ju..en olycka kommer sällan ensam. 

Ja jag förklarar mer i filmen + delar med mig av min favoritplats att dricka kaffe på just nu. Där är det magiskt att sitta och bara lyssna och andas. 

Kram och ha en underbar helg! 

8 In Hälsa & Inspiration

Nya förutsättningar, nya planer

”Yesterday I bought a beautiful book filled with blank white pages to pour my soul into. I love writing, always have always will. I loved writing short novels at school. I loved painting in oil paint, I loved writing down my thoughts and let the pages be filled with my make believe world and words. But I lost it somewhere down the road. Not the ability but I just stopped writing, expressing, exploring. I am longing to yet again fall in love with my life, my thoughts, my words. For this I need space, I need time and I need to change to..me. Change my blog, social media, structure of my work and the time I spend online. That is the reason for my lack of new posts. There is so much to explore, to feel, to capture. And I must go and leave some of my previous content behind. I have to. I started to move in the wrong direction. Posting for the sake of getting likes forgetting myself in the process. Posting to grow to get followers to…it was to loose myself. Listening to others, to experts, saying how to post what to post to grow. Post the same content and you will grow. Post at a specific time and you will grow. You will grow and you will be liked. Loved. But it is not me. I do not care for it any more. Many will probably leave by it’s ok. As it is ok for people to leave you. It does not mean they are evil or that it’s wrong, it just means that their part in you story is over. So much is changing within me. I’m finding my way back. Life sure is an adventure. And I’ve never been afraid of adventure, to start something new, to move.. More so I find it to be exciting. Change. It’s inevitable, at least for me. 🙏🏻🙏🏻❤️ my favorite poem that makes my heart sing and my soul dance, by @gabywrites.” 

Jag postar inte mycket just nu, det har sina anledningar. Det är skönt att släppa taget, att låta allt bara falla på plats. ”Let the chips fall were they may”..

Igår delade jag detta (bild samt text ovan) på Instagram och i samband med att jag förändrar saker får jag också många email om vart gamla recept tagit vägen. Jag har inte hunnit svara på alla, men om du vet med dig att du har något favoritrecept du inte vill förlora, spara ner det nu, om någon dag eller någon vecka kanske det inte längre ligger kvar. 

Kärlek till er alla! 

42 In Hälsa & Inspiration

Hur man blir lycklig – att leva med kronisk smärta & sjukdomar

Jag hoppas verkligen att ni alla haft ett underbart jul-& nyårsfirande och att det nya året börjat precis som ni önskar. Vet ni, jag har aldrig varit mer förväntansfull över det nya året. Jag vet inte vad det är. Kanske är det att jag fyller jämnt. Kanske är det att förra året var ett av de absolut värsta i mitt liv. Ja, 2011 tog nog priset ändå, min Stroke satte liksom hela livet på sniskan om man säger så, men förra året var en starkutmanare. 

Med start på Julafton när vi fick åka in med vår lilla ögonsten till djurakuten, när de ringde dagen efter och berättade att de inte visste om hon skulle överleva. När allt ändå gick bra men jag kastades in i egna akutbesök på grund av mitt hjärta, och så det där brevet ”en hjärtspecialist har tittat på ditt EKG och vi måste kontrollera om du har hjärtsvikt”… Efter det var det som om fördämningarna släppte helt för allt och alla omkring mig. Cancerbesked och en släkting som sedan dog på operationsbordet, en annan behandlades för cancer, min morfar blev så allvarligt sjuk i Bältros att mamma fick åka över 100 mil och bo hos honom hela året för att han var för svag för att ta hand om sig själv. Min pappa besökta akuten, hans hund med. Magnus morfar gick bort, dock av naturliga orsaker efter ett långt och innehållsrikt liv, men ändå, det kändes i hjärat. De högg ner skogen bakom oss, vi som letat så efter ett hus som låg sådär nära skogskanten. Jag fick acceptera att jag inte längre kunde jobba med det jag älskat mest så länge och jag har lämpat hårt med att bara hålla huvudet ovanför vattenytan som är livet. Och så kom julafton… 

På nästan exakt samma klockslag som vi ett år tidigare akut åkt in med Doris fick Magnus ringa 112 för att jag var farligt nära avgrunden. På något sätt, av någon anledning som reagerade mitt blodsocker jättekraftigt på insulinet jag tog. Antingen visade min blodsockermätare fel, jag kan ha haft någon sockerpartikel på fingrarna eller så tog jag helt enkelt för mkt insulin av misstag. Jag vet inte, det är omöjligt att säga i efterhand men när jag väl märkte att något var fel var det nästan för sent. Jag ropade i panik efter Magnus när jag insåg vad som var på väg att hända. Klockan 16.30 på Julafton satt jag på köksgolvet och skakade, kallsvettades och grät medan jag snabbt tvingade mig själv att dricka två flaskor lönnsirap inom loppet av några sekunder medan Magnus pratade med SOS Alarm. Uppenbarligen gick det bra, annars skulle jag inte skriva det här, men jag har behövt tid att läka och fundera på vad det är som händer med min kropp. Jag har behövt tid att läka både emotionellt och fysiskt. 

Det var bara min erfarenhet som Diabetiker som räddade mig på Julafton. Att jag haft det i snart 30 år var nyckeln, att det satt i ryggmärgen och att jag upptäckte misstaget tillräckligt tidigt. Jag berättar inte för att jag söker sympatier eller för att ni ska tycka synd om mig, faktiskt så hatar jag just det. Orden ”stackars dig” ger mig rysningar. 

Jag berättar för att jag vill dela med mig av mitt liv. Vara mer personlig, öppen, sårbar, äkta. För någon dag sedan bestämde jag mig för att göra en oplanerad film om hur det egentligen är för mig ”där bakom kulisserna”. Jag har aldrig dolt mina sjukdomar eller skador, för jag skäms inte för dem, men jag har heller aldrig varit så öppen som jag idag väljer att vara. Jag har inte velat att min blogg bara ska handla om dem, jag vill inte vara ”hon som är så sjuk”. Jag vill vara hon som är inspirerande, hon som vågar vara öppen och äkta och ärlig. Hon som är en bra vän, en kreativ person, en bra fotograf, någon finns där när man behöver prata.  Hon som kämpar på, som inte ger upp, som inger hopp till andra. Och om jag kan inge hopp till en endaste person där ute som kämpar med något tungt – ja då är det värt det. 

Kram och kärlek, för er som tittar på filmen, tack för att ni tar er tid. Det betyder mycket för mig! Om ni tror att ni känner någon som kan finna ett litet ljus i tunneln av min film, dela gärna <3 

Ps. Om ni vill att jag skriver en punktlista med ”how to become happy” på Svenska kan jag givetvis göra det, annars finns det i filmen. Skriv en kommentar i så fall så ska jag försöka skriva ihop listan så snart och snabbt jag kan! 

Kopa Clomid Köpa Clomid online