Instagram

YOUTUBE

Lantliv

8 In Lantliv

Att börja om på ny kula – själslig utbrändhet, kreativitet & att finna sig själv på nytt

Att inte blogga på mer än 2 månader har känts bra, mer än bra faktiskt. Snarare fantastiskt. Fantastiskt eftersom de har känts som jag äntligen fått utrymme att andas. Det har varit ett sätt för mig att på nytt förälska mig i mitt eget liv. Jag har varit på en sådan fantastiskt galen resa alla åren sedan min Stroke men på något sätt har de senaste 2-3 åren varit de mest förvirrande. Jag har kämpat på för att komma framåt, för att hitta tillbaka till glädjen som fanns för mig personligen innan Instagram kom och flyttade all interaktion dit. Jag har knappt haft orken att posta alls men ändå har jag på något sätt lyckats publicera inlägg lite här och där. På något sätt…i efterhand känns det otroligt onödigt att bränna ut sig själv och sin glädje. Ibland är det bättre att bara pausa och låta saker ”fall where they may” så att säga. Eller ”det får bli som det blir” kort och gott. 

Jag har försökt hitta min plats och mitt sätt och vad jag vill skriva om och dela med mig av, men hur jag än stångat huvudet i backen så har jag inte landat rätt. Varje gång jag trott att ”NU! Nu har jag det, jag har löst pusslet” så har det visat sig att näe, inte ens i närheten. Och det är både min största tillgång och min största svaghet att jag nästan vägrar att ge upp. Jag vill tro att min vilja kan flytta berg. Ibland är det just det att vilja går före vettet. 

Så jag har fortsatt och fortsatt och sen fortsatt lite till. Men det var inte det jag behövde. Jag behövde säga ”nej”, att ”nu får det vara nog” och bara släppa bloggen. Skita i den. Att ändra fokus, att ändra språk, att dela med mig av hur det är ”där bakom kulisserna”, det har inte hjälpt. Ja, visst har det känts bra att vara ärlig om hur jag mår och hur jag får kämpa, det ska jag inte ta ifrån mig, för det var något av det bästa jag gjort med bloggen. Men att tramsa med och fortsätta när jag inte alls känner glädje eller att det känts som om jag vill själv, det var inte rätt. Men jag var väl helt enkelt tvungen att stånga mig blodig och prova allt jag kunde komma på, för att inse att det jag egentligen behövde var en paus. 

Så jag tog den där pausen. För plötsligt fanns där ingen ork eller lust längre, det var bara helt tomt. Som ett vakum. Så jag struntade bara i det, lämnade det, och det kändes så ofattbart skönt. Ingen sorg, ingen saknad. Det enda jag saknar är att ”prata” med er, att mötas i de kommentarer som trillar in. Men det har varit skönt att ge mig själv utrymme, både tidsmässigt men också för min utrymme för min själ att liksom andas, för min kreativitet att utvecklas. 

Jag har tagit mig tid att utveckla mitt bildspråk om min redigeringsstil. Jag har försökt lära mig sticka en gång för alla och börjat sticka en tröja. Jag har målat och gått tysta skogspromenader. Jag har fotograferat bara för fotograferandet skull och så har jag lagt tid på att dra in jobb, den typen av jobb som inte syns utåt, men som gör att jag kan leva. 

Jag har valt att fokusera på Instagram stories eftersom jag saknar en del av det där nakna, sårbara och äkta. Jag har valt att bara vara helt rak och ärlig på Instagram. Inte försöka vara fixad och försöka se ut som någon jag egentligen inte är. 99% av tiden är jag osminkad, så då har jag varit det där med. Bara det där ”vanliga livet” här ute. Det vanliga livet för mig.  Jag har försökt lyfta sånt jag tänker på, som poppar upp i mitt huvud, som att jag vill visa något annat. Något annat än allt det där vackra perfekta. För jag känner mig ofta så otillräcklig själv när jag jämför mig med ”allt det vackra folket”.  Och känner jag så, så finns där säkerligen någon annan som känner lika dant. Och ja, det fanns det visst. Det var då jag upptäckte att det bästa med Instagram är Instagram Stories, där jag får möjligheten att möta andra människor. Där andra delar med sig av tankar till mig, filmer från sin vardag och där det finns något äkta. Det är där jag vill vara… 

Jag har sagt det jag tycker, stått upp för den jag är, för det jag tror på. I all min enkelhet och ”vanlighet”. Jag är inte fancy, jag har inte en cool garderob eller vet precis vad jag gör hela tiden. Jag är inte ofelbar eller perfekt på något sätt. Jag är bara jag, en helt vanlig person. Konstig ibland, glad ibland, arg ibland, ledsen ibland… 

Igår var första gången jag kände att jag saknade bloggen, även om jag tänkt på bloggen då och då.  För några månader sedan raderade jag alla mina receptbilder från Instagram och majoriteten av recepten på bloggen. Kvar är en frozen smoothie, för att jag älskar just den enkla bilden, och en handfull bilder på råvaror. Jag har ingen aning exakt vad jag håller på med, jag skapar och agerar bara utifrån mitt hjärta, min inre röst och min själ. Jag vill inte säga att jag aldrig kommer dela med mig av ett recept, men känner ändå att jag med säkerhet kan säga att jag aldrig kommer matblogga mer. Det är så det känns, kanske är det komplexiteten i det hela. Jag jobbar fortfarande som matfotograf, men sanningen är att min kärlek till annan typ av fotograferande är större. Kärleken till lantlivet, naturen och kreativiteten är störst och fastän jag inte vet vart jag är på väg, hur det ska gå, eller vad jag håller på med…egentligen…så känns det underbart. 

Att vårda min kropp är också något jag gjort senaste tiden. Det vet inte många, men det är det jag pysslat med ungefär 70% av tiden. Tiden jag lagt på att rädda mig själv är..ja låt oss säga, majoriteten av min vakna tid. Stretchat, försökt ta mig ut, ätit bra mat, stretchat mer, sovit mycket, läst böcker, försökt hålla mig borta från onödigt scrollande på social media. Investerat i naprapatbesök, gjort balansövningar för knä, höft och fot, rullat på min foam roller som om det gäller livet, övat upp stabilitet och balans, sovit ännu mer och helt enkelt gjort allt jag kan för min hälsa. 

Jag tror jag vill börja blogga igen i höst. Det känns så i magen. Men jag behöver tid att landa och fortsätta vårda min själ men framför allt min kropp. Min hälsa har det senaste åren varit allt annat än bra. Jag är verkligen ett måndagsexemplar jag, men det gör inget, så är mitt liv. Jag gör det bästa av det jag har, det är det enda man kan göra.  Jag skapades med kärlek, i det smärtsamma och sjuka ger den vetskapen mig lugn och värme i hjärtat. 

Det är lätt att bara se varje steg som ett misslyckande, när det inte visar sig att man funnit svaret på vart man ska, vart man vill eller vad sjutton man håller på med. Men jag ser det inte som ett misslyckande, utan som ett sökande, en del av den resa som är livet. I efterhand ser jag många svar som låg där framför mig alldeles öppet, men ändå såg jag det inte. Förmodligen var jag inte redo att acceptera, kanske ville jag inte se sanningen. 

Den här vilotiden har gjort att jag ännu starkare knutit an till vem jag är, vad jag vill och hur jag går framåt. Det känns fint att börja på ny kula, en slags nystart. Jag fyller ju dessutom jämnt i år, kanske är på tiden då, att börja om utifrån det som känns rätt för mig, utifrån den personen jag är nu. 

Till er som fortfarande hänger med, tack för att ni tagit, och fortfarande tar er tiden att läsa det jag skriver. Det värmer verkligen! 

 

Kopa Clomid Köpa Clomid online